Jag som inte var pappa [epilog, Joakim] |
Jag föddes in i fel liv. Allt var fel från början, ända sedan jag tog mina första steg, sa mina första ord. De alla förväntade sig att jag skulle vara perfekt, ett geni eller något, men när de upptäckte att jag var en dum idiot såg mina föräldrar på mig som om jag hade mördat någon. Jag var sju år när de gav mig diagnosen dyslexi. Lärarna ville inte testa mig, men mina föräldrar var rika och hade kontakter. Tur säger vissa, men jag är säker på att mitt liv hade varit bättre om inte jag fick den där jävla diagnosen. Det var bara en börda, någonting att kämpa mot, jag fick aldrig lägga ner pennan tills jag lyckades stava rätt, fick inte lägga ned boken tills jag läst vartenda ord rätt.
Det var min pappas höga förväntningar, och jag klarade inte av det.
I skolan betydde jag, där spelade det ingen roll om jag kunde stava eller inte, om jag kunde läsa orden rätt, inte på rasterna i alla fall. Jag var snygg, populär, folk kunde vistas runt mig utan att ge mig elaka blickar, de kunde prata med mig utan att göra mig påmind av mina misslyckanden. Jag betydde i skolan, och jag gjorde allt för att behålla den statusen. Jag följde strömmen, åkte på samma konfirmationsläger som mina kompisar, gick på fester och strulade med tjejer, skaffade en flickvän för sommaren som jag förlorade oskulden med. Alla flockades runt mig för att snacka om helgen som varit eller den som skulle komma, de kollade med mig om jag tyckte den festen som skulle vara i helgen var okej eller inte. Om inte jag kom, kom ingen. Det var makt att stå där i centrum och veta att de skulle hoppa när jag sa det, men jag visste att de skulle sluta lyssna på mig om de fick chansen, de alla såg suktande på den maktposition jag hade, de väntade på det ögonblicket de kunde putta ned mig och själva bli herren på täppan. Det hela var ett spel, en allvarlig lek, på liv och död nästan.
Men sedan kom Melanie. Hon var smart, hon var snygg, men hon var inte populär. Hon var en sådan som inte brydde sig riktigt vad andra tyckte, hon var smart för att hon var det, hon klädde sig anspråkslöst för hon kunde det, hon vägde inte sina ord innan hon uttalade dem, för vad hon än sa så skulle det komma ut rätt ändå. Hon var en sån där perfekt person, och jag skulle aldrig ha börjat prata med henne om det inte var det där grupparbetet i skolan. Jag kommer fortfarande ihåg att det var i kemi, och hon hade ivrigt tagit sig an uppgiften och jag hade bara suttit där och snackade med Pelle som satt i närheten av vårat bord. Men hon kämpade med mig med, fick mig att titta på uppgiften, fick mig att tänka, läste upp frågorna högt som om att jag hade dyslexi, men det visste bara läraren om på den tiden, innan nationella proven då jag var tvungen att sitta enskilt för att få frågorna upplästa.
Vi kämpade flitigt på tillsammans, och när det hela var klart fick vi det högsta betyg jag någonsin fått på en uppgift; MVG. Självklart var jag tvungen att ge tillbaka något, det visste jag, men för allt i världen kunde jag inte komma på vad just det skulle vara.
Sedan en dag då jag hade glömt något i skolan, så jag var tvungen att gå tillbaka för att hämta det, satt hon där på golvet framför sitt skåp och såg konfunderad ut. Det var rätt gulligt. Jag hade gått fram till henne och frågat om hon ville ha hjälp, men hon hade skrattat till svar och ställt sig upp, och stängde sedan skåpet. Det var fredag, så jag frågade om hon ville se en film med mig, hemma hos mig. Jag sket i att jag skulle på en fest ikväll, jag tänkte att de kunde väl klara sig en kväll utan mig.
