Walking Away [del 1] |
Tisdag 13 januari 2009
Jag fattar inte att du gjorde så där! Hur kunde jag lita på dig? Du är bara så falsk…
Jag fårstår inte mig själv. Dagen då jag lämnade dig var idag…
Jag kommer alltid minnas hur jag kom hem till dig sent på kvällen, jag hade ringt dig ungefär en timma före och frågat om jag kunde komma. Då du svarat ”ja de går bra” sprang jag för att klä på mig och sen börja gå sakta ensam i mörkret längst vägen. Jag gick länge i mörkret tills jag såg några lampor. En bil. Först då förstod jag att de var kolsvart runt om mig, och de ända bilen skulle se som rörde sig var mig. Jag började gå snabbare, snabbare och snabbare. Bilen tutade och stannade framför mig. Det satt en man på passage sidan och en kvinna körde. ”Lilla vännen, vad gör du ute vid den här tiden?” hade kvinnan frågat. Hon var ganska bred i ansiktet och hade långt svart hår, och blåa ögon. Mannen såg ut att vara ganska bred axlad och han var inte alls lika bred i ansiktet som kvinnan var. Han hade ganska ljust hår och jag såg inte riktigt vilken färg han hade på ögonen, men jag såg skymtar av gröna ögon…
”Jag ska till en vän” hade jag svarat till kvinnan, sakta började jag gå igen. Lamporna längst gatan lös lite svagt. Men jag såg i alla fall vars jag gick, höjde blicken och tittade upp i den svarta himlen. Stjärnorna var riktigt vackra den kvällen. Jag sänkte blicken igen, såg en tomburk på gatan. Sprang fram till den och började sparka på den. ”Varför jag?!” skrek jag ut, allt jag orkade. Jag ramlade ihop på gatan, började gråta. Tänkte på hur du sårat mig. Varför jag? Varför jag, varför jag? När skulle jag få svar på den frågan? När skulle du förstå vad du gjort mot mig?
Jag tog mig samman och reste mig upp. Torkade mig under ögonen och började sakta gå igen. Jag gick länge under tystnad sen hörde jag hur min ringsignal började spelas. Jag kände efter mobilen, men jag hittade den ingenstans. Vars kunde den vara tänkte jag. Kände för en extra gång efter den, så att jag var säker på att jag inte hade tappat den. Men hur skulle jag då kunna höra signalen? Jag kände den ingenstans, tillslut vände jag på mig och såg hur den blinkade i mörkret. Lamporna hade börjat blinka, i svaga sken. Jag såg hur mobilen lyftes upp i luften, och jag hörde snyftningar. Det var du. Du hade hört mig, du hade gått efter mig. Du hade sett hur ledsen jag var. Jag visste det. Hela vägen hade jag känt mig förföljd, och det var du. Hur kunde du igentligen? Jag trodde du var min vän. Men jag hade visst fel…
Jag hörde stegen i trappan, och smällen i dörren. Snart skulle mamma klampa in i mitt rum. Smälla i dörren och börja skrika mot mig. Så jag stängde igen dagboken, låste den och la den under kudden i hopp om att mamma inte skulle hitta den. Hon gillar inte när jag skriver dagbok, hon tycker det bara är dumt. Efter några minuter smällde mamma upp dörren och klev in. Min mamma var ganska bred axlad, hon hade tjockt ansikte och stora blåa ögon. Läpparna var ganska små, och håret var mörkbrunt. Min mamma var bred av sig, och hade svår att ta sig in överallt, därför hade min pappa fått göra varje ingång i vårat hur lite större.
– Vad har du för dig gumman? Frågade mamma och satte sig ner bredvid mig.
Jag är ganska glad att jag fått en ny säng så att den inte böjer sig nedåt för varje gång mamma sätter sig bredvid mig.
– Jag skulle precis ringa Linda.
Mamma tittade på mig med stora ögon när jag sa det till henne.
– Jasså, du gumman jag har en sak jag måste berätta till dig.
Tidigare hade jag skymtat tårar i hennes ögon. Nu såg jag dom, tårarna rann ner för kinderna. Det var något som var fel, mycket fel…
Fortsättning följer...
|
| Kommentarer | | maaliinT - 9 feb 09 - 21:22 | | bra, kan bli spännande att se hur det fortsätter.. :D mejla nästa? |
|
|
|
