Gott Nytt År...eller? |
Det här skrev jag lite på experiment, och skulle därför gärna
vilja veta vad ni tkr:)
Det finns bara ett ord som kan beskriva hur jag kände mig den där kvällen. När allt såg ut att gå precis så som jag ville. Lycka. Det är sällan jag kunnat använda det ordet när jag ska beskriva mig själv eller mitt liv, men just den här kvällen kunde jag det. Jag vet inte exakt vad det var som gjorde att jag kunde använda det ordet, kanske var det en sammanslagning av allt som fanns runt mig just då. Jag vet bara att några timmar senare, fanns det inte längre någon lycka i mitt liv. Då fanns det bara smärta, förödmjukelse och sorg. Smärta för det som hände, förödmjukelse för att alla skulle få reda på det, sorg för att jag inte visste hur jag skulle ta mig vidare.
Vi hade träffats redan tidigt på eftermiddagen för att kunna ladda upp tillsammans. För idag var det nyårsafton, och vi skulle på fest. Just det där med att gå på fest var väl inget speciellt i sig, det hade vi alla varit med om flera gånger. Men det blir något speciellt när det är nyår, det är en helt annorlunda känsla. Alla blir en smula sentimentala och ännu fler blir fast beslutna att börja det nya året på bästa sätt. Jag hade flera veckor tidigare köpt kläderna jag skulle ha på mig på kvällen och det var en härlig känsla att dra det lila fodralet på sig. Just lila var en färg jag inte hade på så mycket kläder, men mina vänner hade övertalat mig att köpa klänningen ändå. Nu var jag glad att de gjort det, tillsammans med mina svarta pumps var klänningen perfekt. Det tog några timmar för alla att bli klara, men tillsist var alla så fina de kunde bli. Vi var ett litet gäng på fyra tjejer, vi som samlades tidigare den där dagen. Där fanns Felicia, skolans modedrottning som ändå var helt okej. Hon var totalt omedveten vad alla tyckte om henne, hon körde sitt eget race helt enkelt. Och lyckades med det, hon var den alla såg upp till. Samtidigt var hon en av mina närmaste vänner, den som jag kunde berätta allt för. Maria och hennes tvillingsyster Jennie var de andra två i vår grupp på fyra. Lika som bär, med svart hår och mörka ögon. Båda två hade exakt samma humör och lättsamma sätt, vilket gjorde det väldigt lätt att vara med dem. Till skillnad mot Felicia visste de vad folk tyckte om dem, men orkade inte bry sig alltför mycket. Det var kanske där den största skillnaden fanns dem emellan. Maria brydde sig inte ett dugg, medans Jennie ibland kunde bli nervös för vad andra skulle tycka om hennes nya jeans. Till sist var det jag. Enligt de andra var jag den enda i gruppen som kunde räknas som en riktig vän, men jag förstod inte alls vad de menade. Allt jag gjorde, var ju att lyssna. Samtidigt kunde jag ha väldigt roligt åt väldigt enkla saker, till alla andras glädje. Jag var kanske inte jättesnygg, men mitt utseende dög åt mig. Varför bry sig om alla idioter som ville ha supersmala modeller, när det säkert fanns någon därute som ville ha mig?
Klockan slog slaget vi alla hade väntat på. Det var dags att gå, gå till festen som vi skulle ringa in det nya året med. Spralliga av alla glada känslor som rusade omkring i oss, drog vi på oss alla ytterkläder och började gå mot festen. Jag kan tänka mig att vi var ganska högljudda där vi gick, skrattade och skrek. Men det var inget vi brydde oss om just då, vi tänkte ha kul den här kvällen oavsett vad alla andra tyckte och tänkte om det. Det måste ha tagit oss längre tid att gå än vi trodde, för när vi kom fram var festen redan i full gång. Klockan var inte mycket alls, men folk började redan bli fulla. Kul, tänkte vi och gick in för att ansluta oss till resten av människorna som var där.
När klockan slog tolv, vinglade vi allihop ut på verandan för att skåla och hurra åt det nya året. Ingen av oss fyra var nykter längre, men det fanns många som druckit betydligt mer än vi. Nu kan det tyckas rätt otroligt om vi lyckats hålla ihop hela kvällen, men det hade vi såklart inte. Det var bara nu vid tolv vi kände oss tvingade att vara tillsammans. Vi ville säga hej till det nya året tillsammans.
Det är nu det börjar bli svårt att minnas, känslorna bubblar upp och jag vill förtränga alltsammans. Men gjort är gjort och inget förändras av att minnas. Det enda som händer är att det kommer salt i såren som händelsen orsakat. Men jag är van vid att få salt i de här såren och det gör inte lika ont längre.
