Nindë Silverdolk - Del 012 |
Kvällen fortgick som tidigare kvällar, och jag tänkte mindre på min mor denna natt, och sov väl.
Nästa morgon vid frukosten frågade jag Aidien:
”Vilken dag i veckan är det? Jag har inte haft någon koll på tiden medan jag har varit här.”
Aidien tänkte efter en kort sekund.
”Den andra”, sade han sedan, och jag nickade.
”Då ska jag till drottningen imorgon. Veckans första, tredje och femte dag, sade hon. Vad ska vi göra idag?”
”Idag hade jag inte tänkt mig något särskilt”, svarade han, ”och om inte du har det så skulle jag väl kunna gå ned till soldaternas förläggning och göra det pappersarbete som jag hade kvar innan jag sattes på posten att hjälpa dig genom livet här. Du kan väl ta ut litet pengar från Elicorn, och sedan se dig om här?”
Tanken på att vara utan Aidiens vägledning skrämde mig, men jag nickade instämmande.
”Varför inte? Om du inte har för mycket pappersarbete kan vi väl träffas vid förläggningen vid middagstid, och äta; och sedan kan du introducera mig för stridskonsten.”
Det lät bra, fastslog Aidien, och efter frukosten skildes vi åt.
Elicorns sekreterare var mycket artigare den här dagen. Han for upp från sin plats och bugade sig djupt för mig, jag gav honom en nådig nick, och han öppnade försiktigt Elicorns dörr för att se om skattmästaren kunde ta emot mig.
”Har ni tid att vänta några minuter, fröken Nindë, han talar för tillfället med prins Daralanteriel, kung Thranduils äldste son, och kuriren från Mörkmården. Kriget håller på att trappas upp, och Mörkmården behöver förstärkningar.”
”Naturligtvis”, svarade jag, och satte mig på en av bänkarna om fanns i det yttre rummet.
Efter en kort stund kom en till syns ung man ut genom dörren. Hans hår var blekgyllene och hans ansiktsdrag vackra. Han var lång och smärt och hade utseendet av en lärd man, men som ändå var dödlig på slagfältet. Någonstans kom jag ihåg att man skulle visa kungligheter respekt, så jag reste mig från bänken när han kom ut till det yttre rummet och jag neg när han gick förbi.
Prins Daralanteriel stannade upp när han såg mitt tecken på respekt, och han bugade sig lätt, men höll blicken fäst på mitt ansikte.
”Jag ber om ursäkt om jag fördröjde ert besök, unga fröken, mitt verkliga ärende är till slottet, och jag har egentligen inget här att göra, mer än att hälsa på en gammal vän.”
”Det gör inget, prins Daralanteriel”, svarade jag, och såg att han ryckte till när han sade hans namn, ”jag har hela förmiddagen på mig, så det är ingen brådska.”
”Så väl då”, sade han och bugade lätt igen, ”ett nöje att träffa er, fröken.”
Han började gå, och jag slogs av en tanke, och ropade efter honom:
”Prins Daralanteriel!” han stannade och vände sig om, ”Jag undrar om ni… har i tid?”
”Ja, en liten stund har jag väl över för någon som är så vacker som ni, i den unga åldern.”
Jag rodnade en aning och lät sedan komplimangen gå förbi.
”Jag undrar, jag kommer från en liten by i norra Mörkmården, men jag minns inte vad den heter. När jag flydde så var orcherna redan inne i byn. Finns det någon möjlighet att den kan ha klarat sig?”
”Tyvärr, fröken”, svarade han och en skugga drog över hans ansikte, ”vi har fått många larm från byar i norra Mörkmården, men alla som vi har kommit fram till har varit jämnade med marken. Jag önskar att jag kunde bespara er smärtan, unga fröken, men om ni hade släktingar kvar i byn så är de med största säkerhet döda nu. Hade ni några nära och kära kvar där, fröken?”
”Min mor”, svarade jag, och kände hur min röst blev tjock, ”men hon dog när jag flydde - jag kände det. Och om jag hade några syskon, så var de också kvar, men det minns jag inte.”
”Jag beklagar, unga fröken. Så ni är här med er far då?”
”Nej, min prins”, jag dristade mig faktiskt till att säga det, eftersom att jag ursprungligen kom från Mörkmården, ”min far kallades till kriget mot orcherna innan jag föddes, och när jag precis blivit tillräckligt gammal för att få minnen, så kom budet om hans död. Jag fick aldrig träffa honom”
”Jag beklagar även det, fröken, detta krig har ryckt många från oss. Det var ett liknande krig för litet mer än trehundratjugo år sedan. Jag och mina syskon förlorade vår mor.”
