4 | INTE UTAN DIG |
Fjärde delen här nu då! Vet inte riktigt om denna är lika bra, kanske lite seg i början, men aja...
LÄS OCH KOMMENTERA är ni snälla :D
Kvällen därpå gick vi på after ski. Jag och Gustav kom in genom dörrarna, lika rosiga om kinderna som vanligt, och Gustav gick till baren för att beställa två öl - nöjd över att han får köpa alkohol lagligt. Jag satte mig tillrätta vid ett runt bord intill väggen, de flesta var redan upptagna. Ljudnivån var hög och det skålades och pratades vid borden. Lokalen var inte så stor, men det rymdes ett flertal bord, en lång bardisk och en rätt så stor golvyta för eventuella uppträdanden. Idag stod det ett par män med mikrofoner som underhöll en folksamling som bildats i en halvcirkel. Jag tog av min jacka och lutade mig lite bakåt och lät blicken glida över lokalen. Människor strömmade in och drog av sina mössor med en lättad suck och satte sig tillrätta. Eftersom jag just nu satt ensam vid bordet var det några som kom fram och frågade om de kunde låna en stol.
Efter en liten stund kom Gustav mot mig med två ölglas i händerna och ett brett leende på läpparna. Han ställde ner det ena glaset framför mig.
”Schysst”, sa jag när Gustav hade satt sig och tog också av sig sin jacka.
Jag böjde mig fram för att ta några klunkar. Han klunkade några han också och lutade sig över bordet.
”Vad är det för något, där borta?” frågade han och nickade mot männen med mikrofonerna. Skratt hördes emellanåt. Jag vred huvudet en aning och ryckte på axlarna.
”Jag vet inte, någon sorts underhållning, antagligen”, svarade jag och tog en klunk till. ”Du kanske skulle gå dit, provocera publiken lite”, skämtade jag och log ett litet leende mot honom.
Han skrattade ett lågt skratt. ”Inte precis, vore något för våra föräldrar i så fall”.
Jag skrattade, och inte långt där efter ropade någon på oss.
”Gustav! Caroline!”, ropade någon och jag kände igen Carinas röst. När man talar om trollen…
Både jag och Gustav kollade reflexmässigt mot dörren och när vi såg vilka som kom in drog vi tunga, djupa suckar. ALLTID ska de på något sätt störa.
”Yippie, familjeträff”, suckade jag ironiskt och tittade ner i bordskivan och bara väntade på att de skulle komma fram till oss. Gustav gjorde inte heller så mycket, jag såg ur ögonvrån att han passade på att dricka lite till.
Carina, mamma, pappa och Bengt släntrade klumpigt fram till oss med Oskar och Linus i släptåg.
”Nämen, sitter ni här?” frågade mamma glatt och lät blicken vandra mellan mig och Gustav. Sedan fick de syn på drickan framför oss.
”Och vad är det här?” frågade Carina misstänksamt och tittade menande på glaset. Pappa och Bengt ställde sig med armarna i kors, som om de var militärer och fick instruktioner.
”Lite dricka, bara”, svarade Gustav oberört och ryckte på axlarna.
Carina gav sig inte. ”Gustav då! Caroline är inte arton än!”
Mamma stämde in. ”Gustav, du förstår väl inte att du kan bjuda Caroline på alkohol?”
Jag suckade än en gång och tittade misstroget på dem. ”Mamma, kom igen!”, sa jag och ville bara trolla bort dem till andra sidan jordklotet.
”Nej du, förklara”. Varför ska hon alltid vara så fjantig?
”Herregud, jag är arton år, snart i alla fall, vi är på semester och Gustav bjöd mig på ett glas, hur farligt kan det vara?” frågade jag och försökte vinna genom att spänna blicken på pappa, han var alltid för svag för att stå på sig. Jag lyckades.
Pappa skruvade på sig där han stod. ”Låt de vara”, sa han bara och han och Bengt gick bort till baren. Mamma kollade förbryllat på honom och visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon gav ifrån sig ett missbelåtet läte och gick bort med Carina, som gav oss en blick som sa ’det här kommer ni att ångra’, till folksamlingen för att få lite underhållning. Jag hade sådan lust att ta med dem till någon fest och visa dem vad dagens ungdomar har för sig. De skulle drabbas av hjärtattacker. Gjorde de inget kul när de var unga? Jag lutade ner mitt huvud på mina utsträcka armar och mitt goda humör sjönk längre ner. Jag lutade huvudet uppåt igen, medveten om att mitt hår säkert såg väldigt rufsigt ut, och vred huvudet mot Gustav.
