~.~.~When you close your eyes~.~.~ [th-ff] del 4 |
hejsan alla folk! hejhej svenska två (i)
iaf (: här kommer del 4 dåe :P hoppas ni gillar't!<3 vet inte när nästa del kommer, så ni får vänta & se (: denna kan vara lite knäpp i början men tror att slutet blev lite bättre iaf (: orkade inte läsa igenom den för jag har en fruktansvärd huvudvärk & jag måste duscha innan pappa får damp på mej (a) menmen ! Kommentera gärna (vem vet det kanske botar huvudvärk?! ^^,)
enjoy & köss
Kapitel 4 - This is the reality, when you don't get a another chance
"Var har du varit hela helgen egentligen?" Mells ljusa stämma hördes högt och ljudligt i korridoren. De flesta verkade vara intresserade utav vad jag haft för mej i helgen, för alla som förtillfället var i korridoren vände på huvudena för att kolla på mej.
Jag ignorerade allas blickar och log emot Mell.
"Jag har vart med Tom," sa jag och ryckte på axlarna. Jag gick emot mitt skåp, men stannade sedan för att hon följde inte efter mej.
"Skojar du?" Mell kollade mej i ögonen och det såg precis ut som om jag klappat till henne. "Tom Kaulitz?" sa hon frågande och jag nickade. Hon stod handfallen kvar när jag började gå emot mitt skåp igen, och ignorerade att hon inte följde efter mej. Viskanden hördes mellan kompisar som stod i korridoren och deras nyfikna blickar retade mej.
"Är ni tillsammans eller?" frågade Mell när hon fått tillbaka sina kroppsfuktioner och hunnit ikapp mej. Jag ryckte på axlarna.
"Typ på G," sa jag och ryckte på axlarna. Mell tjöt till, hon lät precis som en katt som blivit påkörd. Jag kollade förvånat på henne.
"Vad säger Lucas om det?" frågade hon och ryckte på axlarna.
"Har inte snackat med Luc om det," Mell tjöt till igen, den här gången högre. "Men snälla!" utbrast jag och smällde igen mitt skåp, "Sluta med det där om du inte vill att jag ska få tinitus!" utbrast jag och svalda ovanligt hårt för att få bort locket ifrån öronen.
Melody stod som handfallen kvar vid mitt skåp, och när jag började gå emot lektionsalen följde hon inte ens efter mej.
"Hej," en välbekant röst hördes och jag vände mej om. Johans blågröna ögon kollade blygt på mej. Jag suckade tungt inombords och kollade frågande på honom. "Du.. Snälla, Nejla," började han och tog försiktigt ett steg emot mej men jag backade ett steg så jag stod med ryggen tryckt emot väggen.
"Johan, sluta," sa jag och skakade på huvudet, "Det funkar inte bara," sa jag och kollade upp på honom. Han kollade sårat på mej med sina blågröna ögon.
"Vi kan försöka?" viskade han och kollade nästan bedjande på mej. Jag skakade på huvudet och han kollade nedslaget på mej. "Varför inte?" viskade han tillslut och våra ögon möttes.
Även fast jag fortfarande var arg på honom kunde jag inte låta bli att beundra hans vackra ögon.
Han tog ett steg emot mej och la sina händer på mina axlar.
"Nejla.." började han och han såg så sårbar ut, "Jag älskar dej," jag kollade honom rakt i ögonen, och till min förvåning ljög han inte. Han lutade sej närmare mej och kollade mej djupt in i ögonen. "Jag saknar dej, jag är ingenting utan dej," viskade han och hans ögon var nu blanka.
Plötsligt kände jag hur hans läppar mötte mina. Hans händer hade smitit ner längs mina armar och han höll fast mina händer mot väggen, så jag inte skulle kunna putta bort honom. Jag försökte slingra mej ur hans grepp men misslyckades. Han tryckte bara sina läppar hårdare emot mina och särade på läpparna.
I ren panik bet jag honom i tungan och han släppte genast taget om mej.
"Du är fan dum i huvudet!" jag skrek och gav honom en örfil över hans högra öga. Han backade hastigt några steg och kollade förvånat på mej. Men jag bara gick därifrån och gick med bestämda steg därifrån.
Skolan höjde sej bakom mej och solens starka strålar fick mej att kisa. Men jag fortsatte fortfarande bestämt därifrån.
Böckerna hade jag argt kastat in i mitt skåp innan jag slitit åt mej jackan och stegat ut ifrån skolan. Blickarna ifrån eleverna på skolgården brände i nacken, men jag var för arg för att överhuvudtaget kasta en tanke på dem.
När jag kommit en bra bit ifrån skolan, och när ett stort villa område döljde den trista byggnaden började jag sakta ner på stegen. En gubbe kom ut ifrån ett utav husen en bit framför mej med en otroligt fet katt i koppel.
