våra vägar möts igen [oneshot] |
Jag känner honom knappt men ändå sitter jag här och väntar på flygplatsen, på ett plan som ska ta oss långt härifrån, bort från allt. Jag har många gånger den sista månaden fått höra ”Linnéa du känner honom inte” ”Du förstör ditt liv” ”Lita inte på honom” och jag förstår fortfarande inte vad nästan varenda en i min bekantskapskrets verkar ha emot honom, jag menar, borde inte de vara stöttande och låta mig göra egna val? Min blick glider över mot en lång vältränad kille med brunt rufsigt hår och avslappnad klädstil, som står borta vid informationsdisken. Jag känner igen honom från någon tidigare resa, jag är helt säker men kan inte komma ihåg från vilken.
”Är du okej? Du ser lite frånvarande ut.” jag märker inte ens att David kommit och satt sig bredvid mig igen men så fort jag kollar in i de bruna ögonen återfår jag koncentrationen och riktar all uppmärksamhet mot honom istället och glömmer helt bort killen borta vid disken.
”Vad sa du?” Säger jag och kollar upp mot honom.
”Jag undrade om du mådde bra, du såg inte helt närvarande ut” Säger David med oro i rösten.
”Det är okej, jag trodde jag såg någon jag kände igen men det var nog bara inbillning.” Säger jag och skrattar samtidigt som David börjar sig fram och ger mig en kram.
”Jag tror vi måste börja gå om vi inte ska missa planet” Säger han när han släpper mig och reser sig upp. Jag följer hans exempel och snart är vi båda på väg mot rulltrappan, upp mot säkerhetskontrollerna.
Jag kan inte fatta att jag verkligen gör det här, att det verkligen blir av. När David frågade mig för någon vecka sedan om jag ville med till hans familjs hus i Miami kunde jag inte annat än tänka på att komma bort från mitt vanliga liv och den vanliga tristessen om än bara för 2 veckor. Jag blev först väldigt förvånad över att han frågat mig med tanke på att vi bara varit tillsammans 2 månader men det var helt utan tvekan jag svarade ja trots närståendes protester. Så nu står jag här med Davids hand i min och väntar på att få gå igenom säkerhetskontrollen och vidare mot planet som ska ge mig frihet.
Vi tar oss igenom utan desto mer bekymmer och nu sitter vi och väntar på att få gå ombord, David har gått och köpt kaffe och något att äta till resan medan jag sitter här och väntar. Jag bestämmer mig för att ringa Jonna, som varit en av de som verkligen tyckt att jag gör rätt som åker med, en av de få som inte dömt mig. Hon svarar efter bara någon signal och vi pratar på om allt möjligt ända till mobilen piper till och jag ser att jag fått ett sms, vi säger hejdå till varandra och jag lovar att ringa när vi är framme, sedan lägger jag på och trycker fram smset. ”Roligt att se dig igen, det var ett tag sen. Saknar dig. Lika het som vanligt ;)” Det som står i smset kommer som en chock för mig och jag kollar flera gånger på det, bara för att kunna lista ut vem det är ifrån. Jag har mina aningar om att det kommer från killen vid disken, men jag vet fortfarande inte vem han är, så det är inte till mycket hjälp.
Efter någon minut kommer David gående mot mig igen men den här gången tycker jag inte att det spelar så stor roll, allt jag vill är att veta vem smset är ifrån. På något sätt känns det som att det har betyder något och det är just den tanken jag har under hela flygresan och även en bit av taxiresan fram till huset. Men nästan direkt när jag kliver ur bilen alldeles vid havet släpper mina funderingar och jag ägnar all min uppmärksamhet mot David och det fina runt om oss. Han visar mig in i ett stort vitt strandhus och det första jag gör är att gå rakt igenom och ut på altanen i det soliga vädret. Medan jag står där och bara beundrar utsikten känner jag Davids armar runt min midja och hans läppar mot min hals.
