Udda & Utsatt [del.91] |
Det här är inte sista delen.
Udda & Utsatt [del.91]
(Oliver)
Eftersom Oliver inte ville sitta och gråta inne i Helenas och Eriks sovrum, så skyndade han sig att logga ut från bilddagboken, och sprang sen in på "sitt" rum, där han stängde dörren efter sig, och damp ner på sängen.
Borsta tänderna tänkte han inte göra, det var inte ett dugg viktigt, det var mycket bättre om han försökte sova bort den här dagen, så att han slapp tänka på allt det jobbiga.
Han vågade inte ringa till William. Inte nu iallafall, efter det han hade skrivit till honom på bilddagboken, det var ju nästan som om han inte ville vara kompis med honom längre ...
Oliver torkade irriterat bort alla tårarna som vällde fram ur ögonvrån på honom, och la sig sen på sidan i sängen.
Han somnade efter bara några minuter.
(Denise)
Denise visste att hon var tvungen att berätta sanningen.
Annars så skulle ju Jack bli tvingad till polisförhör, och då skulle det ju bli ett jävla liv sen när alla fick reda på att Denise bara hade ljugit om våldtäkten, hon skulle ju tillochmed kunna bli tvungen att betala skadestånd till Jack ...
- M ... mamma ... försökte Denise bedjande. Jag kan inte ... Det går inte ...
- Håll dig lugn, älskling, sa Sara, som fortfarande satt vid köksbordet. Det ordnar sig.
- Nej, det ... det gör det inte !! utbrast Denise, samtidigt som tårarna rann ner för hennes kinder, och kletade ut hennes mascara och kajal. Hon for upp från golvet, och sprang sen in till sitt rum, utan ett ord till åt sina föräldrar.
Hon smällde igen dörren hårt efter sig, för att riktigt visa sin ilska och frustration, och slängde sig sen raklång på sängen. Hon kunde se att Tuva hade skrivit till henne på msn, och lutade sig närmare datorn, för att svara henne.
Denise, The Girl In Your Dreams, säger:
Fan alltså, Tuva. Help me, mamma har ringt och polisanmält Jack !!
Tuva. Någon som vill cama? (A) säger:
Skojar du eller? Shit, hur ska du ta dig ur det här nu då?? :O :/
Denise, The Girl In Your Dreams, säger:
Jag vet inte, jag måste ju berätta sanningen ...
Det hördes steg utanför Denises dörr, och Denise la sig snabbt på sängen igen, och drog kudden över huvudet.
- Vem är det ?? snäste hon, när det knackade på dörren.
- Det är jag, hördes Erics röst på andra sidan dörren, och Denise snyftade till.
- Mhm ... sa hon. Men jag tänker inte komma ut ...
Det gick ca en sekund, och sen slogs dörren till Denises rum upp på vid gavel.
Denise stönade irriterat. Att störiga småsyskon aldrig kunde lämna en ifred !!
- Vad är det ?? undrade hon, och försökte dölja att hon grät, genom att inte ägna sin lillebror en blick.
- Det kommer bli bra ... försökte Eric, och Denise förstod att han bara försökte få henne att bli glad igen.
- Nej, det kommer det inte !! utbrast Denise, och innan hon han tänka sig för, så hade hon avslöjat allt.
- Jag ljög, Eric !! fortsatte hon. Fattar du, jag bara ljög, jag hittade på allt !!
Hon ägnade honom fortfarande inte en blick, men eftersom han hade tystnat, så förstod hon att han måste vara väldigt förvånad och besviken på henne.
Tillslut så lämnade han rummet, det förstod Denise, eftersom han stängde dörren till hennes rum, och Denise skyndade sig att krypa ner under täcket. Nu skulle han skvallra för deras föräldrar, det var hon helt säker på, men det var ju egentligen lika bra, för då slapp hon ju åtminstone säga något själv ...
Denise tryckte en kudde hårt över huvudet, för att slippa höra sina föräldrars och Erics röster, och hon skakade av skräck. Nu skulle de säkert slå ihjäl henne eller något ännu värre, hon kanske blev utan mådadspeng i evigheter, eller så kanske hon skulle få utegångsförbud ända tills hon flyttade hemifrån. Inget av de altenativen lät speciellt lockande.
Det var när Denise hörde steg närma sig sitt rum ännu en gång, som hon kröp ihop så mycket hon kunde i sängen, hon ville bara försvinna, men hon visste att det var omöjligt att kunna göra det just nu, hon låg verkligen illa till ...
Dörren öppnades, och någon kom och satte sig på Denises sängkant.
Denise vågade inte kolla efter vem det var, men hon antog att det var hennes mamma, och hon hade rätt.
- Denise ... började Sara med ostadig röst. Hon lät alldeles förkrossad, och Denise ångrade genast att hon hade ljugit för henne, varför måste hon alltid vara så taskig för ??
- Var det nödvändigt ?? fortsatte Sara. Erik berättade just att du bara hade hittat på allt, att Jack är oskyldig.
Denise snyftade till.