Jag nickade, och försökte komma på något att säga.
”I så fall vet jag nog hur ni känner er - men inte riktigt i alla fall, för ni minns väl er mor?”
”Ja, det gör jag.” Han bugade sig mot mig, och denna gång böjde han även huvudet. ”Vi ses nog någon gång, unga fröken. Får jag be om ert namn, om jag någon gång skulle återse er?”
”Nindë Caranîr. Dotter till Vëryan och Enica.”
”Då vet jag. Ett sant nöje att få träffa er, fröken Nindë. Om ni kommer till Alvhem när tiderna är mindre mörka kanske vi kan talas vid.”
”Jag skall höra av mig när jag kommer dit, det har ni mitt ord på.”
Jag neg och han böjde huvudet igen. Sedan gick han sin väg, och jag såg efter honom som artigheten bjöd, innan jag gick in till skattmästare Elicorn.
Jag kom att tänka på det nu - att prinsar måste få fruktansvärt ont i både rygg och nacke. Kungar måste ha det bättre, eftersom att de bara behöver buga för sina gelikar, och nicka nådigt åt andra; men prinsar förväntas buga för damer, kungar, drottningar, ädlingar och så många andra.
Det var något jag måste fråga min make om.
Jag tog ut några silvermynt, småpratade en stund med skattmästaren, och gick sedan ut för att utforska Caras Galadhorn. Eftersom att det var en av de få platser jag kände till, styrde mina fötter mig mot läkestugan. Jag hälsade på Haldir en kort stund. Han mådde bättre än sist vi hälsade på, och när jag gick därifrån kunde man nästan se vänskapsbandet mellan oss.
Helaren Velorin beskrev hur jag skulle gå för att komma till Handelstorget. Jag tackade honom, och försökte att följa vägbeskrivningen.
Som väntat gick jag fel några gånger, men till sist kom jag fram till ett stenbelagt torg där butikerna låg på marken och handelsmännens hus i träden. Jag började med att vandra längs arkaden, som omslöt det runda torget. Efter det gick jag in på själva handelsplatsen, för att mötas av rader med välordnade butiker. Dessa butiker omgav i sin tur en stor öppen plats, där trängseln var stor och stånd stod uppslagna utan minsta planering eller ordning.
Röran tilltalade mig, eftersom jag då kunde göra mig mer eller mindre osynlig i mängden. Jag drog upp huvan till den tunna, vitblå sidenmanteln jag bar, och mitt mörka hår doldes.
Jag köpte en liten krog med rostade mandlar och strövade omkring bland stånden och butikerna ungefär halva förmiddagen.
Jag förtrollades av smyckestånden med dess glittrande stenar och glänsande silver, men när jag såg närmare på varorna märkte jag att jag hade sett saker med samma pris och bättre kvalitet hos Cuthelinen.
Istället bestämde jag mig för att utforska resten av staden, och vandrade planlöst omkring i flera timmar. Jag förundrades över alvernas välstånd. Från sagor och sånger jade jag bildat mig en ganska bestämd uppfattning om att städer var rika i kärnan, men fattiga mot utkanterna. Men i Caras Galadhorn kunde man gå från ena änden till den andra utan att träffa på en enda tiggare, rännstensunge eller ens någon som utförde tjänster för småpengar.
När det var några timmar till middagstid gick jag tillbaka till handelsplatsen, köpte några flaskor med tvål, olja, parfym och balsam, samt en stor krog. Sedan återvände jag till min bostad, hämtade en handduk, kam och hårborste, och gick ned till de tempererade dammarna, för att njuta av några timmars bad.
Jag hoppas att jag klargjorde att jag fullkomligt avskydde mitt utseende på den tiden, men jag gjorde det bästa åt saken. Efter att ha tvättat håret, masserat igenom det med balsam så att det glänste som svarta opaler, och gnidit in hela min kropp med tvål och olja; samt satt några droppar parfym på min hals, mina handleder och mitt hår återvände jag till min bostad. Där tog jag på mig en klänning som exponerade lagom mycket för att hålla min slanka kropp intressant, men inte oanständig. Sedan väntade jag tills mitt hår hade torkat, borstade det en gång till, och gick ned till soldaternas baracker.
|
|
|
|