”Är du okej?” Jag har alltid tyckt om sättet han beter sig, alltid mån om andras bästa och definitivt inte självisk vilket jag inser att jag varit på resan hit. Återigen kommer den obegripliga känslan upp inom mig och för att döva den vänder jag mig om och trycker mina läppar mot hans och släpper inte på en lång stund. Jag vet att jag beter mig väldigt dåligt, men jag kan inte hjälpa det, jag får bara inte den andra killen ur mina tankar och just nu känns det som att kyssar med pojkvännen är det bästa för att dölja det jag egentligen tänker.
”Ja jag är okej, bara lite trött kanske”
”Okej, men vi måste i alla fall äta något innan vi går och lägger oss. Vad säger du om pizza?”
”Låter bra” Säger jag med spelad entusiasm och följer med David ut mot det stora garaget där hans pappas bilar står parkerade. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte var de det här i alla fall, innanför dörrarna står 4 olika sportbilar parkerade och utmed väggarna finns flera motorcyklar. Jag kan inte låta bli att fascineras av all denna lyx, men blir ändå fundersam. Vad ska hans pappa med så många bilar till, det är trots allt bara han och David som kör. ”Wow, vad har ni alla dessa bilar till?”
”Pappa är något av ett bilfreak, så fort han ser en bil han vill ha köper han den.”
”Hur har han råd? Detta är inga billiga bilar” Säger jag medan vi sätter oss i en blå BMW som står längst ut.
”Jag vet allvarligt talat inte, men jag tror han tar de genom firman eller något.”
”Okej, så det här är din bil eller?”
”Ja, men vad säger du, ska vi åka så vi får någon mat idag” Jag nickar eftersom jag inte får fram ord. Jag är nog lite av ett bilfreak själv inser jag nu. När jag var liten hängde jag ofta med pappa på rallybanor och i garaget där han fixade med bilar.
När jag var liten blev jag ofta kallad kille eftersom snabba bilar och fordon av alla slag intresserade mig väldigt mycket. Jag vet egentligen inte var det kom ifrån, mitt intresse för sådana saker men mamma sa alltid att det var för att mina bästa vänner var killar och att det kom naturligt för mig. Jag hängde ofta med min bror när han mekade i något fordon och blev mer och mer intresserad år efter år. Jag tänker på hur mycket jag egentligen förändrats sedan den tiden, då hade jag blont hår, alltid i flätor och oftast pojkjeans med en stor t-shirt över. Nu däremot är mitt hår brunt och lockigt, oftast utsläppt och min klädstil är totalt förändrad. Men ändå är jag fortfarande den där tjejen som hängde på rallybanor och i garage större delen av min uppväxt. Det är nu över ett år sedan, jag hade precis fyllt 15, som jag överhuvudtaget såg en rallybana sist.
Vi åker och hämtar pizzor och köper lite mat till frukost innan vi åker tillbaka till huset och sätter oss och äter.
”Har du ringt Jonna?”
”Just ja det har jag glömt, jag äter bara klart sedan går jag och ringer”
”Gör så, jag fixar sängar och sådant medans.”
Mina tankar har varit på helt andra ställen sedan vi lämnade Arlanda flygplats att jag helt glömt bort att ringa henne. Jag vet att hon väntar, trots tidsskillnaden. Vi äter upp maten och jag går ut på altanen för att ringa när jag kommer på att hon kanske vet vem killen var, kanske kommer ihåg honom från något. Jag slår numret och väntar till hon svarar.
”Hallå”
”Hej det är jag. Förlåt att jag ringer så sent, men jag hade lite saker att göra dessutom har jag varit distraherad hela vägen hit.”
”Det låter typiskt för dig, så vad har distraherat dig?”
”Jag såg en kille på Arlanda som jag vet att jag träffat förut och medan jag pratade med dig fick jag ett sms från någon jag inte vet vem det var, men jag är nästan helt säker på att det var från honom.”
”Låter spännande, och du är helt säker på att du har träffat honom förut.”
”Ja och jag undrar om du kanske vet vem han är.” jag förklarar för henne hur han ser ut men allt hon har att säga är att hon inte har en aning om vem det kan vara. Vi fortsätter att prata ett tag innan jag inser att klockan måste vara väldigt mycket hemma i Sverige och säger åt henne att jag ringer imorgon.
