Nindë Silverdolk - Del 011 |
Ursäkta mig”, jag neg så djupt jag vågade, ”jag skulle vilja träffa skattmästaren.”
Alven som jag talat med gav mig en lång, misstrogen blick, och det var tydligt att han försökte låta bli att skratta.
”Lilla fröken”, sade han när han hade sansat sig, ”skattmästaren tar inte emot vanligt folk hur som helst; och speciellt inte patrask som umgås med soldater.”
Hur ovanliga de än är finns det uppenbarligen rötägg även bland alver.
Av någon anledning tog Aidien illa upp när den högfärdiga alven bakom skrivbordet fällde denna spetsiga kommentar, och innan jag hann blinka var mannen upptryckt mot väggen med fötterna dinglande flera decimeter från golvet. Litet omärkligt fick Aidien sitt hår att glida undan så att man kunde se officersstjärnan som höll ihop hans mantel, och så väste han ut genom sammanbitna tänder:
”Det här patrasket skall du tilltala med respekt, sekreterare, eller så kommer jag inte kunna hålla mina händer i styr; och du förstår, dödliga vapen finns ganska ofta i mina händer.”
En plötslig tanke slog mig, och jag lade mig an med en litet högdragen min och sade:
”Så, så, Aidien, släpp ned honom.” Med en nonchalant gest viftade jag med pappret som Celeborn gett mig framför näsan på sekreteraren som fick allt svårare att andas, och tillade: ”Om inte annat så får jag och drottning Galadriel ett intressant samtalsämne under min nästa privatlektion.”
Något elakt dök upp i Aidiens ansikte, och han släppte ned den flämtande mannen.
”Ni har rätt, fröken Nindë”, sade han med samma sorts vördnadsfulla tilltal som nära tjänare använder mot sina herrar, ”ni har i alla fall inte råd att slösa er värdefulla tid på slödder.”
Mannen, som för tillfället reste sig från golvet och rättade till sina kläder, började förstå vad som hände; och log på ett äckligt, inställsamt sätt.
”Ja, men, fröken Nindë, jag förstod inte att ni var här i ett sådant…” orden verkade dö i halsen på honom när Aidien sände honom en mörk blick och fingrade på fästet till sitt smäckra svärd. ”Jag förstod inte att…” han harklade sig. ”Mitt misstag, fröken Nindë, naturligtvis tar skattmästaren emot.”
Utan vidare förklaringar öppnade han dörren och släppte in oss.
Skattmästaren var som alla alver, lång, blond och fager i dagen. Han hade något underligt drag över sig som sade att han inte skulle klara fem minuter i en strid, att han bäst hörde hemma bakom ett skrivbord med sina travar med pergament och böcker.
Åtföljd av Aidien, som fortfarande skickade mörka blickar åt alla som såg på mig; både skattmästaren och folk som såg in genom fönstren; gick jag fram till hans skrivbord och lade utan ett ord fram lappen från kung Celeborn.
Medan alven läste den noterade jag att det här var den enda talan i Lórien som jag hade sett, som hade väggar och fönster med riktigt glas. Antagligen för att de ärenden som diskuterades där inne var tämligen privata, och kanske inte skulle höras av allas öron - och alver har mycket god hörsel.
Senare i livet skulle jag upptäcka att även Lóriens fängelsehålor var med riktiga väggar - kalla, fuktiga stenväggar som stängde in allt levande - men till skillnad från skattmästarens rum har fängelsehålorna gallerfönster, och ligger till största delen under mark.
Men nu går jag händelserna i förväg.
I vilket fall som helst kände jag mig fruktansvärt instängd i detta rum, men jag vande mig snabbt.
Skattmästaren såg upp från dokumentet och log mot mig; och min inställning mot honom mjuknade.
”En ära att få träffa er, fröken Nindë. Mitt namn är Elicorn.” Han böjde nacken i en halvbugning, jag neg, och märkte till min tillfredställelse att jag blev bättre och bättre på det. Så böjde han huvudet mot Aidien och sade: ”Sergeant Aidien, er syster mår bra hoppas jag? Och resten av er familj också, naturligtvis”, tillade han snabbt.
Aidien log, verkade kväva ett litet skratt.
”Javisst, skattmästare Elicorn, det gör hon, och både hon och jag och resten av familjen är mycket glada att ni var närvarande vid det där otrevliga tillfället.”
Elicorn harklade sig och sade med aningen mer affärsmässig föst:
”Om vi skulle återgå till ämnet.” Han vände sig mot mig, ”Ni ville få reda på hur mycket pengar ni har i våra valv, inte sant, fröken Nindë?”
Jag nickade.
”Ja, skrev kung Celeborn det?”
Skattmästaren nickade bekräftande.