Hon hade accepterat, och ringde hem till sin mamma och sa att hon inte skulle komma hem till middagen, och så åkte vi hem till mig. Jag ångrar fortfarande idag hur jag utnyttjade henne då hon satt där i min säng och kollade på en film jag trodde skulle intressera henne, det var en film alla andra tjejer hade gillat, men hon såg på det mesta förutom filmen. Hennes axel lutade mot min, och när hon vände sig om för att se på min reaktion på något som hände i filmen så kysste jag henne.
Det var inget speciellt att kyssa henne, hon var inte den bästa, det var inga gnistor som tändes, men det var möjligheten som fick mig att fortsätta bjuda henne över för att se en film, varje helg dag kom hon över, och på kvällarna gick jag på fester som om hon inte fanns där i mitt liv. I skolan så log hon mot mig, vetande, men sa ingenting högt om våra möten. Efter två veckor bestämde jag mig för att skippa en fest, efter tre veckor så tänkte jag att jag nästan kunde vara hennes pojkvän, och efter fyra gjorde jag det misstag jag skulle sota för resten av mitt liv. Jag la mig över henne på sängen och klädde av henne alla hennes kläder och tog den oskuld som det inte var meningen för mig att ta. Jag tog något som inte jag hade rätten till och sedan insåg jag det här misstaget, jag kom till skolan på måndagen och mina kompisar såg hånande på hennes kläder, Matilda gapskrattade när hon gick förbi. Då visste jag att det inte fanns en möjlighet för att Melanie Karlsson skulle bli min flickvän, och hon skulle inte acceptera något mindre nu.
Den fredagen stannade vi båda efter skolan, och jag vände mig mot henne och sa att jag gillade en annan tjej, nämnde namnet på den där bitchen Sara som alla ansåg var så snygg, och vände mig om och gick ifrån henne. Det gjorde jag bara så där, jag blev förvånad över hur lätt det var över. Om jag bara visste.
Veckorna gick, hon såg inte ens åt mig, det var som om jag var luft. Förgäves hoppades jag att hon hade kommit över mig, glömt mig och kanske hittat någon ny. Sedan började hon följa efter mig, varje dag i skolan så kollade hon på mig så där längtande, det hade gått över två månader, så jag fattade inte ett skit. Vad kunde jag ge henne nu som jag inte gav henne då? Ett brustet hjärta?
Tillslut gick hon hem till mig, när jag kom ned för trappen och stod där, ilskan som kom över mig då, det kändes som om hon ville sno mitt liv, kväva mig för att bli hennes. Hon som hade varit så blyg för bara några månader sedan försökte göra mitt liv ett helvete. Jag skrek åt henne, kunde hon inte förstå att hon var en patetisk liten nolla som jag inte kunde ha i mitt liv? Kunde hon inte förstå att hennes närvaro förstör mitt liv? Kunde hon inte bara lämna mig ifred, sluta förstöra?
Men… hon var med barn.
Mamma sa till pappa, och sedan vid middagen satt de båda där och stirrade på mig, de satt tysta och sedan sa de orden som skulle förstöra allt. ”Du kan inte bli pappa, Joakim, du är för ung, för dum, tala med den där flickan och säg till henne att göra en abort.”
Trots att de satt där dag efter dag och sa detta medan jag undvek att se på henne, minst av allt prata med henne. Det gick en månad, alla fick veta, men ingen misstänkte mig som pappa. Det gick rykten om att hon hade legat med större delen av skolan. Då visste jag att jag var tvungen att ta min roll som pappa, för mitt barn.
Jag gick hem till henne, men när jag stod där framför henne och hennes mage putade fram mellan höfterna, det var för verkligt. Snabbt slängde jag fram en ursäkt om mamma, mamma som ville att jag skulle säga till henne att göra en abort, men när jag satt där ville jag sträcka fram handen och lägga den på magen, säga till Melanie att jag skulle vara pappa, jag skulle gå på alla doktorsbesök, vara där när barnet föddes, hålla i det när han eller hon grät om nätterna, vad som helst, om hon ville att jag skulle vara där. Men jag var Joakim, jag var ingen pappa, så jag fick nöja mig med ett besök då och då, för om ja fick mindre skulle mitt hjärta brista.
