Without you I'm nothing - del 9 M/M |
Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt för att det har tagit mig en sådan förbannat lång tid att skriva in detta kapitel, men jag har inte orkat och så har jag haft så mycket annat att tänka på. Men här kommer det.
Läs och kommentera (för jag gillar liksom era kommentarer grymt!)
Del 9
”Hampus, får jag snacka lite med dig innan du går in till honom?”, frågar Elias då Hampus går utanför hans dörr.
”Eh… visst”. Det syns på Hampus att han blir nervös. Han står och vrider sina händer i varandra och blicken skiftar mellan att se på Elias och sina fötter. Fast i och för sig så är det inte så konstigt. Vem som helst skulle bli nervös av att sin bästa väns brorsa ville snacka med en. En äldre bror till råga på allt.
”Jag vet inte vad det är du har gjort egentligen, men vad det än är så har du gjort något fantastiskt”, Elias stannar upp och ser snabbt på Hampus och ger honom ett leende, ”jag trodde ärligt talat att Maximilian inte skulle orka hålla sig kvar i livet efter Nicklas död, men sedan han börjat träffa dig så har han blivit bättre. Jag är dig evigt tacksam för det”, avslutar Elias med och Hampus bara ser på honom med ganska så chockat ansiktsuttryck.
”Jag har aldrig sett på det som om det är jag som varit delaktig till att han är på bättringsvägen. Jag har alltid sett det som om det har varit du som hjälp honom”. Nu är det Elias tur att se lätt chockad ut, men väldigt snart bryts chocken ut mot ett stort leende på båda tvås läppar.
”Jag antar att vi båda två har hjälpt honom då”
Maximilian sitter på sitt rum och väntar på att Hampus ska komma och för ovanlighetens skull så sitter han inte framför datorn än, utan han sitter i sin säng och ser ut över rummet. Han minns tiden då han precis flyttat hit och allting hade varit svart, men att han efter några månader börjat införskaffa några prylar i olika färger och nu så är det nästan mer färgade saker än svarta här inne.
Färg var Nicklas och om han nu har färg i sitt rum så lever en del av Nicklas fortfarande kvar på ett annat sätt än i bara hans minnen.
Han ger upp stirrandet av rummet och sluter istället sina lätt tårade ögon.
”När jag saknar dig sådär äckligt mycket som jag brukar göra väldigt ofta på kvällarna, så brukar jag lägga mig ner i sängen och plocka upp ett papper och en penna och fylla det pappret med ditt namn. Sedan brukar jag vika ihop det pappret till ett flygplan och springa ner och ta på mig ytterkläderna och rusa bort mot det där lilla berget med vatten nedanför och sedan kasta det där planet så att det singlar ner och då ler jag för mig själv, för det känns som om jag på något vis meddelar dig att jag saknar och framför allt älskar dig”. Maximilian såg på sin pojkvän för att se om han menade allvar och eftersom att ansiktet inte sade honom någonting så kände han att han var tvungen att fråga:
”Menar du allvar?”
”Nej, Maxen, det gör jag inte. Men jag skulle ha gjort det om jag bara inte fått order av min mor och far att aldrig lämna denna byggnad efter midnatt och sedan så skulle jag ha slut på papper om jag skulle ha gjort det varenda gång jag saknar dig äckligt mycket”, sade Nicklas i en låg ton och virade sina armar kring den, enligt honom, sötaste pojken i hela universum.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Jag saknar dig.
”Erkänn att du har saknat mig som fan eftersom att det tog mig en sådan förbannat lång tid att bege mig hem till dig, men nu var det så att jag hade kommit ungefär två millioner år tidigare om bara inte din käre bror distraherat mig med ett visserligen ganska betydelsefullt snack, men ja…”
”Vafan, Hampus. Håll käften innan du tar död på mina öron”, säger Maximilian skrattandes och avbryter Hampus, som just stigit in genom dörren, mitt i hans mening. Hampus tystnar och granskar Maxi med en blick som ser ut att kunna röntga.
”Vad är det? Har jag spenat i håret eller något?”, utbrister han frågande då Hampus vägrar vända sin blick på något annat än honom själv, vilket han finner ganska så obehagligt, i alla fall eftersom att han faktiskt glott ett väldigt bra tag nu.