När alla fyrverkerier tagit slut, återvände de flesta in i huset för att fortsätta festen. Jag stannade kvar där ute, ville ta farväl av året som gått på mitt eget sätt. Jag var inte den enda som stannade kvar. En gestalt stod och stirrade upp på stjärnorna en bit bort. Min nyfikenhet var väckt, och jag gick dit. Jag blev lite förvånad när jag såg vem det var, Robin brukade alltid vara festers mittpunkt och inte den som stod för sig själv. Jag hade bara pratat med honom några få gånger, men han verkade vara rätt trevlig om man såg bortom hans enorma självsäkerhet och något snobbiga attityd. Det kanske var självsäkerheten som gjorde det, men Robin verkade ha en förmåga att få folk dit han ville, utan att de protesterade alltför mycket. Trots hans utseende och rykte som festernas kung, fanns det inga rykten som sa att han hade tjej eller ens strulat med någon. Den delen av Robin var en hemlighet för alla.
”Hej där.” Sa jag halvhögt när jag kom fram till honom och ställde mig bredvid honom. Jag fick inget annat svar än en nick och ett höjt ögonbryn. Kanske fanns där också ett svagt leende på läpparna en kort stund. Jag var övertygad om att om avståndet varit längre hade jag fått en höjd hand till hälsning dessutom. Det var verkligen ingen tvekan om att Robin hade attityd, även om det var lite irriterande. Eftersom jag inte ville förstöra nyår genom att bli sur över en kille vars attityd tydligen var viktigare än att hälsa muntligt, stod jag där tyst och försvann in i min egna lilla värld igen. Jag blev därför inte så lite förvånad när jag upptäckte att Robin stod betydligt närmare mig än han gjort bara en kort stund tidigare. I samma sekund som jag upptäckte detta, kände jag en hand runt min handled. Det var ett stadigt tag, som visserligen inte gjorde ont men ändå var obehagligt. Det var något som kändes fel, oerhört fel, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Hade jag varit nykter, hade jag kanske förstått vad som var på väg att hända, det är något jag aldrig kommer få reda på.
Robins röst kom svävande ur mörkret, varm, lugn och säker. ”Du är snygg ikväll.” Det var omöjligt att avgöra på hans röst om han var full eller inte, och när jag kände hans varma kropp genom klänningstyget, var det plötsligt oviktigt. Mina oroskänslor fanns kvar, men eftersom han inte gjorde något mer, sköt jag undan dem. Istället avvaktade jag, vad skulle han göra nu? När han inget gjorde, vred jag mig ur hans grepp och vände mig om. Hans ansikte var bara några centimeter från mitt, och i nästa sekund kände jag hans läppar mot mina. Vad som hände därefter minns jag knappt, jag var fortfarande för chockad över kyssen för att överhuvudtaget hinna reflektera. Direkt efter att ha kysst mej, förändrades Robin. Borta var det vänliga, charmiga över honom. Där fanns nu en brutalitet, ett behov som inte funnits där förut. Nästan utan att släppa mina läppar med sina, drog han med mig mot ett avlägset hörn av verandan. Jag minns att jag började protestera, dra mig undan från honom. Det här ville jag inte, aldrig i hela mitt liv. När han tryckte upp mej mot väggen, försökte jag skrika, men han tystade mig med ett slag. Smärtan kom så plötsligt, att all min kämparglöd försvann. Jag kände blodet rinna från ansiktet, och svalde djupt. Jag var rädd nu, rädd för vad Robin höll på med. Rädd för att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur det. Jag kände hans händer på min kropp, när han gjorde den till sin, men jag kunde inte protestera. Det var något överväldigande över hela honom, när mina rädda, förskräckta ögon för en kort stund mötte hans vilda, upphetsade, kände jag hopp men det försvann i samma sekund. Hans slag hade gjort mig tyst, försvarslös och han kunde göra vad han vill med mig. Jag vet inte hur lång tid det tog, men när Robin fullgjort våldtäkten, rann det både blod och tårar ner längs kinderna på mig. En gång hade jag försökt protestera ytterligare, det hade resulterat i ytterligare ett slag, hårdare den här gången. Efter det var jag för skräckslagen för att protestera. Samtidigt väcktes ett hat inom mig. Hur vågade han göra så här mot mig, med alla våra vänner på andra sidan väggen? Så fort Robin ansåg sig klar, drog han sig bort från mig, såg på mig med en nu tillfredsställd blick. Han var övertygad om att jag inte skulle röra mig förrän han var långt därifrån, tillbaka inne i huset, åter festens mittpunkt. Han hade rätt, jag rörde mig inte förrän ljudet av hans steg försvunnit. Då reste jag mig långsamt. Det var inte bara mitt ansikte som bultade av smärta, hela min kropp kändes som om den blivit överkörd av ett tåg. Mitt ena öga hade redan svullnat igen fullständigt, trots att allt inte tagit mer än kanske tio minuter. När jag väl kunde stå på benen igen, kastade jag en sista blick in i huset och sedan sprang jag. Sprang så fort min kropp orkade bära mig därifrån.
|
|
|
|