”Vad är det för fel på dem egentligen? Vad gjorde dem när de var som oss? Satt i soffan och tittade på rapport eller?”, mumlade jag i mitt eget hår. Jag strök undan håret från ansiktet och Gustav mötte min blick. Han satt och skrattade och hans fina ögon lyste.
”Skit i dem, vi är ju på semester, för fasen. Skål!” Han höjde sitt glas mot mig.
Jag ryckte upp mig från bordet, tog glaset i ena handen och höjde upp det mot hans. ”Skål”, sa jag och log när våra glas klingade mot varandra. Jag vågade inte riktigt bli på så gott humör som jag ville, jag kände på mig att det inte skulle vara så länge i så fall.
Jag lät blicken vandra över lokalen igen, sedan vred jag huvudet mot ”scenen” när det hördes busvisslingar. Jag ångrade nästan att jag tittat åt det hållet. För vilka skulle det annars vara, som dansade och tjoade, om inte våra föräldrar? Jo, visst var det dem. Jag vågade inte kolla mer, jag trodde jag skulle skämmas ihjäl annars, om jag nu inte redan var på god väg.
Jag vände huvudet mot Gustav som tittade åt ett annat håll. ”Du hade rätt”, sa jag.
Han tittade frågande på mig. ”Vadå?”
”Våra föräldrar är hopplösa tillsammans, det borde vara förbjudet att låta de vara ihop”, började jag och drack upp det som fanns kvar av ölen i en stor klunk. Jag svalde och vände mina glansiga ögon mot Gustavs igen. ”Titta vad de håller på med nu liksom”.
Jag såg honom titta över axeln på mig och rynkade sin panna. Sedan började han skratta lågt. ”Jag kan inte låta bli att skratta åt dem ibland”, sa han.
Men nu får det fasen räcka. Jag orkade inte med dem mer. Kunde man inte bara släppa iväg dem på fösta bästa resa till Kina?
”Okej, antingen så beställer du en till öl till mig, för om vi ska stanna kvar här med dem, så är det nödvändigt… Eller så kan vi gå tillbaka till stugan”. Jag blev lite allvarligare när jag föreslog det andra alternativet. Själv i stugan med Gustav. Det vore nåt.
Han log ett snett leende och ryckte på axlarna. ”Det spelar ingen roll, vi kan väl lika gärna gå hem”.
Innan vi hann resa oss upp kom två tjejer, ungefär i samma ålder, fram till oss, drog av sina mössor och drog lättade suckar.
”Är det ledigt här?” frågade den ena andfått och hade fäst sin blick på Gustav som i samma sekund reste sig upp från stolen. De vände sina blickar mot mig när jag också reste mig. Den som frågade hade blont (säkert färgat) hår, som fick mitt att se ut som mörkt, och den andra hade brunt, lockigt hår.
”Visst”, svarade jag och började gå mot Gustav. De satte sig ner och innan vi gick därifrån märkte jag hur Gustav vred sitt huvud mot dem igen och mötte deras blickar.
Nästa morgon lunkade jag ut till köket med en filt virad om min kropp. Hur fort jag stigit upp från sängen frös jag. Och jag kände ändå att det var lika bra att gå upp. Det var bara mamma som var uppe. Hon satt vid bordet med en macka i ena handen och bläddrade i en tidning med den andra. Hon tittade upp när jag öppnade det lilla kylskåpet.
”Vad du är uppe tidigt då”, sa hon och bläddrade, tog ett bett och tuggade.
Jag tog fram juicepaketet och drack direkt ur det utan att bry mig om vad mamma tyckte om det. När hon såg mig lät det som om hon satte hela mackan i halsen.
”Caroline, skärp dig. Det är inte bara du som bor här”.
Jag ställde tillbaka paketet i kylskåpet och tog ett äpple från korgen som stod intill. ”Jag vet, och det är inte bara du som bor här heller”, sa jag utan att veta vad jag menade.
Hon bytte samtalsämne. ”Vi tänkte att vi skulle ut någonstans och äta ikväll, det kan väl bli trevligt? Att allihop äter tillsammans på en restaurang?”, sa mamma och log nöjt. ”Beställa riktiga mumsbitar”, fortsatte hon och smackade på sin macka.
Som om vi aldrig äter tillsammans. ”Mm, finns det några bra restauranger i närheten då?”, frågade jag även om jag inte var särskilt intresserad.
”Det skulle visst finnas en lite längre ner här bara, Carina sa att de brukade äta där”.
”Okej, det blir väl bra”.
På eftermiddagen började jag och Gustav bli hungriga, skidåkning tär på musklerna. Gustav satte sig ner i snön och slet av sig sina skidglasögon.
”Kan vi inte käka snart?”, frågade han med ett besvärat ansiktsuttryck.
