Walking Away [del 2] |
nu är andra delen här , hoppas ni tycker den blev bra. När jag skrev det sista lyssnade jag på en speciell låt som väcker känslor. Nomy - Hold your head up high. Kommentera mycket så kan nästa del bli bättre, det är ni läsare som får bidra om hur den ska bli :)
Min mamma satt bredvid mig, tårarna rann ner för hennes kinder. Jag tittade in i hennes ögon, dem såg blod sprängda ut. Hela jag skakade, jag kunde inte tänka. Jag förväntade mig de värsta, och jag kände hur ögonen blev våtare och våtare. Jag sänkte blicken, tittade ner på mina fötter, jag såg hur dem skakade. Jag var rädd, jag visste inte vad som väntade, skulle jag bli tvungen att rymma igen? Det var de enda som jag kunde tänka på just nu, skulle jag bli tvungen att rymma igen från alla slag, från alla skrik, från hela världen? Skulle jag bli tvungen att göra det? Jag tittade på mamma igen, hennes tårar, hennes ansikte. Hennes ögon, alldeles röda.
– M-mamma, berätta vad du skulle. Fick jag fram med min nervösa röst.
Jag tittade upp på henne igen, hon tog mitt hår i hennes händer, tårarna rann ner för mina kinder. Jag kände hur jag bara ville krama henne, omfamna henne och bara gråta ut. Jag sneglade sakta på henne, jag såg hur svart hon var under ögonen. Jag ville bara veta vad det var som hade hänt…
- J-jag vet inte hur jag ska b-berätta d-det här.
Jag tog ett djupt andetag sneglade lite på kudden och sen på klockan, 23:15 stod det.
– Mamma, bara berätta.
Jag hörde hur ledsen jag var, men jag visste inte varför. Kunde mamma inte bara berätta vad som hade hänt? Det skulle göra saken mycket enklare, och mycket, mycket lättare…
- Hur ska jag kunna berätta det här för dig?
– Snälla mamma, berätta bara vad som har hänt…
Det tog en lång stund tills jag fick svar från min mamma, en tår föll ner från min kind. Och min pappa sprang upp för alla trappor, man hörde stegen i trappan, jag fällde ännu en tår…
– Nej, det får inte vara sant! Mamma, säg att det inte är sant!
Jag bröt ihop i min mammas famn, jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Dörren smälldes upp, in kom pappa. Han var lång, bred axlad, och ganska smal. Min pappa är ljus hårig med bruna ögon, hans näsa är ganska så stor och i hans mun får en hel ölburk plats i. Han tittade på mig, jag såg han inte så bra för mina ögon var suddiga av alla tårar. Den här dagen fick inte komma! Varför just idag?
Tårarna rann ner på min kind, en efter en. Jag såg hur allt bara svartnade, jag försvann in i min drömvärld, där allt var så bra. Där inget av det här hade hänt.
Resten av natten sovde jag som en liten prinsessa. Det var den enda utvägen jag hade, bort från allt som gått snett. Jag ville inte vara kvar, inte utan min bästavän. Hon är och hon var den enda personen som någonsin förstått sig på mig. Jag fattar inte, varför just hon?!
Jag vaknade av att solen lös i ögonen på mig. Jag tittade ut, snöflingor över hela blåa himlen. Snart var det sportlov och jag fick inte tillbringa den med Linda…
Förut var det vi hela tiden, men när hon började träffa Sara och Sofia förändrades allt. Jag och Linda började sakta glida isär…
Hur skulle jag nu klara av resten av livet? Jag hade ingen att tillbringa helgerna med, jo kanske någon, men vem? Jag satte mig sakta upp i sängen, torkade mig under ögonen, alla minnen med henne, det väckte alla känslorna, det gjorde inte allt bättre. Men jag måste försöka, jag kommer i alla fall sakna att säga ”jag ska till min bästavän” eller ”du är min bästavän och det kommer du alltid vara”. jag samlade ork för att ställa mig upp, sakta började jag gå vinglandes fram till fönstret. Gatorna och hustaken var alldeles vita, inte som dem var igår, för igår såg man i alla fall vägen och de svarta taken. Jag gick tillbaka till sängen tog fram min dagbok och läste gårdagens sida, jag hade bara slutat med ”jag trodde du var min vän. Men jag hade visst fel…”. Jag kunde inte sluta läsa den, jag förstår inte hur jag kunde skriva så där. Jag höjde blicken och letade efter min penna som jag hade lagt bort igår när mamma kom in i mitt rum. På golvet låg den med ett kuvert. Undra vem det kunde vara ifrån. Jag ställde mig upp och gick fram till kuvertet och pennan, plockade upp pennan och kastade den på sängen. Sen tog jag sakta upp kuvertet, vände på den och läste ”Till Elli Björkman”. Det var bara en person som kallade mig för Elli…
|
|
|
|