Hon såg så arg ut, så ledsen, så förstörd, när jag sa till henne vad jag kunde erbjuda. Hon förväntade sig ett sagolikt slut där vi gifte oss och levde lyckliga i alla våra dagar.
Jag gick efter det, kom hem och sa till mamma att jag bett Melanie att göra en abort, mamma såg nöjd ut tills jag sa att Melanie vägrade. När det kom till kritan så var barnet mitt, ingen skulle säga till mig att mitt barn inte fick leva.
Det hände ibland att jag vågade mig över till henne, att jag stod där med ett gosedjur eller någon patetisk ursäkt för att träffa henne. Det hela gick så snabbt, och det fanns så mycket annat att oroa sig om. Jag visste inte ens om jag skulle få godkänt i svenska och engelska, hur skulle jag då veta hur man ska ta hand om ett barn? Men jag fick godkänt, jag kom in på gymnasiet och fortsatte träffa mina vänner. Ingen visste om att jag var pappa till Melanie Karlssons barn. Jag ville skrika till världen att jag skulle bli pappa, förbanna gud för att han gjorde så åt mig, förbanna alla som såg ned på Melanie på grund av mig. Jag hatade världen, jag hatade mig själv, jag hatade Melanie, jag hatade barnet. Allting förstörde, och hemma satt mamma och pappa, de suckade åt de det hört om Melanie och sa till mig gång på gång att jag hade tur som slapp, att jag skulle sabba det om jag hjälpte till.
De visste inte om att jag ibland gick hem till henne för att träffa henne, att jag en gång stått framför hennes hus i timmar för att vänta på att någon skulle komma hem, förgäves. Det regnade, men jag satt där ändå. Jag hade tänkt säga till henne då att jag skulle vara där, men hon kom inte. Det var inte meningen. Jag Joakim var ingen pappa.
Men än en gång stod jag där, hon var höggravid, hennes mage alldeles för stor för hennes lilla kropp. Hon såg på mig med stora ögon, hennes hand vilade på magen, och jag ville sträcka fram handen och lägga den på magen. Med mig hade jag den där dumma elefanten jag haft hela mitt liv, den som legat gömd i garderoben, men jag brukade ta fram den då det blev tufft och stirra på den, komma ihåg då jag var liten och ingen brydde sig om att jag inte kunde stava. De senaste månaderna hade jag tagit fram den varje dag, men nu var det dags att ge den till mitt barn, mitt egna lilla barn. Melanie tog emot den, och magen var så stor för där inne var mitt barn, jag skulle bli pappa, och tanken svällde i mitt hjärta, så orden bubblade ur mig, de där orden som varit inlåsta så länge i mitt hjärta. Jag skulle vara där.
JAG SKULLE BLI PAPPA!
Så snabbt allt kunde gå i spillror, dagarna som gick efter jag varit hemma hos Melanie var smärtsamt långsamma, men gick allt för snabbt. Jag sa till dem hemma att jag skulle bli pappa, oavsett vad de sa.
Hur många gånger kan ens drömmar krossas? Hur många bitar kan ett hjärta splittras i? De dagar efter att jag sagt att jag skulle bli pappa upprepade de vid varje tillfälle alla möjliga sätt jag skulle förstöra mitt barns liv, de sa allting som jag inte skulle kunna göra (de sakerna jag struntade i nu), de gjorde allt i sin makt för att få mig att förstå – Joakim Lindholm var en patetisk nolla som inte kunde vara far till sitt eget barn.
Den 14 november 2008 föddes min son. Han var fantastisk, han var vacker, perfekt. Jag fick höra från någon i skolan att Melanie nu var mamma, och jag sprang till bussen, tog den in till Danderyd för att träffa min son eller dotter.
