Alice KrossatHjärta Markus |
Hela kvällen satt jag instängd på mitt rum, och grät. Jag
kan fortfarande inte fatta vad det var som hände. Ett pip
från mobilen så var allting slut. Flera års kärlek var bara
krossad. Minnen plågade mig hela tiden. Långa solnedgångspromenader,
natt bad,och allt sådant. Det bara tog slut. Det känns som att
tårarna är lika stora som äpplen. Och dom kan inte sluta att bara trilla
ner för min kind. Och det värsta är att du är så feg. Ett
SMS. Var vår kärlek inte värd mer än ett SMS? Vågade du inte
ens säga det till mig? Tankarna gjorde bara saken värre.
Men till sist somnade jag. Hela natten sov jag oroligt, och
sov kanske sammanlagt 3 timmar. Så är jag vaknade och sulle
till skolan så var jag trött som bara den. Och skolan. Där
kommer jag ju vara tvungen att se dej hela tiden! Åh, jag
kommer inte klara det. Hela tiden kommer jag ju börja gråta.
Men jag går iväg. Åh, där står ju Lisa. Hon vet inget än.
- Heej!
- Hejsan.
- Gud, vad träligt att helgen redan är slut.
- Ja.
- Jag är ju så trött!
- ja, jag med.
Det var inte därför jag inte ville vara i skolan, men jag
orkar inte berätta just nu.
- Vad har vi för första lektion?
- Svenska.
- åh, nej! Jag orkar inte.
I svenskan har jag ju ett jobb men Markus. Jag kommer inte kunna
se honom i ögonen mer. Vad ska jag göra?
- Vaddå? du älskar ju svenska i vanliga fall...
- Men inte idag.
- Vad är det...?? är det något som har...?
- Nej! Jag bara orkar inte. Okej?
- Okej, okej, men bli inte så sur!
- Jag är hur sur jag vill.
Nej. det här är ingen bra dag. Nu fick Lisa ut för det också.
Och nu är det försent att reda upp det före lektionen. Jag
orkar inte! Det bästa som skulle kunna hända är att Markus är sjuk.
Då skulle jag inte behöva jobba med honom. Men chansen är hur
liten som helst att han är sjuk. Men man kan ju alltid hoppas.
Nej, där är han med sitt lilla gäng. Fasen också. Men han
kanske skolkar? Äsch. Varför hoppas och bli besviken? Han
skulle aldrig skolka. Jag får helt enkelt stå ut med att jobba med
honom. Och, vi kanske kan vara kompisar. Nej gud! Nog med att jag
mår dåligt, men ska vi vara kompisar så får faktiskt han
ta tag i det. Nu börjar vi också. Kanske, kanske om jag har riktig
tur, så har Susie någon annan uppgift åt oss.
- Godmorgon allihop! Idag tänkte jag att vi bara fortsätter
på våra grupparbeten. Vet alla vad ni ska göra? Bra. Då sätter
ni igång.
Nej, gud vilken otur man får ha! Inte ens en liten genomgång!
Jaja. Jag får anstränga mig.
- Hej.
- Hejhej. Jag går och hämtar arbetet.
Jag tänker då inte vara trevlig. Hade han tagit mod till
sig för att åtminstone ha ringt så kunde vi ha vart vänner, men nu vet jag
inte. Det kanske bara skulle bli jobbigt. För ja. Alla minnen
skulle ju finnas där, och ja. Men vi får se sen. Uppsatsen nu.
Den ligger väl i skåpet. Ja. Där. Hans handstil är så fin. Nej,
gud. Jag klarar inte det här. Tårarna som äpplen kommer igen...
- Susie, jag går hem. Jag mår inte bra.
- Okej. Krya på dej!
Jag lade ner uppsatsen på bänken bredvid Markus och rusade hem.
Tårarna forsar ner för kinderna, och dom är minst lika
stora som igår. Jag slänger mej ner på sängen och tänker aldrig mer gå upp.
Livet tog slut samtidigt som mitt och Markus förhållande tog slut.
Det vart tomt då. Hela hjärtat bara sprängdes. Och själen, den
är trasig. Ingenting är helt inom mig. Jag kramar om min favoritnalle,
och kommer sedan ihåg att jag har fått den av Markus. Då forsar
tårarna ännu värre än någonsin, men jag kramar bara nallen
hårdare. Till sist somnar jag. Men när jag sedan vaknar med ett
ryck så är klockan två. Mamma kommer hem om en timme. Lika
bra att jag sover då. Men jag måste äta något. Jag har inte
ätit varken frukost eller lunch. Och då är man hungrig.
