'-cicilia- [del 8] (inte en verklig berättelse.) |
vet att det var ca 2 år sedan jag började med dom här
berättelserna, men känner för att göra en fortsättning ;)
-------------------------------------------- ----------
Sophia ligger på golvet med slutna ögon och
knallröd i ansiktet.
Jag sprang in i deras kök, tog telefonen och slog numret
till vårdcentralen, var för panikslagen för att ens
komma på tanken att ringa 112!!!
jag kunde numret utantill, jag hade varit där många gånger.
"hej ni har kommit till vårdcentralen", sa en kvinnlig röst.
"min kompis ligger på golvet med slutna ögon och är knallröd
i ansiktet vad ska jag göra?", skrek jag i telefonen.
"ta det lungt och ta ett djupt andetag", sa hon lungt.
"har hon någon puls?", frågade hon.
"inte fan vet jag, jag är väl ingen doktor", skrek jag.
"andas din kompis?", frågande hon lungt.
( hur tusan kan hon vara så lungn hon dör ju, tänkte jag.)
jag slängde mig ner på golvet och satte handen över
hennes ansikte, nära näsan och munnen så att jag skulle
känna hennes andetag om hon andades.
"ja, ja hon andas", sa jag, lite lungnare nu.
"är hon fortfarande lika röd i ansiktet?", frågade hon.
jag kollade på hennes ansikte och försökte jämföra det
med hur det såg ut för ca: 5 minuter sen.
"nej hon är inte lika röd längre, hon har nästan normal färg
i ansiktet", svarade jag.
"jag tror att hon bara fick panikångest och svimmade", sa kvinnan.
"men varför blev hon då så röd i ansiktet?", frågade jag
utmanande.
"när man får panikångest kan man inte andas i några sekunder,
hon kanske blev rädd och försökte skrika och då brukar
det bara bli värre", svarade hon.
"orkar du bära henne till en säng eller soffa? eller kan någon hjälpa dig?", f
frågade kvinnan.
"a, jag orkar nog, vänta ett tag", svarade jag.
"okej nu ligger hon i sängen", sa jag sedan.
"bra, blöt nu en handuk och lägg den över hennes panna,
det enda hon behöver nu är sömn.", sa hon.
"okej, tack så mycket hejdå", sa jag.
Efter ungefär 3 timmar hade hennes pappa fortfarande inte
kommit hem. Jag satt brevid Sophia tills hon vaknade.
vad hände?, frågade hon.
du fick panikångest och svimmade. hur mår du?, sa jag oroligt.
bra, men du borde nog gå innan pappa kommer, sa hon lungt,
men jag hörde rädslan i rösten.
a, jag ska jag ville bara veta att du var okej först, sa jag.
skynda dig då, jag säger till pappa att jag är sjuk och
att du gick hem, sa hon.
mm, gör det du, krya på dig, svarade jag.
jag tog mina saker och gick ut. jag småsprang mot skogen,
där finns ett träd som det är en koja i, där kan jag nog
vara över natten.
när jag kommit fram tog jag fram datan och loggar
in på msn, samuel var in loggad.
samuel<3<3: heej hur är det??
cecil/campar: hej inte så bra men jag klarar mig.
samuel<3<3: vad menar du?? vad har hänt?
cecil/campar: sophia fick panikångest och
jag trodde hon skulle dö så jag ringde vårdcentralen
och dom sa vad jag skulle göra. men hon är bra nu.
samuel<3<3: var är du? vad menar du med campar?
cecil/campar: jag kunde ju inte vara kvar och
jag kan inte gå hem så jag bestämmde mig för att campa!!
samuel<3<3: var är du någonstans??
cecil/campar: i en koja i skogen, det är rätt
mysigt faktiskt.
samuel<3<3: hm, yeah sure!! jag kommer till dig
snart vilken skog? finns ju hur många somhelst.
cecil/campar: stora skogen, men du behöver
verkligen inte komma vi kan höras i morgon istället!
samuel<3<3: men jag vill komma <3 syns snart
det tog bara 10 minuter sedan var han där.
han var rosig om kinderna och flåsade, det märktes
att han hade sprungit.
han klättrade upp i trädet och satte sig bredvid mig.
jag sa ju att du inte behövde komma, sa jag.
men jag ville, plus att du är mörkrädd och vem ska
ta hand om dig om inte jag gör det??, sa han och höjde
på ena ögonbrynet.
hur ska du ta hand om mig då?, frågade jag och kollade
på hans ansikte.
han såg gladare ut på något sätt och lite hemlighetsfull
när han satt där med ena ögonbrynet fortfarande höjt.
till att börja med har jag med mig en ficklampa, sa han.
och jag är inte mörkrädd heller, sa han.
jag har också hört att jag är extremt skicklig på att
kyssas sa han medan våra ansikten långsamt närmade
sig varandra....
komentera..
|
|
|
|