Allting var så vackert, i resten av mitt liv skulle jag komma ihåg det ögonblicket jag klev in i rummet och Melanie satt där och såg ned på vårat sovande barn. Jag var pappa till en son.
Det var mitt livs lyckligaste stund, följt av den värsta stunden jag någonsin skulle uppleva i mitt liv. När jag såg honom, han var så perfekt, så visste jag att alla sätt de sagt att jag kunde förstöra honom på skulle bli sanna, och inte kunde jag utsätta min son för det, inte kunde jag utsätta Melanie för det.
Det skulle vara bättre så, om jag aldrig blev pappa till den lilla perfekta pojken som låg och sov i Melanies famn. Jag rörde vid hans kind, och sanningen gjorde ont. Sedan gick jag.
Två år gick, jag var arton och jag hörde inte så mycket om Melanie längre. Hon pluggade på distans från vad jag hörde. Jag träffade henne en gång när jag var och handlade, hon arbetade där på Ica. Hon såg inte mig, men jag såg henne. Var det möjligt att en sådan sak som att få barn kunde få en att se flera år äldre ut?
Jag gick ut gymnasiet med medelmåttiga betyg, flyttade till Östersund för att plugga till socionom. Mina föräldrar var inte nöjda, men efter min sons födelse kunde jag inte lyssna på vad de sa längre, jag sket i om de vägrade hjälpa mig när jag klassificerades som fattig, men de gjorde inte de. Gång på gång ryckte de in och betalade skulder som jag inte bett dem betala. Det var som om de försökte betala mig för att hålla mig borta från mitt barn.
Jag kom hem en vinter, jag åkte för att hälsa på några kompisar, och de berättade för mig om ”hor-Melanie” som de fortfarande kallade henne. Hon hade tydligen sökt till KTH och kommit in. Det var som om hon lyckades med allt i sitt liv, medan jag förstörde allt jag rörde. Det var nog tur att jag stack, hon skulle inte kunnat göra allt det här då, för jag skulle sett till att förstöra det.
Hon döpte vår son till Jesper, fick jag veta genom facebook och bilddagboken. Hon älskade vår son och gjorde allt för att han skulle ha det bra. Hon hade till och med pengar för att köpa en lägenhet till dem, trots att hennes familj var sämre ställd än min, trots att hon hade ett barn, gick på högskola och knappt hade tid att jobba. Hon lyckades. Hon hade sådan tur.
Vår son fyllde sju i november, gick i skolan, och jag fick jobb som socionom i den kommun jag flytt exakt fyra år tidigare i juni, Melanie gick på läkarhögskolan. Jag träffade en tjej, vi flyttade ihop och höll ihop.
Melanie blev doktor det år Jesper fyllde tolv, hon var tjugoåtta år gammal. Jesper var tydligen en smart tjejtjusare som jag vid flera tillfällen träffade då jag satt på bussen. Ibland undrade jag om han visste vem hans pappa var, ibland hoppades jag att han inte gjorde det.
Nu är jag trettio, jag har en son som är fjorton och en dotter påväg. Imorgon ska jag prata med min son för första gången, jag ska äntligen få bli pappa.
Tack, Melanie.
---
17 kommentarer? :( Meer? Är det verkligen ALLA som har läst den här? :/ Kom igen, snälla? Jag har lagt ner jätte mycket på den här, skrivit när jag egentligen skulle gjort läxor, när jag helst av allt bara vill sova? Kan ni inte bara skriva "hej" eller något? =(
Men tack till alla som kommenterat, det betyder verkligen jätte mycket!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 29 okt 10 - 18:04- Betyg:  | | Underbart underbart alltså jag älskar den | | dinmamma - 21 feb 09 - 09:58- Betyg: | verkligen bra. även om inte ett sådant slut som jag egentligen viljat at det skulle vara typ xD
okej, dethär är min åsikt då men .. skulle varit bra om joakim skulle struntat i hans föräldrar och varit pappa redan då han var ung.
eller nåt sånt, och sedan levt med Melanie och Jesper istället för nån ny tjej, och sen typ sagt till hans gamla vänner att Melanie inte var någon hora,
att han var pappan typ nåt sånt, men aja dethär var också bra :D | | Alvinnea - 14 feb 09 - 17:46- Betyg: | Jättebra!! Du skriver fint!!
