Förakt |
Vad är denna känsla jag känner? Är det förakt? Varför känner jag förakt till den som borde stå mig närmast? Kanske borde jag skämmas. Men jag skäms inte. Jag känner bara denna känsla som för stunden fyller mig då jag letar efter svar. Jag måste backa långt tillbaka. Har jag alltid känt såhär? Jag undrar, jag vill veta. Ni driver mig till vansinne. Eller är det jag som driver mig själv till vansinne? Jag får kämpa för att kunna sitta kvar vid bordet när jag hör er tugga. Det äcklar mig. Jag känner frustration. Varför gör ni såhär med era liv? Jag vet vad du vill egentligen. Jag vet hur du vill ha det. Du säger att nu är det för sent. Jag säger att inte alls, det är aldrig för sent, men du vill ej höra. Ibland får jag se dig när du öppnar ditt skal. Där är vackert. Jag skulle vilja fånga de stunderna i en glasburk som jag kan ge dig när du stänger dig igen. Du stänger dig så fort du kommer tillbaka till din verklighet. Min verklighet har inget tak och mina drömmar ingen ände. Drömmer du någonsin? Ibland önskar jag att jag kunde sluta känna som jag gör. Att jag kunde se upp till dig. Jag kan inte tycka synd om dig, inte känna medlidande. Kan jag känna medlidande för någon? Jag kan mycket väl sätta mig in i andras situationer, förstå deras känslor. Men känna medlidande? Nej. Jag kan stödja och hjälpa, men inte tycka synd om. Det som händer, händer. Det som inte är naturliga händelser är konsekvenser av det avtryck vi konstant lämnar i världen. Jag önskar jag kunde prata med dig, hålla en riktig konversation. Varje gång jag försöker starta en diskussion tycker du att jag tjafsar. Jag har nu slutat försöka och accepterat att du är den du är. Dock tar det inte bort känslan av missakt jag har gentemot dig. Jag vill första bättre, varför jag känner såhär. Jag lägger inte skulden för någonting på dig, jag gör dig inte till en syndabock. Varför tycker jag att du är feg? Tycker jag att du är feg? Varför ser jag ner på dig i allt du gör? Kanske är det för att du väljer ett liv du själv inte vill ha, för att du inte vågar bryta. Jag förstår inte hur du kan nöja dig utan att vara nöjd. Det duger. Skäms du över dig själv? Är det därför jag känner frustration och förakt? Är det för att du valde honom? Han skäms inte för sig själv, han är den han är och det vet han om. Han försöker inte vara någon annan. Jag känner stor frustration riktad mot honom också, men den är annorlunda. Han är nöjd, han vill inte mer. Men du, du vill mer, du vill något annat. Och det faktum att du stannar kvar i hålet, fast jag ger dig stegar att klättra på gör mig vansinnig. Om du valde att ta dig upp, skulle jag stötta dig, jag skulle bära dig på min rygg. Jag låter stegen stå kvar, så får det vara upp till dig om du vill använda den eller inte. Jag tänker inte försöka tvinga dig upp, eller dra upp dig. Du måste få välja själv. Kanske hade det varit mycket lättare att låta bli om jag inte hade känt till dina känslor så väl, om jag inte kunnat läsa dig som en öppen bok. När vi gör saker tillsammans, när du låter dina färger lysa igenom, är det som att du tar några kliv upp. Jag önskar jag kunde hålla kvar dig, men jag orkar inte. Jag vet att det är lönlöst, du kommer halka ner igen. Jag accepterar situationen, men känslorna äter upp mig inifrån.
|
|
|
|