”Det är något speciellt med dig idag”. Om han såg frågande ut tidigare så är det absolut ingenting gentemot hur han ser ut nu. Var i helvete menar Hampus med det där egentligen? Det kan ju inte vara meningen att han faktiskt ska förstå.
”Nej, jag vet inte vad, men du verkar gladare på något vis, eller faktiskt. Du verkar vara glad på riktigt för första gången under den tiden som jag känt dig”, förklarar Hampus och han låter hans ord sjunka in och tänker på vad han sade. Han verkar vara glad och nu när han känner efter så känns det som om han är det också. Det gör inte ont i hjärtat som det brukar, utan nu är det där bara en ny, eller egentligen en ganska gammal, men som återuppstått, lugn och lite sprallig känsla där. Han tror minsann att han vet varför också.
”Varför?”. Han måste nästan bita sig i läppen för att inte börja skratta åt frågan. Det lät ju som om han var missnöjd över att han var glad. ”Nej, alltså, det är inte så jag menar, utan jag undrar vad der är för något som har fått dig att känna glädje inom dig igen”
”Faktiskt… så tror jag att jag känner mig glad därför att det inte känns lika hemskt att tänka på Nicklas längre och så är det så att jag har världens bästa vän som har ställt upp för mig så mycket och som får mig att skratta mot min vilja och som gör mig glad helt enkelt och den bästa vännen är du”, säger han och då han möter Hampus blick så ser han en glittrande strålning som inte brukar vara där och att han faktiskt vet varför den är där gör honom mycket glad.
”Tjaaa, jag tror faktiskt att du glömde nämna en sak då du sade det där orden som make me happy”, börjar han och ett brett flin placerar sig på hans läppar, ”du glömde nämligen att säga att du trots allt är kär i mig och att jag är kär i dig, men det är lugnt, för jag säger det åt dig nu”, avslutar han med ett ännu större flin och det flinet blir ett skratt då han ser på Maxi, som för övrigt ser ut att vara livrädd.
”Jag… alltså… hmm… jo… liksom… äsch, okej, jag glömde att säga det men du vet även hur jag känner kring det. Jag vill inte, eller snarare kan inte, vara tillsammans med dig, eftersom att jag fortfarande är kär i Nicklas och jag vet inte om jag skulle stå ut med mig själv om jag faktiskt gör något med dig för det skulle få mig att känna mig otrogen mot Nicklas och jag vet att det där lät helt fuckat, men det är så jag känner och därför kan vi inte bli någonting mer än bara vänner”, hasplar han fram med sen sådan fart att man skulle kunna tro att han skulle med tåget som går om två minuter eller något.
Till hans stora förvåning så säger inte Hampus någonting utan han brister ut i ett högt gapskratt.
”Okej, att du reagerar sådär efter mitt uttalande bevisar bara att jag hade rätt i mina misstankar om att du skulle vara psykiskt störd eller något”. Tydligen så var det där väldigt roligt, för Hampus börjar, om möjligt, att skratta ännu mer och hans ben viker sig under honom och han ligger där på golvet och kvider av skratt. Han skratt tillsammans med hur han ser ut där han ligger som en mask på golvet får även Maximilian att börja skratta och nu ligger båda pojkarna där i rummet och kippar efter luft mellan skrattanfallen.
Elias sitter tillsammans med sin mor och far vid matbordet och ska precis ropa på sin bror då hans moder avbryter honom:
”Låt honom vara där uppe så får han äta senare, för du hör ju hur mycket de två skrattar och det behöver han”. Han ser på sin mamma och inser att hon har helt rätt. Maximilian behöver verkligen skratta, men om sanningen ska fram så är han faktiskt lite avundsjuk på Hampus. Det ska ju vara han, Elias, som får Maxen att skratta, men eftersom att han inte lyckas så får han väl acceptera att Hampus hjälper honom. Det är ju det näst bästa liksom.
”Så, vem är egentligen den där pojken som Maximilian umgås med?”, frågar Tomas och ser på sin son.
”Jo, vem är han?”, fyller Karin i och Elias måste tänka efter ett slag innan han svarar. Vem är egentligen Hampus?