”Jo, visst”, svarade jag och kände mig också väldigt hungrig.
Solen stekte på idag igen, lika härligt som vanligt, så vi bestämde oss för att ta med maten ut och sitta på en av bänkarna som var placerade precis utanför matstället. Vi spände av oss våra skidor, respektive snowboard och slog oss ner på en av bänkarna, satte oss bredvid varandra för att se ut över backarna. Snön glittrade av solens strålar. Muntra skratt hördes och gnälliga, hungriga barn. Jag föreställde mig Gustav vara ett av barnen. Jag flinade för mig själv och knäppte upp min jacka en liten bit.
”Jaha, vad ska du ta?” frågade jag när jag fått syn på en liten matsedel som var inramad och fastspikad på husväggen. Det fanns inte så mycket att välja på, det vanliga man kan köpa överallt; hamburgare, korv, köttbullar med mos…
Gustav vred sitt huvud för att kunna se vad de hade att erbjuda. Han rynkade pannan lite när han snabbt ögnade igenom menyn.
”Jag tar en hamburgare, i alla fall”, sa jag.
Han vände ansiktet mot mig, som fick solens strålar att glänsa hans honungsblonda hår, och log ett snett, väldigt attraktivt leende. ”Jag med”, sa han.
Jag kunde inte låta bli att le tillbaka, vad skulle man annars göra?
Jag reste mig upp där jag satt. ”Jag kan gå in och beställa”, sa jag, ”ska du ha 90, eller 150 grams?” frågade jag innan jag gick för att beställa.
”150”, svarade han.
Jag började gå.
”Och cola!”, ropade han efter mig.
När jag kom in i ”restaurangen” möttes jag av många människor. Det var lunchtid, det var säkert därför det var så mycket folk. Jag ställde mig i den långa kön och hoppades att det inte skulle ta så lång tid. Det stod en barnfamilj framför mig, barnen gnällde och ryckte i deras föräldrars armar. De tog så lång tid på sig. Barnen ändrade sig femtioelva gånger och föräldrarna pratade så långsamt till kassörskan som om någon spelat upp beställningen i slowmotion. Jag trummade otåligt på min plånbok som jag hade i handen.
Jag beställde två stycken 150 grams hamburgare, en cola och en fanta. Maten skulle dröja sa de, så jag tog emot drickan så länge och började traska tillbaka till bänken. Eftersom jag hade en dricka i varje hand var jag tvungen att öppna dörren genom att pressa ryggen mot den. Jag vände mig om och sökte med blicken till bänken där vi skulle sitta. Men när jag hittade platsen var det inte bara Gustav jag såg. Han stod upp nu och pratade med någon. Jag stod fortfarande kvar i dörröppningen och stirrade på dem. Han skrattade. Plötsligt fick jag väldigt svårt att andas, klumpen som bildats i halsen var svår att svälja.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | | maaliinT - 20 aug 11 - 19:46 | | inte som det verkar i dagsläget. Har varken idéer eller motivation att skriva så har inga förhoppningar. det var ju ett tag sen som sagt och det känns inte lika roligt att skriva på den som det gjorde förut:S tyvärr! | Mizz_andersson - 9 aug 11 - 15:34- Betyg:  | | Kommer det en fortsättning på denna. Såg att det var tag sen du skrev på den. Nyfiken bara. Skulle gärna vilja läsa mer. =) | MatildaS - 19 feb 09 - 21:13- Betyg:  | | allt är verkligen jättebra!!:) vill läsa nästa nuu;) | | 11augusti - 15 feb 09 - 17:41- Betyg: | "Clifhenger" (eller hur det nu stavas) heter det på engelska. Du vet när det händer nåt spänande precis innan reklamen och alla tittare sitter som på nållar och undrar vad som ska hända.
Poängen är att jag hoppas att du gör en väldigt kort paus, för jag vill läsa mer :D | | enannansak - 14 feb 09 - 18:39 | | Du skriver otroligt bra :D ! | | Lompish - 14 feb 09 - 18:13- Betyg: | | jätte bra mejla nästa:) | | FuckOffOrDie - 14 feb 09 - 15:15- Betyg: | håller med jessicakarlsson!
nu måste du skriva en fortsättning snabbt!
maila :D:D | | ofyndig - 14 feb 09 - 13:41 | | jätte bra, mera | | JessicaKarlsson - 14 feb 09 - 12:22- Betyg: | jättebra!!!!! ;]
men du kan ju inte sluta sådär ? :O
nu måste du skriva fortsättning SNABBT ! ;D
mejla :)) | | hannnaaa - 13 feb 09 - 23:36- Betyg: | | jättebra!:) nästa! |
|
|
|