- För ... förlåt ... stammade hon. Alltså, det vara bara det att ... Han ... han dissade mig, och jag ... jag är kär i honom ... Där ljög Denise. Hon var inte alls kär i Jack, hon tyckte bara att han var snygg och cool, och det enda hon ville, var att få ett ligg med honom, men det kunde hon ju inte berätta för sin mamma, för det lät ju mer troligt att hon fejkade våldtäkten för att hon var kär i honom, då kunde ju folk eventuellt känna lite medlidande med henne också ...
- Det spelar ingen roll, Denise, avbröt Sara. Man kan inte göra som du gjorde iallafall, förstår du inte hur Jack och hans familj känner sig ?? Jack tycker nog inte det är så kul att bli oskyldigt dömd för våldtäkt, och få alla emot sig ...
Denise kunde inte svara, för hennes gråt växte sig allt större, och det kändes som den täppte igen halsen på henne, hon kunde knappt andas.
Vad hade hon ställt till med egentligen ?? Varför hade hon inte bara struntat i att Jack hade dissat henne ??
(Jack)
Jack gick hela vägen hem, trots att det var kallt och långt, men han ville inte ringa hem och fråga om skjuts, eftersom han visste att hans föräldrar var upptagna.
När han äntligen var framme, så fick han till sin förskräckelse syn på en polisbil som stod nedanför garageuppfarten, och han förstod att Denise måste ha polisanmält honom. Polisanmält honom för en våldtäkt som aldrig ens hade ägt rum, en våldtäkt som han aldrig ens skulle få för sig att genomföra, han var inte sån !!
I själva verket, så var det ju egentligen Denise som hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier, eftersom hon hade tafsat på Jack mot hans vilja. Inte skulle väl Jack själv behöva bli straffad då ?? Han hade ju inte gjort något fel ...
Att säga nej till sex var ju knappast olagligt, och inte förtjänade man att bli oskyldigt anklagad för våldtäkt, bara för att man inte ville ha sex ...
Jack stannade till lite utanför huset, och tog först ett djupt andetag, innan han fortsatte mot ytterdörren.
När han var ända framme, så öppnade han den fort, så att han inte skulle hinna ångra sig, och precis som han hade väntat sig, så blev det alldeles tyst i huset när han uppenbarade sig.
Hans föräldrar stod i hallen, och det gjorde även de två poliserna, det var en manlig och en kvinnlig.
Jack svalde nervöst.
- Ehm ... hej ... fick han fram.
- Hej älskling, sa Isabelle, men det hördes att hon kämpade för att hålla rösten stadig, hon såg nervös ut.
Peter däremot, såg mer uppjagad och arg ut, än Isabelle, och han gav poliserna en ogillande blick.
Poliserna ignorerade honom, och vände sig istället till Jack, som kände sig ganska besvärad av att bli uttittad så mycket som han blev. Han kände sig äcklig och motbjudande, trots att han inte hade gjort nånting.
- Du är misstänkt för våldtäkt, Jack, förklarade den manliga polisen i sin formella stämma. Och vi vet att du är minderårig, men vi vill ändå att du och dina föräldrar följer med oss till polisstationen för förhör.
- Alltså, lyssna nu lite på mig ... sa Peter irriterat. Min son är oskyldig.
- Det vill vi gärna tro, fortsatte den manliga polisen, i samma formella stämma som innan. Men för att det ska bevisas, så måste vi först förhöra din son, för att se vad han har att säga om saken, vi ska bara ställa några frågor om det går för sig ...
Peter suckade djupt, och såg ner i golvet för ett ögonblick, innan han såg upp, och mötte den maliga polisens blick igen.
- Ni kanske vill ha advokat ?? föreslog polisen, men Peter skakade sakta på huvudet.
- Det ska nog inte behövas, sa han. Förresten så är jag själv advokat, så allt är i sin ordning.
- Jaså, sa den manliga polisen. Men om ni följer med nu då, så skulle vi vara uppriktigt tacksamma, ni kan ju vara så vänliga att ni inte ställer till med problem.
- Jaja, självklart ... sa Peter ansträngt, och eftersom han redan hade ytterkläderna på sig, precis som Isabelle, så följde han bara efter poliserna ut. När han passerade Jack, som stod i dörröppningen, så la han bara handen på hans axel.
- Kom nu, Jack, sa han tyst, och Jack kunde inte göra annat än att följa med honom bort till den väntande polisbilen.
(Aaron)
Anders slog upp ytterdörren hemma hos Lillian, och gick sen in i hallen med Aaron och Jimmy tätt bakom sig.
Det kändes som om Aaron skulle kräkas, så nervös var han, men han försökte att inte visa det, för han ville ju inte bete sig som ett småbarn. Jimmy såg ju inte ett dugg nervös ut, mest nyfiken och irvig, konstaterade Aaron, efter en snabb blick på honom, så han själv tog några djupa andetag för att lugna ner sig.
- Vi är här nu, Lillian !! utbrast Anders, och Aaron hade helst av allt velat slänga en sko eller nåt på honom, så att han skulle sluta väsnas, eftersom Lillian skulle komma snabbare då, men han lyckades sansa sig.