”Han heter Hampus, som ni redan vet, och han går tydligen i Maxens klass och han hade börjat där under den tiden då Max inte gick i skolan och nu, ja, nu är de väl väldigt bra vänner antar jag”
”Så… hmm… Hampus är alltså inte Max nya pojkvän?”. Elias ser på sin pappa och skakar på huvudet och han tyckte att det såg ur som om det for en lättnad genom honom, fast han såg nog fel. Han hade ju accepterat Max läggning då han var tillsammans med Nicklas. De hade faktiskt kommit riktigt bra överens, så varför skulle han då ha några problem ifall Max var tillsammans med Hampus? Därför att Hampus har randiga armar och det skrämmer Tomas. Det skrämmer faktiskt honom en aning också, men han är mycket medveten om att Hampus bara är något bra för Maxen, något riktigt bra.
”Så, vad har du eh… gjort idag då?”, undrar Tomas och han måste hålla sig för skratt. Hans far är verkligen inte bra på det här förhållandet mellan far och son. Om sanningen ska fram så verkar han vara ganska besvärad av att sitta här och fråga honom en massa saker. Det gör inte honom någonting faktiskt. Han försöker ju så gott han bara kan. Det räcker för honom.
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
God afton min bäste herre. Haha, gud vad fult det låter om man säger den där meningen högt. I alla fall så har den här dagen varit ytterst händelserik. Det har hänt så mycket saker att jag har glömt bort i vilken ordning de skedde i, nästan. Okej, jag ska förklara. Det hela började med att Hampus ringde mig och frågade om han kunde komma över för att umgås lite. Ja, jag vet. Han är lite underlig, men hur som helst så då jag satt i mitt rum så kom jag helt plötsligt att tänka på den gången då du sade att du skrev mitt namn på ett papper, vek det till ett flygplan och sprang och kastade det ut över vårat berg och att det sedan visade sig att det inte var sant, utan att du skulle ha kunnat göra det om du bara hade haft tillräckligt med papper. När jag tänkte på det så saknade jag dig grymt mycket, men det var inte en sådan
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
där kvävande saknad utan den här gången så var saknaden precis som saknaden brukade vara under veckorna på den tiden då du levde och då vi fortfarande var vi. Oj, det blev mycket ”saknad” där, men det kändes faktiskt skönt att jag kunde minnas en sådan sak med dig utan att bryta ihop. Det gav mig ett hopp om att jag faktiskt en dag ska klara mig utan den där kvävande känslan i hela kroppen… usch, nu blev jag sådär känslig att jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst, men det ska jag inte göra, utan jag ska fortsätta berätta om min dag. Alltså, då jag tänkt på det där så klampade Hampus in i mitt rum och jag vet inte vad det var som hände, men det var som om något inom mig fylldes av en känsla som jag bara tidigare upplevt tillsammans med dig. Jag tror att jag kände mig glad helt enkelt, glad på riktigt. Hampus
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
märkte det och frågade mig en massa sker och helt plötsligt brast han ut i ett gapskratt. Han skrattade så mycket att tårarna rann längst hans kinder och då kunde inte heller jag stå emot det, så jag började också skratta. Då låg vi där, två pojkar vars liv innehållit alldeles för mycket hemskheter, och skrattade. Det gick inte att sluta. Det var som om jag skrattade ut alla konstiga och felplacerade tankar. Nicklas, om du bara visste hur mycket jag trivdes i just den stunden. Den var helt fantastisk. Okej, det finns en till sak som skedde efter det att vi haft vårat skrattparty. Det var nog den saken som gjorde hela händelsen till något jag aldrig kommer att glömma. Han lade sina armar kring mig och drog in mig i en väldigt känslomässig kram. Han lutade sin haka mot mitt huvud och viskade väldigt, väldigt lågt: ”Jag tycker mycket om dig,
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
