Nindë Silverdolk - Del 014 |
Efter det inträdde mitt liv i Lórien i en rytm som snart blev så välbekant att själva dess existens hade en lugnande verkan på mig. På måndagar, onsdagar och fredagar gick jag till drottningens arbetsrum där hon lärde mig att läsa och skriva - inte bara på alvernas olika språk, utan även med dvärgarnas runor och människornas bokstäver. Hon undervisade mig också i historia, matematik, litteratur och många andra nödvändiga ämnen.
Men Galadriels undervisning var inte riktigt verkliga lektioner, utan vi förde ett samtal om olika ämnen hela tiden; och samtalen fascinerade mig och trollband mig så att jag lade allting på minnet.
Alla andra dagar i veckan - utom söndagen - var jag nere vid barackerna med Aidien. Stackarn hade haft det stressigt i början, att klara av både min utbildning och sina soldaters, men efter att jag talat med drottningen om det hade han fått tillåtelsen att befordra någon av sina män till sin ställföreträdare, och sedan hade han all tid i världen över till mig.
Nej, kanske inte all tid i världen - han måste ju fortfarande sköta pappersarbetet själv - men tillräckligt.
Som ni kanske har märkt så minns man sällan distinkta händelser, när ens liv blir en sådan mjuk, självgående rytm. Jag minns inte när alverna började kalla mig Stjärnornas Dotter - det gjorde de eftersom man inte visste något om min familj. Jag minns inte när skräddarna gjorde färdigt mina kläder, så att jag slapp låna mer av prinsessan Ànië. Jag minns inte heller när alverna i Lórien sluta se på mig sin en gäst, och började se på mig som en av sina egna; och jag minns inte när Haldir fick komma hem från sjukstugan, och jag började bo hon honom och hos Aidien nästan lika mycket som hos mig själv. Vi blev som syskon alla tre. Jag, Aidien och Haldir. Jag blev också god väninna med Aidiens lillasyster - Maídil - och första gången jag såg henne tillsammans med Elicorn kunde jag se att de båda älskade varandra.
Men jag har ett verkligt minne från den tiden i Lóriens skogar. Egentligen är de väl två, men de är så nära sammankopplade att de smälter ihop till ett enda.
Det började när Cuthelinen gjorde färdigt min rustning.
Jag hade hela tiden tränat med en ringbrynja för barn, och små arm- och benskenor. Detta för att öva min kropps styrka medan jag lärde mig snabbhet och precision.
När jag och Aidien kom till smedjan var det första vi fick syn på den leende smeden, och någonting på hans disk, övertäckt med ett skynke.
Med en liten fanfar avtäckte Cuthelinen mästerverket - för det finns inget annat ord för det - som han skapat åt mig.
Istället för en ringbrynja hade han gjort ett bröstharnesk, vilket han förklarade kunde knackas ut när jag blev äldre. Jag trodde först att det var gjort av silver, men metallen hade en sådan underlig glöd att jag var tvungen att fråga.
”Míthril”, svarade smeden stolt, ”ädelsilver. Lätt som en fjäder, men hårt som drakfjäll.” Han knackade på harnesket, ”och dyrt”, lade han till. ”bara den där handplattan är värd en mindre förmögenhet.”
Mer än harnesket - som förresten var prytt med rosor av rubin och smaragd, precis som mitt halsband - hade han gjort arm och benskenor, en läderskjorta som skulle bäras under det hela, handplattor att spänna fast på handryggen och en hjälm som på ovansidan hade en hög kam. Istället för att göra utsmyckningarna i silver och guld, hade Cuthelinen infattat formslipade ädelstenar i min rustning, så att jag skulle skilja mig från mängden som en annan liten flickgeneral.
”Hjälmkammen går att ta loss”, förklarade Cuthelinen och visade hur man gjorde, ”om ni förlorar alla andra vapen i strid har ni fortfarande ett sittande kvar på huvudet. Alla arméns hjälmar är gjorda på samma sätt.” Kammen satt fast i ena änden och på en smal… stödpelare, i brist på bättre ord, och smeden pekade på den. ”Den här går att använda som handtag. Så antingen kan ni stångas som en tjur”, han skrattade litet åt sitt eget skämt, ”eller så kan ni ta loss kammen, och få en skära som i sig själv kan användas som vapen.”
Jag tackade för allt hans arbete och den överdådiga gåvan, och gick ut ur smedjan, ivrig att få prova på mina nya ägodelar. Men innan jag lämnade Cuthelinen helt så tryckte jag några guldmynt till honom och sade lågt:
”Jag vet att du ville ge mig rustningen i present, men se det som en förskottsbetalning för mina vapen.”
Naturligtvis betalade jag sedan fullt pris för mina vapen, men om jag hade tagit emot allt det där från Cuthelinen med bara ett ”tack”, så hade jag starkt ifrågasatt min egen moral.
|
|
|
|