Anders började ta av sig sina ytterkläder, men Aaron och Jimmy stod bara som fastfrusna i hallen, utan att röra sig en millimeter, Aaron kände sig nästan lite förlamad.
Han kunde höra steg närma sig, och efter en stund, så kom en liten tjej med långt, mörkbrunt hår springandes.
Hon var klädd i klänning, och hon stannade omedelbart till vid åsynen av Aaron och Jimmy. Aaron förstod att hon måste var en av hans halvsystrar, hon den äldsta, som hette Sara.
Strax efter henne, så kom även Aaron och Jimmys mamma, och deras andra halvsyster Felicia.
Aaron kunde knappt slita blicken från sin mamma, hon såg ut precis så som hon hade gjort för sju år sen.
Hon hade samma brunblonda hår som Aaron, och det gick ungefär till axlarna på henne.
Hon var klädd i en halvlång jeanskjol med svarta tights under, och en vit blus.
Aaron log lite försiktigt åt henne, samtidigt som han kände sig så generad och utglodd, att han egentligen bara skulle vilja försvinna, men det gjorde han inte.
Lillian skyndade fram till Aaron och Jimmy, samtidigt som hennes leende blev allt större och större, och varken Aaron eller Jimmy kunde låta bli att le tillbaka.
- Det ... kan inte vara ... sant ... sa Lillian tillslut, efter att ha stått och betraktat Aaron och Jimmy en stund, först Aaron, sen Jimmy, sen Aaron sen Jimmy, och sen Aaron igen. Hon såg ut att vara överväldigad av lycka, och hon hade tårar i ögonen.
- Så stora ni har blivit ... fortsatte hon, och hon var tvungen att se upp på Jimmy för att kunna möta hans blick, eftersom han hade blivit en bra bit längre än henne. Det var knappt så hon nådde upp till axlarna på honom.
Det dröjde inte länge förrens Lillian omfamnade Jimmy i en hård kram, och Jimmy såg lite tveksam ut först, innan han tillslut kramade henne tillbaka. Tårarna rann ner för Lillians kinder, då hon drog in Jimmy doft från hans kläder, men Jimmy själv, lyckades tydligen låta bli att gråta, han var alldeles tyst, han sa inte ett ord.
- Åh, Jimmy ... viskade Lillian ofattbart. Min JimJim, Stor-Jimmy ...
Det dröjde en stund innan hon lyckades släppa taget om Jimmy, men när hon väl hade gjort det, så gav hon sig direkt på Aaron istället.
- Och Lill-Aaron ... fortsatte hon i samma viskande ton, och trots att Aaron skämdes över det där smeknamnet nu när han var så gammal, så sa han inte emot, han gjorde precis som Jimmy. Han sa inte ett ord.
Lillian kramade Aaron så hårt att han trodde han skulle gå sönder, och eftersom han inte kunde krama henne tillbaka, p.g.a sina kryckor, så stod han bara där, och han kunde känna några enstaka tårar rinna ner för hans kinder, men det var inga ledsna tårar, det var glädjetårar ...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Harrypotterlover - 24 feb 09 - 14:46- Betyg:  | ÄNTLIGEN!! De är inne i huset x''D haha.
Denise är helt!!! Öhh, vet inte vad hon är. Men smart är hon inte...
Stackas Jack <33 Sanningen är på väg fram! Håll ut <3
//Sara | | _mos_ - 21 feb 09 - 18:03- Betyg: | men fy jag börjar ju nästan gråta själv D:
så himla bra | | RedOceania - 18 feb 09 - 15:08- Betyg: | Åh vad fint. :') Äntligen... ;)
Denise är mycket dum, men hon förstår nog hur korkat det var av henne nu. Det var ju bra att sanningen kom fram tillslut. Jag tror faktiskt att Denise lär sig något av det misstaget hon gjorde. Dock kommer hon nog aldrig att bli smart eftersom hon är så intrasslad och förvirrad i sig själv.
Men ja, det var en bra del tycker jag. :)
/T | | manx_ - 17 feb 09 - 22:52- Betyg: | | oh jätte bra ! (A) :D , Mejlar du när nästa kommer ?? :D | | Qwjag - 17 feb 09 - 19:54- Betyg: | ååh va gulligt slut det blev på denna del :)
mejla gärna nästa (y) :) | | vissenros - 17 feb 09 - 10:27 | ja :) nu får de bli lyckliga! <3
längtar tills nästa del, vill verkligen veta vad som kommer att hända!! | | PlEaSeKiLlMe - 17 feb 09 - 07:50 | | naaaaw!! älskar denna delen mest !!! | | sandruskapuska - 17 feb 09 - 01:37- Betyg: | Naaaw, äntligen träffas de Tack, men de bara kramdes ju" du drar ut på det, din taskis! xd <3
Kortare än vanligt, menvar i behov utav delen, så gör inge :P<3 | | Ciissii - 16 feb 09 - 23:46 | | Åh :D så sjukt bra! Äntligen vet man hur de reageeade! | | MirreMille - 16 feb 09 - 22:46- Betyg: | | Mejla nästa? |
|
|
|