Maximilian”. Han sade inte att han älskade mig, utan att han gillade mig väldigt mycket och det gjorde att jag verkligen kunde tro på honom med hela min kropp. Du kan inte förstå hur det kändes att vara i den där situationen. Jag kan nog inte beskriva den med något annat ord än just fantastisk. Jag vill inte beskriva det med något annat ord heller… Jag funderade just på om jag tror att du skulle tycka om honom. Jag tror faktiskt inte det. Ni två skulle inte ha passat ihop. Han skulle ha tyckt att du var en uppblåst idiot och du skulle ha tyckt att han var alldeles för dryg för att leva bland människor. Det är något som är helt sant att du skulle ha tyckt så, för jag kände dig och säga vad man vill om dig, men du var ganska snabb på att döma folk. Du gav dem liksom ingen chans att visa dig vem de var. Vi två skulle aldrig ha fått den bandet
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
mellan oss som vi faktiskt fick om vi inte hade chattat på MSN först. Du umgicks inte med sådana personer som mig och eftersom att jag var världens mest folkskygga människa så skulle inte jag ha umgåtts med dig. Att vi träffades, eller vad man nu ska säga, på den där chatten skapade vår vänskap. Du var mitt allt vet du och det var hemskt då du försvann, för då förlorade jag mig själv också. Du var ju mitt allt så du tog med mig till dödens rike. Du tog min själ. Den har kommit tillbaka nu och jag kommer aldrig mer göra misstaget att låta en enda människa vara mitt allt. Om man låter fler personer vara sitt allt så kan man överleva om någon av dem försvinner, för de andra finns ju fortfarande kvar och stöttar en. Jag antar att du inte var exakt allt för mig om jag nu börjar tänka efter. Jag lever ju fortfarande och Elias
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
har faktiskt alltid betydigt väldigt mycket för mig han med, i alla fall så gör han det verkligen nu. Det är konstigt att jag som började prata om hur fantastiskt och händelserik min dag varit, nu sitter och snackar om att du kanske inte var mitt allt ändå. Fast det är ju klart, vad jag än pratar om så slutar det nästan alltid med dig. Egentligen borde jag vara skitförbannad på dig fortfarande eftersom att du lämnade mig, men det kan jag inte vara längre. Jag kunde inte ens vara sur på dig en längre tid på den tiden då du levde, så vad är grejen med att försöka lära mig nu? När jag tänker på dig så blir det automatiskt så att jag tänker att du var helt fantastisk, men egentligen så bråkade du och jag ganska mycket, fast vi blev ju ofta sams nästa direkt. Men det känns så konstigt om jag som sagt börjar tänka på det. Jag minns då vi inte pratade
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
med varandra på några dagar eller veckor, jag var ju i ett konstigt tillstånd så att jag inte uppfattade tid, och så åkte jag sedan hem till dig. Bara en sådan sak att vi faktiskt höll på att splittras pågrund av något som var en skitsak. Det var så typiskt oss, väldigt mycket oss. Men jag älskade dig och du älskade mig, det var allt som betydde något. Nej, nu ska jag nog ta och gå och duscha och sedan gå och sova. Haha, eller vänta, jag måste först få säga det här som jag just kom att tänka på. Du vet den där gången då jag åkte hem till dig och spillde cola över hela mig så att jag var tvungen till att låna din dusch? Jag vet att du minns det, för du trängde ju in dig i duschen tillsammans med mig. Det var rätt kul egentligen. Eller alltså, HAHA, det var ju inte så jag menade, eller visst, det var kul och mycket trevligt i duschen, men det som
Maximilian,. Jag kommer aldrig att glömma. säger:
jag syftade på som var kul var att helt plötsligt så var din blygsamhet över att träffa mig som bortblåst. Jag önskar att jag kunde få fler sådana där minnen med dig, men nu har jag inte tid att sitta här och lata mig. Jag måste gå och duscha. Hej då, vi ses någon gång i framtiden. Jag älskar dig.
”Vad gör du egentligen?”
”Äh, jag tycker inte att du ska vara ensam”
”Haha, okej. Varför inte?”
”Du vet att jag ju har mitt duschmonster som kan komma och äta upp dig om jag inte följer med”
”Jaha, så därför måste du klämma in dig i duschen samtidigt som mig?”
”Yes, du förstod mig helt rätt. Fast, okej, jag kan ju inte neka att det är väldigt trevligt att se dig utan kläder liksom”
”Du är sjuk i huvudet människa”
”Jag vet, men du älskar mig ändå, visst?”
