Om en flicka del 2 En annorlunda pappa |
Såhär slutade del 1:
Tillslut reste sig pappa upp och knackade på Mys dörr.
- My? My?
Han väntade en liten stund till innan han öppnade dörren.
Rummet var tomt och fönstret var öppet.
Han var inte orolig, såhär gjorde hon ofta.
Ända sedan hon var liten hade hon älskat att smita ut genom fönstret; Det var lätt, eftersom dom bodde på nedersta våningen.
Han visste att My skulle komma tillbaka.
Nu hade My varit borta i flera timmar.
Hon brukade aldrig vara borta såhär länge.
Nu hade hennes föräldrar anledning till att vara oroliga; Och oroliga var dom.
- Pröva och ring henne igen! bad mamma.
- Okej, okej... suckade pappa.
Dom hade redan ringt säkert 10 gånger.
Pappa slog Mys mobilnummer.
- Abonnenten kan inte nås för tillfället. Var god...
Pappa la på.
- Hon har stängt av den eller något..
- Sofie då? Har vi itne Sofies nummer här någon stans? frågade mamma oroligt.
- Jag tror det sitter en lapp på anslagstavlan.
Mamma gick iväg och hämtade lappen.
Pappa ringde.
- Familjen Hall, Margret.
- Åh, hej, det är Mys pappa, Jörgen. Ursäkta att jag ringer så sent!
- Åh, jasså, hej! Det är okej. Ja, My hon är inte här, för jag antar att det var henne du ville prata med?
- Ja... Det var ju henne jag ville prata med... Du har inte en aning vart hon är eller?
- Neej... Har hon försvunnit?
- Ja, det skulle man kunna säga.
- Jag kan fråga Sofie, men...
Pappa hörde Margret ropa:
- Sofie! Vet du vart My är?
- Neej! blev svaret.
- Nej hon visste inte heller vart My är. Tyvärr, svarade Margret i luren.
- Och du har inte nummret till någon annan som My brukar vara med?
- Vet du vad? Jag skickar över Sofie med en lapp med ett par nummer.
- Ja, tack så mycket! Tack så mycket för hjälpen i alla fall. Och återigen, ursäkta för att vi ringer så sent!
- Åh, det var så lite, så lite!
- Hejdå då.
- Ja, hejdå.
- Vad sa hon? frågade mamma så fort pappa lagt på luren.
- Hon visste inte vart My fanns, men hon skulle skicka över Sofie med en lista med telefonnummer.
- Vad ska vi med en massa telefonnummer till?
- Det är till hennes andra kamrater.
- Jasså...
Strax senare hörde dom hur det plingade på dörren.
Mamma gick och öppnade.
- Åh, hej Sofie.
- Hej! Här är listan.
- Tack så mycket! Usch, vad mörkt det är ute! Vill du att jag ska köra dej hem?
- Nej, det är lugnt, det är inte så långt att köra, längre ner på gatan klarar jag! Men tack ändå!
- Åh det var så lite!
- Hejdå!
- Hejdå!
Mamma gick ut i köket igen till pappa och satte sej och började slå ett telefonnummer.
- Kan vi verkligen ringa så här sent? Sofies föräldrar känner vi ju, men det är skillnad med Mys andras kamrater.
- Ja, du har rätt. Vi försöker ringa till Mys telefon igen och om hon iten svarar så får vi fortsätta ringa imorgon.
Mamma slog Mys telefonnummer.
- Abonnenten du söker kan itne nås för tillfället. Var god lämna ett meddelande efter pipet. *PIIP*
- Hej My, det är mamma. Snälla du, KOM HEM! Vi är så oroliga! Om det hänt dej något så kommer jag aldrig förlåta mej själv. Snälla kom hem!
Mamma la på.
- Nu måste vi gå och lägga oss, sa pappa tillslut efter att dom en lång stund suttit och stirrade rätt ut i tomma intet.
- Ja du har rätt. Vi kan inte göra mer just nu.
My vred på sig och vaknade.
Hon höll sig för pannan samtidigt som hon satte sig upp.
- Faan... Vilken jävla huvudvärk...
Hon stönade och såg sig omkring.
Först förstod hon inte vart hon var, men ganska snart dränktes hon i gårdagens händelser.
Mamma och pappa skulle skiljas, hon hade rymt genom sitt fönster.
Hon hade inte stuckit till Sofie, eftersom hon visste att det var det första stället hennes mamma och pappa skulle leta på.
Hon hade istället tagit tåget till Gustaf som var 21 och bodde i en liten lägenhet alldeles ensam.
När hon kom dit hade Gustaf någon fest, som det från början var meningen att My och Sofie skulle ha gått på, men Sofie hade fått utegångsförbud efter förra gången dom hade vart hos Gustaf.
Hon hade druckit alldeles för mycket.
Hennes huvud dunkade och hon kände sej illamående.
Hon rusade in i badrummet och spydde i toaletten.
Hon skvätte lite vatten i ansiktet och såg sig själv i spegeln.
Sminket var utsmetat och håret rufsigt.
My lovade sig själv att aldrig mer dricka så mycket, även om hon visste att hon skulle bryta löftet inom en vecka.
My började leta i skåpet efter en huvudvärkstablett.
Gustaf ställde sig i dörröppningen och log.
- Bakis? Det var inte lite du drack igår.
- Äh, håll käften, fräste My tillbaka.
Gustaf gick fram till skåpet och hittade direkt en ask med alvedon som han räckte till My.
- Hur länge hade du tänkt stanna? Du vet att jag kan inte ha kvar dej här hur länge som helst utan att tala om för Sofie.
