Du skulle aldrig svika mig. Del 2. |
Här andra delen av novellen, ettan finns http://www.dikta.se/dikter.php?verk=334880
Efte r en evighet av springande satte han ner mig på en sten. När ett av mina ben nuddade stenen, kved jag till av smärta.
Benet brände nästan lika mycket som vid elden, men nu var det enbart på benet.¨
- Vad är det? Undrade han och jag pekade på benet. Vänta, jag kommer snart.
Han vände sig om och försvann in bland träden.
Jag såg mig omkring. Runt oss var träden höga, det fanns nästan bara granar här. Men det fanns även några pilträd, tallar, ekar och ett träd med några rödgula bär som jag inte visste namnet på.
Jag huttrade till, trots att det var sommar. Det hade hunnit bli ganska sent, och det blev kyligare och kyligare.
Efter en stund kom han tillbaka, med någonting i händerna.
-Vad är det för någonting? Sa jag nyfiket och försökte kika över axeln på honom.
- Vad bra, då har du alltså inte ont i benet längre, eftersom att du klarar det? Sa han och flinade mot mig, sen fortsatte han med vad han än höll på med, det såg ut som om han pillade med någonting.
Sen vände han sig om, och tog ett steg fram till mig, han satte någonting mot mitt ben, och det brände inte lika mycket längre, inte alls faktiskt.
- Känns det bättre? Undrade han och såg på mig.
- Mm, mycket bättre, svarade jag och tittade ner på benet.
Det var något slags blad, som kändes svalt mot mitt varma ben.
Han drog av en bit från sin tröja och knöt ett enkelt förband runt bladet och benet.
- Sådär ja, sa han nöjt ställde sig upp, ställde sig bakom mig och började försöka skära loss repet, tillslut gick det.
- Tack, sa jag och log mot honom.
Jag ställde mig upp, tog upp ett snöre ur fickan och satte upp mitt hår i en tofs med den, som var hade inte elden hunnit komma till mitt hår.
Då hörde jag röster långt borta.
Jag såg att han också hörde dem, för han tittade ditåt och såg bekymrad ut i ansiktet.
- Vi måste ge oss av, sa han och såg mig i ögonen. Du kan väl stödja på benet?
Jag nickade stumt, och kände hur en ilning av fasa kröp längs ryggraden. Vad skulle hända nu? Tänk om de skulle komma ifatt oss?
Jag sköt undan de tankarna, och när han började springa följde efter.
Benet gjorde nästan inte alls ont längre, men mina lungor var trötta av röken från elden och det gick inte lika snabbt som jag hade hoppats att det gjorde.
- Hur går det? Sa han efter att vi hade sprungit ungefär tre kilometer.
- Det är okej, svarade jag flåsande. Men det gör ont i lungorna.
- Okej, då kan vi ta det lite lugnare, sa han och saktade av lite på tempot.
Plötsligt stannade han till.
- Kom, sa han och drog med mig in bland träden. Jag vet ett ställe här, som vi kan gömma oss på.
Jag följde med honom till ett ställe som var helt kallt, ungefär som en mosse, med bara några ganska stora, men platta stenar på.
Han började gå mot en av de minsta stenarna och jag såg undrande på honom. Vad tänkte han göra?
- Kryp under här, viskade han och lyfte stenen, så att det blev en öppning.
Först hade jag tänkt fråga varför, men när jag hörde hur rösterna kom allt närmare kröp jag kvickt under stenen. Till min förvåning fanns där en tunnel, som ledde ned under marken.
Jag följde tunneln och hörde hur han kom krypande bakom mig.
Tunneln blev större ju längre ner vi kom, den hade varit ganska smal från början. Nu kunde man nästan gå i den, om man gick lutad.
Tillslut mynnade tunneln ut i en grotta, ungefär tre meter bred och två meter hög.
Jag hörde ett svagt ljud av fötter och röster ovanför oss.
|
|
|
|
