Nindë Silverdolk - Del 017 |
”Nindë”, Galadriel bredde ut armarna mot mig, och vi omfamnade varandra. Med en liten gest bad de mig sedan att sitta ned i trappan som första gången jag träffat kungaparet, och jag gjorde så utan invändningar. Jag har ju nämnt tidigare att den där trappan är riktigt bekväm.
”Minns du vårt första möte Nindë”, frågade Celeborn mig, och jag nickade.
”Som om det vore igår.”
”Då minns du också att vi satte en av våra bibliotekarier, Mainen, att utforska dina släktband, inte sant?” jag nickade igen. ”Nå, han har äntligen uppnått resultat. Mainen!”
En alv kom in genom en sidodörr. Jag noterade roat att han verkligen såg ut som en bibliotekarie. Han kisade en aning, som om han var litet närsynt efter att ha läst så många texter, och han bar på flera stora bokrullar. Jag vet inte om man kan beskriva en alv med ordet ”skinntorr”, men om man kan det så var Mainen definitionen av ordet. Han var smal och litet underligt byggd, även om jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad som var fel med hans kropp. Dessutom hade han något skört över sig, som om han var lika ömtålig som bokrullarna han bar på, och så noggrant vakade över.
”Ers nåd”, han bugade försiktigt för att inte tappa det han bar på.
”Visa resultatet av dom släktforskning för unga fröken Nindë.
”Naturligtvis, Ers nåd.” Han lade ned rullarna, och vecklade ut ett dokument han burit under armen.
”Det tog lång tid - hela dessa tre år”, jag blev förvånad över hur lång tid som gått sedan jag kom till Lórien. Jag hade gissat på hälften så mycket, om någon frågat mig. Men vid närmare eftertanke var det ganska rimligt. När jag tänkte efter måste jag ha upplevt två somrar när jag tränade med Aidien, och ytterligare en under tiden med Haldir. Jag skakade av mig mina funderingar när jag insåg att Mainen fortfarande talade. ”…så har jag kommit fram till frökens fullkomliga släktträd.” Han bredde ut dokumentet på golvet, och jag upptäckte att det visade ett stort släktträd.
Jag fanns längst ned, och ovanför mig min mor och far. Det gjorde ont i mig att se att min mors del av trädet slutade med henne, och att jag aldrig skulle få veta något om mina morföräldrar. Men så såg jag på min fars halva av trädet, och otaliga namn strömmade genom mitt huvud. Alla dessa små rutor där födelseår och vissa titlar stod inrymde en bild av ett grått skepp, som visade antingen dödsåret eller det år som alven i fråga lämnade de Västra Länderna för att fara till Valinor.
Mitt hjärta sjönk när jag såg från det ena skeppet till det andra, och alla visade årtal långt innan jag föddes.
”Som ni kan se”, sade Mainen och föll på knä invid släktträdet, ”är största delen av unga fröken Nindës släktingar döda. Hur det är på moderns, Enicas, sida vet jag faktiskt inte; men älvorna håller egna släktträd, och om ni någon gång kan få tag i en älvlord, fröken Nindë, så kan han säkert hjälpa er. Men älvornas folk är spritt över världen, och de är upptagna i det eviga sökandet efter sin drottning, så jag har inte fått tag i någon.”
Jag ville säga till honom att det fanns massor av älvor, bara i Lórien, men jag kunde inte förmå mig till det. En underlig känsla lade band kring min tunga och hindrade mig från att tala, och det var då jag insåg att älvorna helst vill hålla sig hemliga. Istället frågade jag honom:
”Älvorna, herr Mainen, om de inte har något land eller liknande, hur kan de då ha en drottning?”
”Vad vi vet finns älvorna nästan överallt där naturen fortfarande är oförstörd, men endast en av älvablod kan kalla fram dem, därav problemet med att få tag i någon. De har inget specifikt land, men samtidigt tillhör allt land dem, och de kallar sig ofta för Vildmarkens folk; och många texter ger antydningar till att deras drottning skulle vara Vildmarkens Drottning.”
Jag nickade, ”Jag förstår.”
”Så, för att återgå till er släkt, unga fröken Nindë, så har jag faktiskt gjort några intressanta upptäckter.” Han satte fingret på en symbol i min fars ruta, och när jag såg närmare på den såg jag att den föreställde en guldfärgad lilja. ”Alla de gamla släktböcker jag letat i har visat på att er far stammar från den Gyllene Blommans; eller Gyllenblommans; hus.”
Minnet av mina och Galadriels historielektioner slog mig, och jag sade med rynkad panna:
”Den Gyllene Blomman? Men den senaste alven som finns nämnd i historieböckerna är…”
”Glorfindel av Gondolin”, fyllde bibliotekarien i. ”Nej, Glorfindel fick inga barn, eftersom han gick under när han kämpade mot Balrogen i den plundrade staden. Din far härstammar från Glorfindels fars bror, som går under många namn, och jag har inte ännu hittat det han först gavs. Och när Glorfindel återföddes - och det här är en ödets nyck - blev det i den generation att han nu kan kallas din kusin.”
Jag var glad att jag satt ned, för annars hade jag fallit. Världen började snurra för min blick, och jag kände hur jag svajade.
Den beryktade Glorfindel av Gondolin, den Återfödde, Glorfindel Balrogsbane, Gyllenhår och den sista i Gyllenblommans släkt - min kusin!
Jag upprepade mina tankar för Mainen, och med ett belåtet leende svarade han med en nickning:
”Det är sant. Alla böcker som jag tittat i har visat på samma sak.” Han bugade sig för mig. ”Så, Nindë av den Gyllene Blomman, det är den enda släkting som jag funnit som fortfarande är i livet, men det kan ju finnas fler. Behåll släktträdet, för det kanske kan hjälpa dig senare.”
”Ja…” svarade jag, fortfarande chockad, ”tack för din hjälp…”
”Glad att kunna stå till tjänst”, svarade han, bugade än en gång… ”Adjö, Nindë av den Gyllene Blomman” …och sedan igen för kungaparet. ”Era majestäter.”
Han försvann ut ur audienssalen.
|
|
|
|
