Tristan och Isolde... (Skol uppgift) |
(Också en uppgift i svenska, att skriva en novell om Tristan och Isolde i modern version,
Den blev lite knäpp i slutet men ändå helt okej enligt mig...)
Tristan och Isolde…
Hej, jag heter Tristan! Jag tänkte att jag skulle presentera mig innan jag börjar min historia som handlar om den dagen då jag mötte, Isolde.
Hur som helst, jag är en väldigt gammal vädurskanin nu men den dagen då jag mötte min stora kärlek glömmer jag aldrig. Nog pratat om mig, nu börjar vi…
Jag vaknade med ett ryck, jag såg mig omkring i det mörka rummet och lyssnade spänt med mina långa öron. Sedan insåg jag att jag befann mig i mitt rum i min säng, jag torkade mion nos och skuttade upp ur sängen. Det här var den tredje natten i rad som jag vaknat och hostat och fräst, Jag hoppade ut i köket för att dricka lite maskroste och lät tankarna vandra. Jag tänkte tillbaka på hur dum jag hade varit som själv försatt mig i denna situation.
Det var för tre dagar sen, tidigt en morgon då jag hade varit ute och skuttat runt i ett grönsaskland och fått syn på ett smaskig salladshuvud. Jag var hungrig och brydde mig inte om att nosa runt efter faror innan jag smaskade salladen i mig och därför kände jag inte doften av giftet som hade spridits bland grönsakerna, och till en början gick allt bra men redan samma kväll blev allt förändrat. Jag gick och lade mig på kvällen men kände mig konstig, jag kunde inte begripa vad det var och trodde att det skulle vara borta på morgonen men där hade jag fel. När jag vaknade på morgonen kunde jag inte ta mig upp ur sängen, jag var svag och mycket svårt sjuk. Min farbror Kung Marc hade skuttat in i mitt rum och sagt
- Min pojk, hur är det fatt? Jag hade varit oförmögen att tala och min farbror såg ororligt på mig
- Du måste ge dig av, min pojk. Du måste bege dig till det andra riket bortom den stora ängen och hämta en maskros, den är det enda som kan bota dig. Jag förstod inte hur det skulle gå till, jag var svårt sjuk och kunde knappt resa mig. Hur skulle jag då kunna färdas över den stora ängen som delade rikena, det skulle ta flera veckor om inte månader. Men dagen gick och när mörkret föll, då hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det, jag tänkte finna bot mot vad det nu var som hade drabbat mig.
Och idag var det dags, jag drack upp mitt te och gjorde mig klar för avfärd. Efter många försök hade jag lyckats resa mig ur sängen och det värkte i hela kroppen på mig men jag tänkte inte ge upp, jag lämnade mitt hem och skuttade iväg…
Det tog tre dagar innan jag ens hade nått fram till ängen som delade rikena och jag kände hur jag blev svagare och svagare, men min vilja tvingade mig att fortsätta. Och för var gång jag ville stanna så skuttade jag ännu fortare, och till slut. Såg jag flaggorna från det andra riket och nu hade jag varit hemifrån i minst en vecka, jag var inte säker för min sjukdom fick mig att hallucinera och drömma konstiga drömmar. Men nu skulle jag snart finna bot, jag hade visserligen ingen aning om vad det var för maskros som min Farbror hade talat om men jag bestämde mig för att fråga på slottet. Efter att ha frågat några bönder som sådde sina morötter så visste jag vägen till slottet, det låg i utkanten av den söta lilla byn och nu bankade jag på den stora porten
- Vad vill du främling? Sa en av vakterna ovänligt
- *HostHost* Jag har kommit för att tala med den som vet var man hittar den helande maskrosen. Svarade jag så högt jag kunde och vakternas ansiktsuttryck förändrades genast
- Kom in då. Sa den andra vakten och öppnade porten, jag skuttade igenom och blev ledd genom en massa koridorer ”Det här är ju rena rama labyrinten” tänkte jag och fortsatte hoppa genom slottet, till slut blev jag invisad i en stor sal där drottningen och hennes dotter satt på vars en tron i guld. Jag bugade djupt och såg från den ena till den andra och jag frös till is när våra blickar möttes, hon var så vacker. Trots att de var Hermeliner och väldigt små så var hon den vackraste jag någonsin sett.
