Alltid din |
”Lee Davis” Jag hörde mitt namn ropas upp, och jag vet att det är ett udda namn men till mitt försvar kan jag säga att det är min mamma också. Hon fick mig när hon var bara 17 och under tiden hon var gravid så var det tydligen någon av hennes idoler som hette just Lee och det fick bli mitt namn. Lee Annalynne Davis. Jag är rätt lik min mamma, samma bruna lockiga hår och gröna ögon men ändå inte lik på många andra sätt. Hon har alltid varit impulsiv och när hon väl har bestämt sig för att göra något får inget hindra henne till skillnad från mig som alltid tänker mig för en eller två gånger extra innan jag gör något. Många brukar säga att vi är mer som systrar än som mor och dotter men det kanske beror på att vi inte har några hemligheter alls för varandra och att det alltid bara varit jag och hon mot världen. Min pappa lämnade oss när jag var bara 2 år och jag träffar honom bara någon gång om året, han bor med sin nya familj i London och jag har inget behov av att träffa honom oftare än nu. Jag bor eller bodde kanske jag ska säga, med min mamma i Manchester ända till förra veckan, nu bor jag i New Jersey med mammas pojkvän och hans 18 årige son Alex. Egentligen hade jag ingen aning om att vi hade planer på att flytta förrän mamma en dag vräkte ur sig att hon och Dean (hennes pojkvän) bestämt sig för att flytta ihop och att vi skulle flytta till ett annat land, en helt annan världsdel. Men vad kunde jag göra åt det, det enda hon sa var att jag faktiskt inte har något att säga till om förrän jag är 18 vilket är om två år som hon så snällt påpekade.
Jag hade inte så höga förväntningar när vi flyttade men efter att ha varit här en vecka har jag faktiskt insett att det inte kommer att bli så farligt, både Dave och Alex är väldigt snälla och det börjar kännas som hemma. Jag måste faktiskt erkänna att det var väldigt nervöst att träffa Alex första gången men på något sätt lyckades han övertyga mig om att jag inte hade något att vara nervös över och nu känns det som att vi har känt varandra hela livet. Dean hade jag träffat förut så honom var det inte något problem att träffa igen.
”Lee Davis, hör du mig?” Jag väcks ur mina funderingar och inser att jag inte är hemma utan i skolan där min lärarinna försöker prata med mig. Så här gjorde jag ofta i Manchester men då var det ingen som brydde sig utan där kunde jag sitta och tänka hur mycket jag ville på vad jag ville, men här är det tydligen inte samma sak, det kanske bara beror på att jag är ny.
” Ja jag hör dig, förlåt men jag lät tankarna vandra iväg”
” Det är okej, men jag undrar bara om du vill berätta lite om dig själv. Hur det var i din förra skola till exempel” Hon ser på mig med hoppfulla ögon men inte en chans att jag ställer mig upp och berättar om mig själv, sådant gjorde man väl bara på lågstadiet. ” Öhm… Helst inte om jag kan slippa, det finns ändå inget intressant och berätta. Jag försöker lämna det bakom mig och en bra start är väl att inte prata om det”
” Visst Lee, men något kan du väl i alla fall berätta. Som varför du flyttade hit egentligen”
” Okej, jag flyttade hit för att mammas pojkvän bor här, så vi flyttade till honom” Jag vet att det inte är något bra och utförligt svar men Miss Peak (som man måste tilltala henne) nöjer sig med det och fortsätter med lektionen. Efter ett tag avbryter hon sig igen. ”Just det, jag glömde säga att Amber kan få visa dig till nästa lektion, så att du hittar menar jag”. Jag bryr mig inte så mycket om vad hon säger men kollar mig runt och förstår att det måste vara Amber som sitter bredvid mig. Hon ser ut som en typisk överklasstjej med märkeskläder från topp till tå och med ett perfekt fixat blont hår. Man kan säga att hon liknar tjejerna på film som vet vad de vill och är van att få det också. Jag vet hur sådana personer fungerar och av egna erfarenheter har jag lärt mig att undvika dem, trots det klistrar jag på ett leende och säger hej. Hon hälsar tillbaka och tillägger något i stil med att det är roligt att det har kommit någon ny till klassen eftersom hon blivit lite less på att det alltid bara är samma personer.
” Du jag vet att du är ny och så men Alice fyller år på fredag så vi är några stycken som ska dit och jag tänkte om du vill med” jag kan inte fatta att hon verkligen frågar något sådant efter att precis ha sagt hej, människor här verkar ha världens bästa självförtroende. ” Jag vet inte riktigt, jag känner inte Alice eller någon av er för den delen”
” Jag vet men det kan vara ett bra sätt att lära känna folk på, vi kan prata med henne efter den här lektionen, det är hon med brunt uppsatt hår där borta förresten” Säger Amber och pekar på en tjej lite längre bak. ”Du kanske har rätt, men vi ser längre fram. Det är ju ändå flera dagar till fredag” Säger jag, och Amber verkar nöjd med mitt svar så hon säger inget mer. Jag lyssnar inte så noga på vad miss Peak säger utan funderar mest på vad det är som gör att folk på den här skolan verkar ha ett sådant självförtroende och vågar nästan vad som helst av det jag sett hittills. När jag kom hit imorse såg jag till exempel en kille i min ålder stå skrika något till en annan kille lite längre bort, jag kunde inte uppfatta vad någon av dem sa men en sak är säker och det är att ingen någonsin skulle ha gjort så i Manchester. Jag fortsätter sitta och tänka men hinner inte med mycket mer innan någon ropar att det är slut och alla börjar springa mot dörren. Amber rycker tag i min arm och drar upp mig på fötter innan vi också följer strömmen mot nästa lektion.