”Sure”
”Haha”
En kommentar kvar då, så var ni klara sedan!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Andastyst - 20 okt 09 - 10:34- Betyg:  | ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH, det där stycket med pappersflygplanet fick mig att
bara *Q__________________Q* Men *snyftar som en föräldralös gravid
myra som fått sin myrstack nedtrampad* GAAAAAAAAAH! Jag saknar liksom
Nicklas jag med. Jag måste vara sjuk i huvudet. Som om det vore någon
nyhet. Men aja. LOVE THIS <3 <4 <5 | | Boegapa - 20 maj 09 - 19:23- Betyg: | Mkej, nu ska försöka förklara det här. I vissa delar av det här kan jag typ inte andas, utan sitter och kippar efter luft samtidigt som jag grinar som fan. Det låter inte särskilt bra, men det är det. Tror jag.
Dessutom ahr jag fortfarande inte kommit över det att Nicklas tog livet av sig. <//3 | | EMORAiNBOW - 19 mar 09 - 23:09- Betyg: | | Åh... åh... ÅH! *dö en aning i ett hörn* Fantastiskt, ett mästerverk, jag bugar och applåderar! Vilken talang du har, och känsla i det du skriver, fick mig fan att bli jävligt rörd här! Jag måste läsa mer, måste se hur det går!!! Åh, skriv skriv skriv! Och ja, tummen upp för ett superbra arbete! :D | | viunderregnmoln - 16 mar 09 - 00:12- Betyg: | jag har läst allting ända från början och enda gången jag reste mig från datastolen var för att hämta papper att snyta mig i. jag bara lipade så mycket som en människa rimligtvis kan göra på de tre timmar som det tog mig att gå igenom allting.
tack | | wannabelink - 6 mar 09 - 20:45- Betyg: | Nu har jag läst alla delar, hihihi. :D
Det var superduperbraa och du skriver jättebra! 8D
Jag tycker till och med om Hampus. D: Jag gillade inte Anthony i Haleys novell typ förens i slutet eller nåt.
HEHEHE.
Men jag vet inte vad jag ska skriva, det var jättejättebraaaaaa och jag hoppas att du fortsätter snart. 8D | | DrownedDoll - 22 feb 09 - 14:18 | | Helt... otroligt <3 | | NeMriA - 10 feb 09 - 21:00 | alltså. jag älskar den här novellen.
jag tappade bort allt annat som skulle föreställa vettigt att säga <3 | | Pumisa - 10 feb 09 - 18:24- Betyg: | | En kommentar får du här om hur bra du skriver (väldigt bra x några miljoner) men du är inte klar för du ska fortsätta nu direkt vet du :D | | love__ - 10 feb 09 - 18:01 | | åhh jätte bra :D vill bara läsa mer och mer. | | LisaHoglund - 10 feb 09 - 17:17- Betyg: | Åh, herregud, jag vet inte varför, men jag sitter och grinar. Det kanske är för att det är så kul att han äntligen har börjat skratta igen, och för att det är så vackert när han tänker på Nicklas... Men också för att jag saknar Nicklas! Han var bäst <3 Men Hampus är också bäst! Och Max. Och Elias. Alla är bäst i den här berättelsen! <3
Och nu känns det som om jag bara börjar snacka gojja, vilket jag kanske gör, men, ja... Du ska veta att den här delen var helt jävla underbar, det var absolut värt att vänta och det gör ingenting att det tog tid, för den fick mig att skratta flera gånger och gråta också. Jag älskar ditt sätt att skriva på <3 | | Maadelen3 - 10 feb 09 - 16:55 | | JAG VAR FÖRST! *dansa*! ;) <3 | | Maadelen3 - 10 feb 09 - 16:54- Betyg: | jag saknar nicklas! :(
han var bäst! ;C och elias är bäst nu <3 jag gillar elias <3
ehhehhe!
du skriver bäst, emss! :D MEGA SUPER DUPER BRA ALLTSDÅ! :D HIHIHI! :D
jag tycker du ska skriva del tio nu och skriva och niklas och elias <3<3 skriva om de bästa i denna serien ;C (jag bryr mig inte om att andra gillar taxen (ahah maxen (a´) mer sådetså! :))
så skriv mer nu på denna fubulusiskta underbara berättelsen, bästemss, and make my day again! :D HEHEHEH! :D
mera, NU! :D <3<3 |
|
|
|