Efter att vi pratat klart går jag in till David som redan lagt sig i sängen och kryper ner bredvid honom. Vi somnar nästan på en gång, totalt utmattade av den långa resan.
Nästa dag vaknar jag upp i strålande sol och plötsligt känns allt som hänt igår så långt borta och jag bestämmer mig för att försöka glömma. Jag stiger upp från sängen och drar på mig en lime färgad klänning och mina vita gladiatorsandaler innan jag går ut till köket där David redan fixat frukost. Jag går fram och ger honom en puss innan jag sätter mig mitt emot.
”God morgon, sovit gott?” Säger han med glad röst.
”Det kan du ge dig på att jag har, gissa hur härligt det var att vakna upp i värme och med solen utanför fönstret.” Hans leende blir ännu bredare innan han säger. ”Vad tycker du att vi gör idag?”
”Stranden!” Säger jag med ett ännu större leende än det han nyss haft.
”Okej, gå och hämta dina saker då, så plockar jag bort här” Jag dricker upp juicen och går för att hämta bikinin.
”Jag har några vänner här som vill träffa dig, vill du göra det nu eller senare?”
”Det spelar ingen roll, vi kan lika gärna träffa de nu. Vilka är det, några jag vet om?”
”Jag vet inte men jag tror inte du känner någon av dem. Den ena har kommit hit igår, precis som vi. Han bor också i Sverige men har hus här”
Vi går ner mot stranden och David ringer ett samtal som jag förstår är till någon av vännerna. Han bestämmer att vi ska träffas rakt nedanför hans hus om ungefär en halvtimme.
”Följer du med och tar ett dopp?”
”Vi måste vänta på dem andra här, men du kan gå om du vill.” Jag tänker inte låta mig stoppas av Davids prat om att han måste vänta så jag slänger av mig klänningen och går ner mot vattnet. Medan jag ligger där och flyter ser jag några personer komma fram till David och sätta sig runt om. Han vinkar ut mot mig, som en gest att komma dit så jag börjar sakta röra mig mot land och ännu söligare på stranden. Jag måste erkänna att jag är väldigt nervös. Efter lång tid är jag framme vid handdukarna och chocken som möter mig verkar inte gå obemärkt förbi. Bredvid David sitter killen från igår, livs levande och snyggare än jag minns honom. Jag får inte fram ett ljud och David ser orolig ut. Jag ger honom en blick som för att säga att allt är lugnt och han verkar tro på det.
”Linnéa det här är mina vänner härifrån.” Säger han och pekar på alla. ”Och det här är Linnéa” Säger han och drar mig ner i sin famn. Jag känner hur jag får svårt att andas, bara blotta närheten av killen bredvid skrämmer mig.
”Hej Linnéa jag är Maia” Säger den blonda tjejen längst bort. Men jag lyssnar inte så mycket på det och får inte fram någon röst utan nickar som svar. Resten av vännerna presenterar sig också men jag hör inte ett ord av vad de säger eftersom mina tankar är långt borta, jag kommer inte ens ihåg vad killen heter. Hans leende bländar mig och jag vet att jag sett det förut, hela han bara skriker igenkänning men jag kan inte placera honom.
”Linnéa du kan väl gå upp med Maia och hämta något att dricka.” Davids ord väcker mig ur mina tankar och jag reser mig upp automatiskt, glad över att komma bort från allt ett tag.
”Visst” Maia ställer sig också upp och går fram till mig.
”Hur mår du egentligen?”
”Jag mår bra, fick bara mycket att tänka på plötsligt” Säger jag när vi börjar gå upp mot huset.
”Jag har känt David sedan jag var liten och jag känner igen blicken han hade där nere på stranden nyss. Han är orolig, han vet att något är fel.”
”Ja han har ett otroligt sinne för sådant” Säger jag och skrattar till.
”Kände du dig obekväm när vi fanns i närheten?”Frågar Maia fundersamt.
”Nej, jag fick annat att tänka på.”