- Hrm, vad har fört dig hit främling? Drottningens röst drog mig tillbaka till verkligheten
- Jag har blivit förgiftad. Och jag letar efter en helande maskros som jag fick höra talas om i Cornwall, riket där jag kommer ifrån. Min farbror Kung Marc talade om den och jag insåg att jag är tvungen att finna den. Drottningen nickade och såg på sin dotter
- Du får visa honom vägen, Isolde. ”Isolde, den vackra flickans namn var Isolde” Hon reste sig elegant och skuttade före mig ut i den friska sommarluften, vi behövde inte färdas långt för att finna maskrosen för den växte bakom slottet och stod helt ensam bland en mängd andra blommor i deras trädgård.
- Där är den. Var det enda hon sa och skuttade därifrån, jag plockade blomman och åt den. Jag kände genast hur mina krafter återvände och jag insåg att jag verkligen hade blivit förälskad i Isolde, jag skulle fria till henne men först skulle jag återvända för att berätta om hur jag hade lyckats med mitt uppdrag. Hemresan tog mig bara tre dagar och jag gjorde glädjeskutt och skrek av glädje, jag var så lycklig.
När jag kom hem tittade Farbror Marc undrande på mig
- Pojk, vad har flugit i dig?
- Farbror, jag mötte en underbar flicka i det andra riket! Hon hette Isolde, det var hon som visade mig vägen till maskrosen. Jag fortsatte att prata oavbrutet om Isolde och vad jag inte visste var att kung Marc började fundera ”Det vore kanske inte så dumt att skaffa sig en fru”
Dagen gick och alla ville höra om mitt äventyr och han berättade gärna historien om och om igen, men så småningom gick solen ner och alla gick till sängs. jag hade ingen aning om att morgonen därpå väntade ett nytt äventyr…
Solen gick upp och fåglarna sjöng, en piga från min farbror hade sänts till mig för att tala om att kungen önskade att få träffa mig. När jag steg in i rummet där min farbror satt på sin tron utbrast han
- Min pojk! Jag tänker gifta mig med denna flicka kallad Isolde, och du ska resa till det andra riket och föra henne till mig. När dessa ord nådde mina långa öron blev jag alldeles kall, det var ju jag som ville gifta sig med henne. Men att neka en kung var otänkbart så jag begav sig till det andra riket ännu en gång. Men den här gången tog resan en hel vecka, jag skuttade långsamt och brydde mig inte om den vackra terrängen. Ingenting spelade någon roll längre, och när jag till slut nådde fram till slottets port blev jag insläppt av vakterna och förd till drottningen.
- Vad har fört dig hit ännu en gång? Frågade hon misstänksamt
- Kung Marc, han vill be om er dotters tass. Drottningen spärrade upp ögonen och stirrade på mig
- Hälsa honom att det kommer hon inte att gå med på, men jag ska ta hand om saken. Det kommer att bli ett bröllop och ni återvänder till ert rike ikväll. Därefter skuttade hon ut, drottningen skyndade sig ut i trädgården för att leta reda på en magisk kärleksmorot som skulle få Isolde att förälska sig i kungen. Och plötsligt fick hon syn på den, snabbt hade hon plockat den och skuttat in i slottet igen för att leta reda på brangien. Hon fann henne i köket i full färd med att hjälpa kocken med den kungliga lunchen, drottningen kallade henne till sig och räckte över moroten
- Isolde ska gifta sig, och du ska följa med henne på hennes resa till riket Cornwall. Och på bröllopsdagen ska du ge henne den här att äta tillsammans med sin blivande make. Brangien nickade och försvann för att gömma moroten på ett säkert ställe…
Isolde blev inte glad när hon fick höra att hon skulle bli bortgift med en främling
- Men snälla mor! Jag känner ju honom inte ens!
