hvf-i dig. del.5 |
SISTA DELEN! notera att jag låtit del 4 vara kvar,med tanke på mellanrummet mellan de båda delarna.
________________________________________ ______
Han besvarade nyfiket kyssen,jag kände hans kalla tunga leka med min.
Plötsligt tog han ett steg bakåt,höll mitt ansikte mellan sina bleka händer.
Han såg på mig med stora ögon.
Jag kunde ana ett virrvarr av känslor bakom hans omsorgsfullt nollställda ansiktsuttryck.
Ångest,kärlek,förlägenhet,sku ld,f örväntan.
Jag kände hur jag rodnade.
Blicken kanske inte var något bra i sig,men det faktum att han kände något alls för mig gjorde mig orimligt glad.
"hur är det?" viskade jag när jag återfått min normala hudfärg.
"det är..jag borde..inte göra det här" hans ansikte förvreds av smärta och jag kände hur all kraft lämnade mig.
"jag borde kanske gå" jag tog varsamt bort hans händer från mitt ansikte och började gå mot trappan.
Plötsligt stog han där,bredvid mig.
"Jag borde inte göra det här,men..jag vill" han sa det lågt,så lågt att jag fick kämpa för att urskilja orden.
Men,det kändes bättre.
Han tog min hand,och jag förvånades en än gång över hur kall den var.
"jag behöver berätta en sak,du måste veta vad du valt" sa han,och mina ögon smalnade.
Han skrattade bistert,och blottade tänder vassa som knivar.
Jag tog ett steg tillbaka när jag insåg vad han just bevisat,och kunde inte undgå att se smärtan i hans ögon när jag föll
nerför trappan.
[tre dagar senare]
När jag vaknade var allting vitt,och jag undrade om jag dött.
Helt plötsligt hörde jag Ängelns röst,och jag kände en kall hand mot min kind.
"KOM TILLBAKA..A-Angie..jag vill inte utan dig..ANGIE!" jag ville öppna ögonen,se på honom,men jag kunde inte kämpa mig upp ur den tunna hinnan av medvetslöshet.
"s-snälla..s-äg att h-on blir b-ra?" jag kände hur hans hand skakade när den tog min hand,och jag tryckte den och försökte förmedla alla ord genom handling.
"A-angie?! hör du mig,gumman? snälla förlåt! allt är mitt fel..."
"nej" min röst lät svag och jag ryckte till när ett par främmande händer försiktigt tryckte något kallt mot min bröstkorg.
"Hon verkar okej,dr.Wilson"
Sedan försvann allt igen,och jag föll ner i en drömlös sömn.
[fyra timmar senare]
"Gumman,du är hemma nu.Jasper är här" Mammas röst lät mjuk,och jag skämdes för klumpigheten och rädslan som orsakat henne och pappa så mycket smärta.
Mitt hjärta slog ett dubbelt slag när jag hörde Jaspers lugnande röst ovanför mig.
"Jag bär upp henne"
Jag kände hans kalla händer under min kropp och jag slog upp ögonen för första gången.
Hans ögon såg ner på mig med en blandning av rädsla,lättnad och trots.
"Jag älskar dig" min viskning var för låg för mänskliga öron att uppfatta,men jag såg i hans ögon att det var precis det han velat höra.
När han sänkte ner sina tänder i min hals var jag allt annat än olycklig.
Att spendera resten av för alltid med Jasper var precis det jag drömt om.
-end of story-
|
|
|
|