”Det gjorde han. Få se nu…” han vände sig om och tog fram en pärm fylld med papper. Bläddrade igenom den och sade till sist: ”Vëryan Nandaro, inte sant?”
”Ja.”
”Efter femton år med ett silvermynt och fem kopparmynt i veckan som den vanliga soldatlönen, ett guldmynt i månaden för att han förlorades i strid och inte fick vara kvar hos sin familj, ett silvermynt till i månaden eftersom att han lämnade kvar ett barn blir…” hans finger löpte längs sidan. ”Etthundraåttio guldmynt, ettusentrettiofem silvermynt och fyratusentvåhundrasjuttiofem kopparmynt. Eller omräknat till guld”, han tänkte efter och mumlade för sig själv, ”Det går femton kopparmynt på ett silvermynt, och i sin tur fem silvermynt på ett guldmynt. Det blir fyrahundrafyrtiofyra guldmynt. Och så lägger vi till räntan för femton år, så blir det… sjuhundrasjuttiosju guldmynt.”
Jag räknade långsamt efter, och försökte låta kunnig när jag frågade:
”Vad ligger räntan på?”
”Vi räknar räntan på fem hundradelar av den hela summan i guld, gånger antalet år spararen haft pengar i den kungliga kassan.”
Jag nickade, ”Jag förstår. Och eftersom att jag har samma summa i Vattnadal och Grå Hamnarna så blir det…” jag såg ut som om jag räknade efter, men lät honom göra det åt mig.
”Tvåtusentrehundratrettioett guldmynt av den sorten som alverna använder, fröken. Aningen mer än mer än etthundrasexton och ett halvt kilo rent guld.”
”Det har du rätt i.” Jag var skakad, med den mängden guld kunde jag köpa en fjärdedel av Mörkmården, ”Tack, räkning är inte min starkaste sida.”
Han log.
”En så vacker ung dam som ni borde ha tjänare som räknar åt er.”
Jag lyckades på något sätt rodna på samma sätt som de unga damerna gjort vid maten några dagar tidigare.
”Det är fult att ljuga, skattmästare Elicorn, men eftersom att det var en söt lögn så förlåter jag dig.” Jag hötte med fingret åt honom, och han skrattade.
”En rar flicka du har hittat, Aidien”, sade han till soldaten bakom mig, ”Tänker du gifta dig med henne, eller?”
”Nej, Elicorn, det är inte passande, eftersom att hon bara är femton år”, med en odygdig och retsam blick åt mitt håll lade han till: ”Men om hon var litet äldre skulle jag fundera på det.”
Jag och Aidien lämnade skattmästarens kontor. När vi kom ut i hallen for sekreteraren upp på fötter och bugade sig djupt för mig. När vi kom ut skrattade Aidien högt, så att flera förbipasserande såg undrande på oss.
”Mycket, mycket snyggt, hur du skötte den där uppblåste sekreteraren!” sade han när kan kunde andas ordentligt igen. ”Jag tänkte inte ens på att hota med drottningen, jag ville bara slå in litet folkvett i honom, men din lektion var mycket mer effektiv!”
”Tja”, sade jag , litet generad, ”man gör så gott man kan.”
Aidien såg på mig, och trots att hans blick var road så fanns det något allvarligt bakom den, i hans ögon.
”Om du fortsätter på det viset, fröken Nindë, så dristar jag mig till att säga att ni är en mycket lovande ung dam.”
Jag lät bli att kommentera hans underliga blick, utan skrattade med honom. Sedan såg jag på honom, och jag var noga med att min min skulle visa att jag bara var nyfiken, inte att jag ville tränga mig på.
”Vad var det du menade med ’det där otrevliga tillfället?’”
”Åh, det.” Aidien drog ett djupt andetag för att börja förklara, ”min syster - lillasyster - var ute i ett ärende, jag tror att hon skulle handla. Vi bor några kvarter bort från en krog som mestadels inhyser gäster från andra folkslag, och de är inte lika tåliga mot alkohol som alver. Min syster var tvungen att gå förbi den krogen på vägen till torget, och det var en man - människa tror jag - som hade fått litet för mycket att dricka. Som du kanske vet tappar människor omdömet när de får för mycket vin eller öl i sig, och den här mannen fick för sig att min syster skulle följa med honom i säng. Jag var inte närvarande då, men skattmästare Elicorn var, och han hjälpte min syster - och spräckte läppen själv på samma gång. Senare kom den här mannen hem till oss, och bad så innerligt om ursäkt, och min syster - godhjärtad som hon är - accepterade det utan pardon och bjöd honom på middag. Och det var allt.”
Jag log, och undrade om Aidien sett samma sak som jag.
”Jag tror att Elicorn tycker om din syster.”
Aidien skrattade.
”Det gör han, men jag vet inte riktigt om han vet om det själv.”
|
|
|
|