- Du kommer lära känna honom, du måste resa Isolde. Svarade hennes mor, Isolde skuttade ilsket därifrån och började packa sina saker.
På kvällen kom jag för att hämta henne och jag glömmer aldrig den blicken hon gav, jon lyste av hat och om blickar hade kunnat döda hade jag blivit en kolbit med detsamma. Vi påbörjade färden tillbaka men vi fick stanna många gånger för att brangien hade svårt att hinna med, hon var ett litet marsvin och hon bar på alla väskor och det gjorde henne långsammare. Jag tror att vi hade kommit ungefär halvvägs när allting gick fel, plötsligt sade Isolde
- Jag är hungrig!
- Men vi har ju inte långt kvar nu. Protesterade jag men Isolde envisades
- Har vi någon mat i väskorna? Frågade hon brangien
- Nja, allt vi har är den här moroten men…
- Åh vad bra ge mig den! Hon tog den från brangien och innan någon hann stoppa henne så hade hon och jag ätit upp den, och då hände det. Jag fylldes av en konstig känsla, jag såg på Isolde och hon såg på mig, då insåg vi problemet. Vi var förälskade.
Ingen sa något på resten av resan och ingen berättade för min farbror heller när vi anlände till Cornwall
– Välkommen till mitt rike, du vackra ungmö. Du ska bli min brud och vi gifter oss idag i solnedgången. Så drog han med sig mitt livs stora kärlek in i slottet och jag stod kvar och efter henne.
Bröllopet var vackert men jag såg olycka i Isoldes ögon när hon svor på evig kärlek inför prästen och hennes make. Men trots att hon nu var gift och ägd av någon annan så träffades vi i smyg bakom slottet och hade ett underbart förhållande, tills hon en dag blev förföljd av min farbror. Vi hade bestämt att vi skulle träffas vid den gamla eken bakom slottet precis som vanligt och hon kom i tid, jag gav henne en puss på nosen och plötsligt hörde vi någon som skrek
– Vakter! Vakter! Grip Honom! När de arresterade mig såg jag på Isolde som grät och sedan på min farbror som log, det var inga tvivel om att han var nöjd. Jag ställdes inför domstol och förvisades ur landet, jag reste långt bort och försökte glömma allting. Allt om Isolde, Marc och riket Cornwall, men det gick inte en dag utan att jag saknade henne, min Isolde. Trots att jag hade ätit en kärleksmorot så visste jag att det hade varit äkta kärlek från första gången jag såg henne, men nu var hon borta. Nu tillhörde hon Marc.
Åren gick, jag flyttade faktiskt till det andra riket där jag träffat Isolde för första gången och där fick jag en egen fru. Hon var en fransk vädur och hette Yipsi, vi var gifta i många år men vi fick inga ungar för sånt brydde vi oss inte om. Men sen kom den dagen, dagen då allt förändrades och jag fick återse min sanna kärlek.
Efter många år blev jag mycket svårt sjuk, jag låg på dödsbädden och det enda som kunde rädda mig var Isoldes kärleks kyss. Jag hade bett min fru att ta med mig till den stora ängen som delade våra riken och efter en viss tvekan gick hon med på det, dagen innan hade en budbärare skickats till oss för att tala om att Isolde skulle anlända i solnedgången och där låg jag nu med min fru vid min sida och väntade medan solen sjönk allt lägre och lägre. Yipsi hade lovat att hålla utkik efter Isolde men än så länge syntes det inte ett spår
- Kommer hon? Lyckades jag få fram och såg på henne, hon mötte min blick och suddade snabbt bort något som liknade ett leende
- Tyvärr älskade. Hon kommer inte. Jag vände bort blicken och såg solen gå ner för sista gången. Isolde nådde fram till de några minuter senare och såg sin älskades döde kropp
- Åh tyvärr min vän, du kom för sent. Sa Yipsi som satt bredvid min döda kropp.
- Vi ska inte skiljas så här. Viskade Isolde och hennes kropp föll till marken med en kniv i hjärtat. Vi begravdes bredvid varandra och mellan våra gravar växte en vindruvsranka upp och förenade oss för alltid.
|
|
|
|