Ha en bra alla hjärtans dag!
Kram! | | Edwin82Therese98 - 13 feb 09 - 14:31- Betyg: | Skit bra skulle svära så jävla bra tyckte jag den var ""
.............................................. .........__ | | sofiiie - 10 feb 09 - 23:30 | Brabrabra!
läser gärna mer! :) | | _Hannis_ - 10 feb 09 - 18:49- Betyg: | | Asså den e såå himla bra!:)de är bara den här/tonnårs mammor som jag har läst här på dikta och jag tkr att den e skiit bra!<3:) | | BlackDream - 9 feb 09 - 17:04- Betyg: | | Gryyyymt bra !!! | | spektakel - 9 feb 09 - 15:02- Betyg: | | skitbra ;D | | LipsOfAnAngel - 9 feb 09 - 11:32- Betyg: | | sjukt bra! | | Niz0 - 9 feb 09 - 09:46- Betyg: | | SUPERBRA! Riktigt jävla bra :) Mejla nästa?:) | | eyesofpoetry - 9 feb 09 - 01:45- Betyg: | Asså.. herregud.
Vilken speciell novell.
Fin på ett så sorgligt sätt. | | Diskret - 8 feb 09 - 19:53 | Så underbart
nee, det räcker inte, det har inte uppfunnits ett ord för hur bra det här är. Du kavälja vilket possitivt ord som helst för att beskriva hur bra den är var. Inga ord är för stora. | | LannaH - 8 feb 09 - 17:19- Betyg: | Det här var verkligen något extra, och jag älskar det verkligen <3 Jag menar, jag har hatat Joakim sedan början, bara för allt han har gjort, gjorde det dåligt för Melanie, (förutom vissa gånger, som då med elefanten ^^). Men när jag läste den där, så blev det bara *poff* så har jag börjat tycka att han är super gullig <3 x) att han tyckte jätte mycket om Melanie egentligen .. (det är bara kärlek, kärlek, för mig där <3 xD)
På vissa ställen (mest i slutet) har du hoppat ganska så mycket, men det var enkelt att hänga med och jag tkr inte att du ska förändra någonting i den här ’one-shoten’ (; jag tkr den är fantastisk! underbar!
Och här har vi ännu ett bevis på att du är fantastisk på att skriva (:
Pussar&Kramar
( den mycket avundsjuka )
Hanna(: | | ThisIsJustMe - 8 feb 09 - 16:54- Betyg: | ÅH!!
Det är som bra på ett sätt och sorgligt på ett sätt!
Det är bra att han ska träffa hans son,
med så dåligt att han inte täffade han förräns nu!
Det kommer mer va? :)
Det måste det ju göra! :P
mejla iaf när det kmr mer :) | | transparent - 8 feb 09 - 15:32 | | den är bra och du... var glad över 17kommentarer! Det är inte alls illa att få det. | | M-424 - 8 feb 09 - 15:12- Betyg: | | Och så glömmer jag att poängsätta det oxå.. o.o' | | M-424 - 8 feb 09 - 15:12 | Det här var något.. såååå braaa.. sååå jävligt braa.. så otroligt braa att jag så hemskt gärna vill att du skriver en sista del, minst!
Bajsigtkissigtjävligtotroligtherredudettavarn ågotsåhimla bra, vad du nu än heter! Och jag kommenterar verkligen inte för att du bad om det. Nejnej du. Detta är något MAN BÖR kommentera.
Begåvaad! =) |
|
|
|
