Historien om Diza |
Det var en gång en ängel vid namn Diza. Hon skilde sig från
dom andra änglarna i himmelen, hennes vingar var mycket
mindre. Det hade kanske inte spelat så stor roll om det
inte varit för Alexia och hennes gäng. Dom gjorde allt för
att Diza skulle bli utanför.
Vägen till skolan var inte särskilt lång, men det kändes
hemskt. Diza hade ont i magen och funderade på vad Alexia
skulle hitta på idag. Det kanske var en turdag idag och
Alexia skulle kanske bara ignorera Diza, eller så var det
en otursdag och hon skulle utsättas för något betydligt
värre… Det knöt sig i magen när hon tänkte på det.
Nu kunde hon skymta skolans bronsfärgade tak och hon
släpade fötterna efter sig. Diza blev illamående och hon
kände hur oron och nervositeten kom krypande.
Skolgården närmade sig. Silverträdens grenar dansade i
vårvinden och dom små änglarna tränade på att flyga.
– Mina vingar är ju lika små som deras och dom är flera år
yngre än mig, tänkte Diza och suckade.
Men skolgården var inte precis som vanligt, Alexia och
hennes gäng brukade stå i en klunga och vänta på Diza,
bara för att kunna slänga spydiga kommentarer efter henne
eller få henne att må dåligt på något annat sätt. Men inte
idag. Det syntes inte ett spår av dom. Hoppet tändes inom
Diza, men det försvann och hon blev illamående igen. Där
kom dom och dom var på väg mot Diza, Alexia i spetsen och
resten följde efter som en stor skugga. Den skuggan hade
ingen själ, den bara följde efter Alexia och gjorde det
hon bad om. Alexia själv var egentligen ingen ängel. Visst,
hon hade gloria och vingar som alla andra änglar, men det
var bara ett skal runt en ond själ.
Alexias gäng närmade sig, Diza stod som fastvuxen och bara
stirrade. Hon visste att det inte var någon idé att springa
och gömma sig. Gänget samlades i en ring runt henne och
elaka kommentarer kom som knytnävsslag från alla håll och
kanter.
– Vi ska leka en liten lek, flinade Alexia och viftade med
en sax. Vi ska leka frisör!
Det ringde in och skolgården tömdes. Kvar var bara Diza.
Hon satt lutad mot ett silverträd och kände hur tårarna
rann. I vårvinden virvlade avklippta fjädrar fram, fjädrar
som kom från Dizas vingar.
Hon höjde handen och fångade en fjäder, betraktade den i
några sekunder och begravde sedan ansiktet i händerna. Hur
länge skulle hon stå ut med den här smärtan? Troligen inte
länge till.
Diza stod ute på ängen och kände dom mjuka molnen under
sina bara fötter. Hon gick mot kanten av molnen och i
hennes hand lång fjädern fortfarande. Framme vid kanten
tittade hon ner och såg marken. Hon såg människorna som
små myror.
Det behövdes bara ett enda kliv, rakt ut för att Diza
skulle få ett slut på sitt lidande. Men det krävdes mod
också.
– Vågar jag? tänkte Diza.
Hon kramade fjädern i handen och då visste hon svaret;
ja, hon vågade.
Hon blundade och tog ett kliv, rakt ut i luften, och föll.
Hon kände suget i magen och öppnade ögonen igen.
Marken närmade sig, med vad som kändes som flera tusen
meter varje sekund. Hon var helt säker på att, var hon en
skulle hamna, så skulle hon få det bättre an i den värld
hon just lämnat…
|
| Kommentarer | | Aurelia - 9 maj 06 - 23:19 | | Underbar!!! | | Cilises - 18 apr 06 - 10:43 | | Riktigtbra:D kommer det mer om vart hon hamnde? Jag menar, vart hamnar man i en död efter döden? |
|
|
|