Gustaf och Sofie var syskon.
My hade alltid varit avundsjuk på Sofie för att hon hade en helt perfekt storbror.
En 7 år äldre, cool storebor.
- Jag vet inte...
- Du måste ju hem nån gång.
- Ja...
My gick ut ur badrummet och slängde sig på bäddsoffan och drog täcket över huvudet.
- My, lyssna då!
- Jaja, kan vi inte snacka om de där senare, jag måste få sova en stund till.
- My, du ska inte sova mer nu, klockan är halv två. Vill du ha nåt att äta?
- Okej då, muttrade My och reste sig ur sängen.
Hon hade fått låna en tröja av Gustaf att sova i, men avrt hennes egna kläder hade tagit vägen hade hon itne en aning om.
- Vart är mina kläder?
- Dom ligger under soffan.
- Vad faan gör mina kläder under soffan? fräste My samtidigt som hon drog fram sina kläder.
- Ja, inte faan vet jag. Som sagt, du var lite full igår, tror du att det kan ha nånting med det att göra?
- Jag stannar en vecka, minst.
- Minst?
- Ja, minst.
- När ska du reda ut allt med dina föräldrar då?
- Vad då reda ut?
- Ja, reda ut.
- Det finns ingeting att reda ut.
- Jag trodde du hade bråkat med dom?
- Nej, dom ska bara skiljas.
- "Bara". Hur som helst. Du måste göra något åt att det är såhär. Eller hur?
- Nej.
- Du kan ju inte bara gå under jorden.
- Nej, jag vet, suckade My: Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra.
- My.
- Ja...? My tittade upp på Gustaf.
Gustaf satte sig brevid henne på soffan.
- Jag finns här för dej om du behöver mej.
- Vet du vad? Du och Sofie är nog dom bästa vänner jag någonsin haft.
- Jasså?
- Ja. Även ni har era mindre bra stunder, men ni är snälla och ni sviker inte, och det är jävligt viktigt.
- Jag skulle aldrig kunna svika en vän.
- Nej, jag vet. De är de som gör dej till en utav dom bästa vännerna nånsin.
Gustaf sa ingenting, utan bara log och kramade om henne.
- Nu har jag ringt runt till alla, men INGEN vet vart My finns, grät mamma.
Ytterdörren smällde igen och en välbekant röst ropade från hallen:
- Hallå?!
- My, vart har du varit, vi har varit så OROLIGA! Hur kunde du bara sticka sådär?! Förstår du inte att vi blir rädda.
- Vem är han? frågade pappa och pekade på killen bakom My.
- Eh... Han heter Gustaf.
- Jasså? Vad gör han här.
- Han har kört mej hit.
- Hur känner ni varandra?
- Är de här nåt jävla korsförhör eller? Jag umgås väl med vem faan jag vill! Om det inte passar så kan jag lika gärna dra igen.
Mamma och pappa sa ingenting, utan bara stirrade med mördande blickar på Gustaf.
- Eh, klarar du dej? frågade Gustaf och nickade menande mot mamma och pappa.
- Ja, det är lugnt. Tack.
- Äsch, det var så lite, log Gustaf.
Han gick ut i trapphuset och My kunde höra hur han sprang nerför trpporna.
Mamma och pappa skiljdes ändå.
My bodde ensam med sin pappa i lägenheten.
En kväll, ett par veckor efter separationen, satt My vid sitt skrivbord och läste läxor.
- My.
My tittade upp.
Pappa kom in genom dörren och stängde den efter sig.
Han gick fram till fönstret och drog ner persiennerna.
- Ställ dej upp.
- Varför..? började My, men pappa avbröt henne.
- Klä av dej.
- Va?!
- GÖR SOM JAG SÄGER! röt pappa.
Han hade aldrig rytit åt My tidigare.
Den här sidan av pappa hade hon aldrig sett förutom.
My blev så rädd att hon inte kunde förmå sej att göra annat än stirra på pappa.
Pappa slog till henne.
- GÖR SOM JAG SÄGER!
Han slog inte till henne bara en gång, utan flera gånger.
My fick igång tankeförmågan och började knäppa upp knapparna i skjortan.
Hon fick av sig alla kläderna och stod naken inför sin pappa.
Han började smeka henne över kroppen och hon rörde på sig oroligt.
Han slog till henne igen, hårdare den här gången.
- Pappa, vad gör du? pep My ynkligt.
- Tyst.
- Pappa...?
- TYST! Våga inte ge ifrån dej ett ljud till!
My försökte fly ut genom dörren, men pappa blockerade den och låste sedan och stoppade nyckeln i byxfickan.
- Tänk inte ens tanken att smita!
Han började klä av sig sina egna kläder.
My var så rädd att hon mådde illa och skakade.
Hon ville inte vara med om det här.
To Be Continued...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sandra91 - 30 apr 06 - 22:48 | | Tur att jag läser när det finns fortsättningar ;) | TrasigFlikka - 18 apr 06 - 00:16- Betyg:  | | det blir bara bättre och bättre :D | | ronja_jag - 17 apr 06 - 20:08 | | super bra.. längtar oxå efter fortsättningen.. | | vattendroppe - 17 apr 06 - 18:52 | | verkligen bra! längtar jätte mkt efter fortsätningen. | | Between - 17 apr 06 - 17:54 | | Jätte bra! Vill ha en fortsättning! | | sofiiie - 17 apr 06 - 09:16 | | Jätte bra, väntar på en fortsättning! |
|
|
|