”Okej, orkar du gå ner till stranden igen?”
”Jag tror nog att jag vill vila. Kan du säga det till David? Och säg också att han inte behöver komma upp hit för jag ska ändå bara sova.”
”Okej självklart säger jag det. Hoppas du blir bättre, jag vill lära känna dig mer.” Säger Maia och går ut genom dörren samtidigt som jag slänger mig ner i soffan men det finns inte en chans att jag kan sova, killen på stranden har påverkat mig alldeles för mycket, jag kan inte hjälpa det men jag känner mig attraherad av honom på ett inte särskilt passande sätt.
Efter några minuter hör jag att mobilen piper till och jag förstår att det är ett sms. Jag går mot sovrummet och hämtar den innan jag läser vad som står. ”Mör mig uppe på backen” efter det hade han skrivit en vägbeskrivning och hur du jag än känner mig kan jag inte låta bli att följa den, jag är helt enkelt för nyfiken. Jag går ut genom ytterdörren och upp mot stället där han vill mötas och jag kan inte låta bli att inse hur förväntansfull jag är.
Jag ser honom stå under ett träd när jag närmar mig och mitt hjärta slår ofrivilligt fortare.
”Hej” Säger han med ett brett leende.
”Hej. Okej jag går rakt på sak. Jag vet att jag känner dig på något sätt men jag vet inte vad du heter och jag vet inte från vad jag känner dig.”
”Oj, du är verkligen rakt på sak. Är du säker på att du inte känner igen mig?”
”Ja, eller jag känner igen dig men kan inte koppla ihop 2 och2.”
”Okej. Jag är Victor, och jag vet att nu när du hör mitt namn får du lättare att komma ihåg.” Och efter de orden är jag helt säker på var jag känner igen honom ifrån. Han är en av killarna från min barndom, en av de som alltid hängde med min bror. Han är även killen jag låg med första gången, han jag älskat sedan dess och som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta.
”Jag fattar inte att jag inte kände igen dig” Säger jag och kastar mig om halsen på honom som en ren reflex. Han håller om mig och för första gången på länge känner jag mig hel igen, trots att jag har David, men det har aldrig varit samma sak. Jag och Victor har växt upp tillsammans och vet allt om varandra vilket inte jag och David gör.
”Det är lugnt, jag kände knappt igen dig heller först, jag menar det är ändå flera år sedan jag sett dig sist” Säger han efter att han släppt mig och satt sig ner i gräset. Jag sätter mig ner bredvid honom och lutar huvudet mot hans axel medan vi pratar om allt som hänt i våra liv den tid som gått. Vi sitter och pratar i säkert en timme när jag inser att David kanske börjar undra var jag tagit vägen så jag reser mig upp och börjar gå när Victor tar tag i min arm och drar in mig i sin famn samtidigt som han trycker sina läppar mot mina. Jag vet att det är fel, men kan inte hjälpa det. Victor är mitt allt och kommer alltid att vara det, så länge jag lever.
”Förlåt” Säger han och släpper taget.
”Du har inget att säga förlåt för. Jag ville det där lika mycket som du.” Jag hamnar åter igen i hans famn och den här gången är kyssen mer intensiv och jag tvingas kämpa för luft ett flertal gånger.
”Du kanske borde gå, David blir nog orolig.” Säger han plötsligt och börjar gå bortåt längs gatan.
”Möt mig här imorgon” Säger jag innan han är utom hörhåll och jag ser honom vända sig om och le ett av de vackraste leenden ja någonsin sett. Hela vägen tillbaka till huset går jag som på moln men så fort jag kommer in genom dörren är mitt glada humör som bortblåst. Jag möter David i hallen och jag ser ingen annan utväg än att kasta sig i hans famn trots att det är Victors famn jag nyss lämnat och som jag vill återvända till. Han släpper taget och kollar mig djupt in i ögonen, och allt jag kan tänka på är om han ser vad som hänt, ser han att jag just hånglat med hans kompis och att jag dessutom inte vill ha någon annan än honom.