Jag genomlider resten av dagen utan några större svårigheter om man inte räknar med lärarens utbrott på historia lektionen där jag vägrade att ställa mig upp och presentera mig. Han tyckte det var något som alla gör och att det hör till gott beteende och sunt förnuft.
Jag följer med Amber ut men vi hinner inte mer än utanför dörren innan min telefon ringer. ” Hallå”
<K>” Hej Lee det är Alex, tänkte bara höra om du vill ha skjuts”<K/> Jag vänder mig om och kollar bort mot stora parkeringen där Alex´s BMW står parkerad. ”Okej visst jag kommer strax”
<K>” Bra, hejdå”</K> Säger Alex och slänger på luren.
” Vem var det” Undrar Amber. ” Det var Alex han undrade om jag ville åka med honom han var ändå på väg hem”
” Alex?”
” Jenssen, men du kan vi gå medan vi pratar för jag vet inte om han orkar vänta”
” Jaha, visst vi kan fortsätta gå. Men hur känner du honom?” Jag hör på hennes tonfall och ser på hennes ansiktsuttryck att hon är imponerad, tydligen vet hon vem han är. Och på något sätt verkar det som att hon är avundsjuk. Jag menar, varför skulle hon annars fråga hur jag känner honom? Vi hinner inte prata mer innan Alex svänger upp framför oss och ber mig hoppa in. ” Vi får prata mer imorgon” Hinner jag säga till Amber innan jag kliver in i den silvriga bilen som Alex fått av sin mamma i 18 års present. ” Hej, du ser ut att behöva bli räddad. Jobbig dag?” Säger Alex så fort jag satt mig ner. ” Nej då det är lugnt, det har faktiskt varit e rätt okej dag”
” Okej, om du säger det så” Vi fortsätter åka under tystnad till jag kommer på vad det var för fråga jag tänkt ställa till Alex direkt när jag klev in i bilen. ” Du Alex, du är rätt populär va?”
” Varför tror du det” Säger han med ett flin på läpparna. ” När jag sa till Amber att det var du som ringde så visste hon direkt vem du var och så frågade hon hur jag känner dig som att det var en stor nyhet eller något” Den här gången är Alex leende större och innan han säger något börjar han skratta. Men jag fattar inte vad som är så roligt.
” Menar du Amber Cole?” Jag nickar och han tillägger. ” Hon har hängt efter mig hela året så om du hade frågat någon annan hade det nog inte varit så självklart vem jag är”
Vi fortsätter prata om Amber hela vägen hem och efter den här bilturen kan jag lova att jag vet mycket mer om henne som hon kanske inte själv tänkte berätta. Alex svänger in på uppfarten till det stora vita huset och liver ur bilen. Jag följer hans exempel och smäller igen dörren bakom mig. Vid det här laget är han redan framme vid bron och öppnar dörren. ” Jag ska iväg snart så du behöver inte laga mat åt mig så du vet” Säger han med ironi i rösten och jag kan självklart inte låta bli at vara lite ironisk tillbaka. ” Okej, vad synd för sig. Jag har tänkt laga Tortellini och jag vet att det är din favoritmat så nu går du verkligen miste om något”
” Det finns säkert kvar när jag kommer hem också” Säger Alex och vänder sig om för att gå upp för trappan. Jag hänger av mig jackan och går in till vardagsrummet, trycker på stereon och slänger mig ner i soffan. Det finns inget bättre än att lyssna på bra musik och bara slappa efter en lång skoldag. Efter ett tag kommer Alex ner och går ut genom dörren. Eftersom jag är rätt nyfiken av mig så kan jag inte låta bli att kolla ut genom fönstret, men det skulle jag inte ha gjort. Därute, livs levande står han. Snyggare än någonsin och annorlunda på något sätt, men det finns ingen tvekan om att det är han. Hans hår är ljusare, antagligen solblekt och definitivt längre än senast jag såg honom. Han har ändrat klädstil också och jag kan inte låta bli att tycka att han är mycket sexigare nu med sina långa shorts och stora t-shirt. Men han är fortfarande Tom, min Tom.
|
| Kommentarer | | livskraft - 9 feb 09 - 12:50 | | denna var bra! | | enannansak - 9 feb 09 - 11:23 | | Åh, den var bra :D ! | | Mp3 - 9 feb 09 - 01:44 | | jag gillade denna. | | _MaAaLiN__ - 9 feb 09 - 00:49 | | inga smygläsare |
|
|
|