Och sen när började man gå med katter kopplade?
Hans gråa ögon blängde på mej precis som om hon trodde att jag skulle försvinna om han stirrade tillräckligt länge. Jag stirrade tillbaka men han slog varken bort blicken, eller blev generad.
"Vafan glor du på? Gå och knulla din katt istället," fräste jag när han inte slog bort blicken. Han ryckte till, precis som om han vaknat ur något slags trans.
Jag gick med några snabba steg förbi honom och fortsatte sedan längs trottoaren i de stora villa området.
Min mobil började plötsligt ringa och jag drog upp den. Lucas<3, stod det på displayen men jag klickade bort samtalet. Orkade inte med hans eviga tjat om hur bra jag och Johan passade ihop.
Jag kom tillslut fram till Madegeburgs park och svängde in genom den stora grinden. Träd stod prydligt uppradade på den smala grus/sand stigen och buskar var klippta i olika former. Fast detta började avta desto längre in i parken man kom, troligtvis för att det kostade pengar att klippa till några buskar.
Jag suckade tungt och damp ner på gräset. Jag slöt mina ögon och la mej ner i de gröna gräset. Slog bort alla tankar på Tom och Johan, och hur hela världen verkade vara emot mej.
Mitt hjärta dunkade fruktansvärt hårt inuti mitt bröst och det var det enda jag hörde. Jag har sedan länge slått bort alla ord som kommer ifrån hans mun. Orden som, enligt både mamma och Lucas, inte är sanna. Så varför lyssna på dem?
"HÖR DU VAD JAG SÄGER?" han höjde sina öppna hand och klappade till mej över högra kinden. Mitt huvud vred sej åt högre, men annars rörde jag inte en min.
Hans slag kunde inte längre skada mej på samma sätt som innan. Jag har blivit för van.
"Din lilla horunge," sa han och tog tag under min haka, och förde mitt ansikte mitt emot hans.
Hans mörka gröna ögon stirrade ilsket på mej och de grova ansiktet förstärkte de ilskana uttrycket. Hans såg tröttare ut än vanligt och han den mörka skäggstubben fick honom att se äldre ut än vad han egentligen var.
Hans ilskna ögon som förut skrämt livet ur mej hade ingen inverkan på mej längre.
"Är du inte rädd för mej, flicka lilla?" hans förändig utav rösten fick mej att rycka till. Den förut så mörka och nästan skrämande arga stämman hade ersatts utav en mjuk och silkeslen. Den rösten hade alltid haft när jag och Lucas varit mindre. När han hissat oss i luften och kittlat oss tills vi skrattade så vi grät!
"För det borde du vara," hans tag om min haka släppte han plötsligt, men istället för att vända sej om och gå ut därifrån drog han upp någonting ur sin ficka. Jag hann bara se detta föremål snabbt, då de glittrade till i de svaga ljuset ifrån de lilla fönstret uppe på vinden, innan jag kände den kalla och vassa kniven mot min strupe.
Jag kände hur paniken spred sej i hela min kropp. Hur mina ögon vidgades och hur jag sträckte på halsen för att försöka komma undan de kalla bladet. Men han tryckte det bara närmare min strupe.
Länge stod vi så. Han verkade tycka det var roligt att se hur skrämd och panikslagen jag var.
Men plötsligt drog han bort kniven ifrån min strupe och drog den med en snabb rörelse ner för min axel, enda till armbågen. Smärtan genomborrade hela min kropp och jag kände hur det varma blodet rann ut längs de långa såret.
Han vände på klacken och försvann ut ur rummet. När han stängt dörren efter sej lät jag mej själv sjunka ner på knä och höll min andra hand över de långa såret.
Jag vaknade till utav att något vibrerade emot mitt lår. Jag satte mej käpprak upp och drog upp mobilen ur fickan.
"Nejla," sa jag yrvaket, utan att tänka på vem det var.
"VAR FAN ÄR DU?" hörde jag hur Lucas skrek i andra änden och jag ryckte till. Plötsligt klar vaken.
"Eh.." jag kollade mej omkring, "I parken tror jag," sa jag med rynkad panna. Han sa någonting, men jag orkade inte bry mej utan sa bara hejdå och stängde av mobilen. När jag lagt ner mobilen i fickan förde jag upp min ena hand till min axel och lätt lät jag den följa de långa ärret ifrån axeln ner till armbågen.
Vissa minnen går inte att förtränga.
|
| Kommentarer | | enannansak - 11 feb 09 - 12:59 | | Jätte bra (: ! | | love_tokio_hotel - 9 feb 09 - 21:41 | | bra |
|
|
|
