En julafton jag aldrig glömmer |
Jag var ensam hemma. Jag satt i den gamla soffan i vardagsrummet och
stirrade på en stor, röd glaskula som hängde i den pampiga granen. Mamma och
pappa hade varit tvunga att äta julmiddag hos en vän, de var i alla fall vad
de hade sagt. Varför just idag? Det var ju för sjutton julafton!
Jag tänkte just blåsa ut ljuset som stod på det lilla marmorbordet bredvid
soffan och gå och lägga mig, när jag hörde att någon skrek. Det var inte
något högt och gällt skrik, inte som någon höll på att bli ihjälslagen. Nej,
det här var ett tyst litet barnskrik, som ett spädbarn som nyss tagits ifrån
sin mamma. Och ljudet kom uppifrån vinden. Något frös till is innuti mig.
Var det mitt hjärta? Jag släckte den brinnande lågan och gick långsamt
uppför trappan till den ödsliga vinden. Alldeles nyss hade den där lågan
inte betytt något särskilt. Den hade bara varit någonting brinnande, en
symbol för julen. Nu insåg jag hur mycket jag saknade den där trygga lågan
som brann och som lyste upp den kalla vinterkvällen. Trygg och ljus som ett
mor som smeker sitt nyfödda barn.
Knarr! Oj då, tänkte jag tyst för mig själv. Varför lagar vi aldrig trappan,
eller den kanske inte går att laga. Tänk om det är för gammal. Nu hade
barnskriket tystnat. Det låg någonting mycket kusligt över det där skriket,
som om det var ett rop på hjälp. Jag rös till. Jag stod uppe på den kalla
vinden och såg mig förskräckt omkring i det iskalla mörkret. Åh, vad jag
önskade att jag satt nere i vardagsrummet nu, men ljuset bredvid mig. Jag
önskade att jag kunde stänga av det där ljudet och bara drömma mig bort, se
djupt in i den där röda glaskulan och önska att jag satt innuti den,
utesluten ur världen...
Det där skriket igen. Nu tystare. Som om det kom bortifrån hörnet där
morfars gamla koffertar stod. Jag gick dit och fasade för vad jag skulle få
se. Ett litet spädbarn, med trasiga kläder, ögon som såg upp på mig. Skulle
de vara lättade? Eller fulla av hat? Men varför?
Jag blev mycket överraskad, för där låg inget barn. Bara skriket fanns kvar,
och det ekade i mitt huvud. Plötsligt låg det en bok framför mig. En stor
och tjock bok, och den var full med damm. Jag slog mig ner på den enda stol
som fanns och började bläddra i boken. Vart kom den ifrån? Innan jag visste
ordet av började det blåsa kraftigt en sida med guldkanter och guldbokstäver
slogs upp. Där fanns också en bild. Den föreställde en mycket ung kvinna som
höll i en gul babyfilt. Innuti filten låg ett litet spädbarn. Isen i mitt
hjärta kom tillbaka. Den här gången mycket hårdare och kallare. Jag tvingade
mina ögon att börja läsa i texten, följa varenda ord, varenda liten bokstav
i renaste guld. jag hajade till när jag hade läst näst sista stycket. Jag
tvingade mig att läsa det igen, och igen...
År 1828 kom en ung kvinna hit med sin nyfödde son. De skulle tillbringa
natten här. Mamman tog barnet hit upp och gick själv för att leta efter lite
mat. Den natten dog kvinnan, hon blev mördad, det sas så i alla fall. Och
man vet inte vad som hände med spädbarnet. Det bara försvann och ingen
hittade honom, han blev ett verkligt mysterium som ingen någonsin lyckades
lösa.
Jag slog igen boken med en smäll och gick ner till vardagsrummet, tände
ljuset och satt och såg på den vackra granen och alla de glittrande
glaskulorna som hängde i den.
- Visa mig ett tecken, bad jag. Säg att den där kvinnan har hittat tillbaka
till sin lille son. Visa mig bara ett enda litet tecken.
Och just då blänkte en stjärna till extra klart på den mörka kvällshimlen.
Kanske var det kvinnan som signalerade att hon och hennes son hade det bra.
- Det kanske är min förstjänst, tänkte jag, och tände ljuset som hade
slocknat. För att jag vet om hemligheten. Jag vet vad som hände den där
natten. Jag hörde hans skrik. Men han är borta nu. För alltid.
Sedan firade jag jul och såg på den lilla lågan tills den åter hade brunnit
ner. Nästa morgon när jag gick upp på vinden var boken borta, spårlöst
försvunnen. Jag log för mig själv och tackade gud för att det här hade
blivit den bästa julen i mitt liv, trots allt.
|
| Kommentarer | | JT_fan - 19 apr 06 - 04:49 | Ok! Vad konstigt!
Jag har aldrig hört talas om den boken, jag hittade på det alldeles själv! | | C3cili4 - 18 apr 06 - 01:27 | När jag läste den här kom jag ihåg en bok jag läst. Jag kommer inte ihåg vad den hette men den var JÄTTELIK!
I den boken, stod det bl.a att ett barn skrikit från vinden men sen när hon gått upp på vinden hade det inte varit nåt barn.
Bara ett foto, på en kvinna med ett barn.
Märkligt likt? |
|
|
|