”Var har du varit?” Frågar han med lugn röst.
”Jag kunde inte somna så jag gick ut och tog en promenad” Jag förvånas över att det är så lätt att ljuga för honom men just nu är jag väldigt glad över det.
”Okej, mår du bättre nu då?” Säger han åter igen med samma mjuka röst.
”Ja, men jag är rätt hungrig.” Säger jag för att byta samtalsämne.
”Vad bra. Jag har bjudit in mina vänner hit ikväll, det gör väl inget?” Jag känner hur jag stelnar till men samlar mig och säger.” Nejdå det är bara roligt. Dessutom vill jag lära känna alla mer.”
Han går in i köket och börjar med maten medan jag går in till sovrummet och skriver ett sms. ”Middag hos oss ikväll, kommer du?” Nästan direkt efter får jag ett svar. ”Om du vill :D”
Jag tänker på dagen som varit och inser att jag faktiskt vill ha honom där, trots det som hänt så jag skriver ett svar och går ut till David i köket.
Hela middagen går som planerat utan minsta missöde. Jag inser att dessa människor runt bordet verkligen hade kunnat bli mina vänner i framtiden, men jag vet att det inte håller i sig särskilt länge, inte om de får reda på det.
Jag träffar Victor nästan varenda dag av tiden i Miami och natten före vår hemresa somnar David tidigt vilket ger mig ännu en chans att träffa honom. Det är med tårar i ögonen jag knackar på dörren till hans hus och att sedan se honom stå där i dörröppningen gör att jag inte orkar stå emot längre. Mina tårar forsar ner för kinderna och gråten hörs tydligare. Jag känner Victors armar runt mig och blir genast lugnare.
”Du jag har tänkt på en del saker den senaste tiden.” Säger han när jag lugnat ner mig och satt mig i soffan.”Du borde fortsätta att vara tillsammans med David, se det som vi hade mer som en semesterflört.” Hans ord sårar mig otroligt mycket, men jag vet att han har rätt så jag säger inte emot utan begraver ansiktet i gropen i hans hals och bara känner lukten av honom strömma igenom mig en sista gång innan jag reser mig upp och går mot dörren. Han försöker inte ens stoppa mig utan låter mig gå.
2 månader senare
”Linnéa hur är det?” Säger David och ställer sig bakom mig.
Jag har ännu inte berättat för honom om Victor vilket jag inte har för avsikt att göra heller, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom, på den tid vi hade tillsammans.
”Jag är gravid.” Slänger jag ur mig innan jag bryter ihop totalt. Jag ser Davids chockade min som snabbt övergår i någon slags ömhet innan han säger. ”Men Linnéa varför har du inte sagt något?”
Jag samlar rösten för att orka säga något. ”David jag är 16 år och har absolut ingen aning om vad som kommer att hända med mig om jag får det här barnet. Hur lätt tror du det har varit att berätta för dig?”
”Förlåt, men du vet att jag finns här för dig, vi är två om det här och jag sviker dig inte.”Säger han med mogen, om än lite omskakad röst. Jag kollar upp på honom och säger det jag länge fruktat för. ”Barnet är inte ditt”
Det blev ett rätt konstigt slut på denna men jag har aldrig gillat att skriva slut så ni får stå ut med det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Svenssoon - 18 feb 09 - 16:15- Betyg:  | | bra, vill ju inte att detta skulle vara oneshot :/ | | Sandra353 - 18 feb 09 - 11:44- Betyg: | | Omg, jag vill ha en fortsättning på denna, men det var en oneshot jag vet. Men vill precis som SunZeth veta hur David reagerar. Men bra skriven, kan lite mer adjektiv men jag märkte inte så mcyket av det. | SunZeth - 18 feb 09 - 08:20- Betyg:  | Hmm... Jag gillade den, men det är något som fattas.
Jag tror du borde använda fler adjektiv ^^
Ord som beskriver omgivningarna på ett intressant sätt.
Jag gillade slutet men självklart skulle jag vilja veta hur David reagerade,
men då hade det inte blivigt ett lika bra slut xD |
|
|
|