Usch, vad kallt! Åh, jag ångrar nästan att jag gick upp ur den varma
goa sängen. Men med en macka i handen så går jag upp igen.
äter mackan och somnar genast efter det. Jag drömmer om
svarta krossade hjärtan, som det droppar blod ifrån. Det är ett
rum fyllt av mörker, svarta krossade hjärtan. mitt i rummet är jag,
och försöker skrika. Men det hörs inget ljud. Ingen hör mina
rop på hjälp. Till sist faller jag ner mot golvet, och vaknar med ett ryck!
- Gumman, hur är det med dig?
- Mamma. Jag mår inte bra. Jag gick hem från skolan förut.
- Åh, du är varm. Jag ska hämta termometern, så får vi se om
du har feber.
- Jag tror inte det.
- Men jag vill kolla.
- Okej.
Det visade sig att jag hade feber. och inte låg, utan 41 grader.
Så jag fick vara hemma nästa dag. På onsdagen också. Eller ja, hela veckan.
torsdagen och fredagen mådde jag dåligt, men mest tack vare Markus. Men på lördagen sen
så var det lite bättre faktiskt. Lisa kom över, och i pratade.
Men jag berättade inte förrän sent vad som hade hänt mellan
Markus och mig.
- Men det förklarar ju hela saken!
- Vaddå?
- jo, jag hörde att någon satt på toaletten och grät, och jag brydde mig först inte.
Men sedan visade det sig att det var Markus. han var vresig och sur på
sina kompisar, och allmänt nere. Jag funderade på om du hade gjort slut,
men det vart inte rätt i huvudet. Du älskade ju honom. så. Sedan hörde jag honom säga:
Fan ta er! Jag ångrar mig så! Ni sa att det skulle bli fett bra,
men nu dras jag bara med ångerkänslor. Jag vill ju ha henne!
- Nej gud. Vad du pratar.
- Nej men det är sant!
- Det vet jag inte.
- Litar du inte på mig?
- jo det är klart men...
Nej nu ringer telefonen.
- Hej det är Alice.
- Hej det är Markus.
Hjärtat tog ett stort skutt i bröstet, och jag vart stum.
- Jag ville bara säga... Förlåt.
- För vad?
- Jo, för det första så var det riktigt fegt att bara skicka ett SMS.
För det andra så ångrar jag mig så! Jag trodde att jag ville bli fri, och
söka mig ut i världen, men jag hade fel. Kan du inte förlåta mig,
så kan vi gå vidare som om inget hade hänt?
- Alltså, jag vet inte.
- Vaddå vet inte? Jag älskar dej ju så!
- Men det kändes lite dumt…
- Jag förstår, men… Kan du inte tänka på det? Snälla?
- Jo det gör jag.
- Bra.
- Hejdå.
- Hejdå.
Det där kändes bra. Att han vill ha tillbaka mig. Men ändå kändes det fel. Jag får tänka på det till imorgon.
- Åh, du fattar inte vem det var som ringde!
- Nej, vem?
- Gissa!
- Men jag vet inte!
- Markus.
- Nehe! Vad sa han?
- Att han ville ha tillbaka mig.
- Och du sa…?
- Att jag inte vet. Jag skulle tänka på det till imorgon.
- Nejmen gud!
- Aaa… o ja tror att ja vill det. Faktiskt.
- Det är ju bra!
- Jaa..
Sedan när hon gick hem så tänkte jag på saken. Jag vill ju ha tillbaka honom. Men vill jag verkligen det? Ja, det vill jag. Eller? sedan hann jag inte tänka så mycket mer, för jag somnade.
Åh, att få solen rakt i ögonen på morgonen är inte det bästa sättet att vakna på.
Nu vet jag vad jag ska göra. Jag ringer till Markus.
*ring…. Ring….. Ring…..*
- Hallå det är Markus.
- Hej det är Alice!
- Hej!
- Du, jag har tänkt på saken, och…
- Och vad?
- Det är mycket bättre att vi går skilda vägar. Var och en för sig.
- Okeej… Men…
- Ja. Det är bäst så. Vi ses i skolan.
- Men du. Kan vi inte vara kompisar då? Umgås, fast som kompisar?
- Jo, visst! Det har jag ingenting emot.
- Okej, vad bra! Vi ses sedan då.
- Ja, Hejdå
- Hejdå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | kuungen - 20 jul 07 - 10:52- Betyg:  | jätte fint skrivet :], är det om dej, eller har du hittat på ?
men det va jätte fint skrivet iaf :) | | Cherry - 17 apr 06 - 22:43- Betyg: | | jätte bra! :D i like it :D | | Between - 17 apr 06 - 06:01- Betyg: | | Bra skrivet, verkligen! :) |
|
|
|
