På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

3 | INTE UTAN DIG

Här kommer tredje delen ut, ÄNTLIGEN! FÖRLÅT om det har dröjt, är verkligen ledsen, men nu är den här. LÄS OCH KOMMENTERA! :D denna kanske inte är lika bra, men skriv det isf.

Äntligen morgon. Solens strålar trängde in genom fönstren i stugan och gjorde så att snön glittrade vackert. Jag stod i hallen med Gustav och vi var färdiga att åka, eller gå, till skidbacken. Jag kände mig väldigt glad att äntligen spendera dagen i skidbacken och jag var på väldigt gott humör, förutom att när Gustav mötte min blick och flinade över igår kväll. Jag hade nämligen, bokstavligt talat, lagt beslag på honom, jag hade somnat och lutat hela mig över honom. Mina kinder hade hettat till när han var tvungen att väcka mig, jag hade tydligen det så bra i hans famn, i alla fall så var det pinsamt. Men egentligen, om jag kände mig själv skulle jag inte låtit mig själv somna, det var inte första gången. Jag försökte inte tänka på det mer. Nu var det ny dag och jag bestämde mig för att ha en bra dag i backen. Jag hade på mig min röda skidjacka, mina vita termobyxor, min svarta mössa och mina pjäxor och skidor i handen. Jag insåg att det skulle bli väldigt bökigt att bära utrustningen även om det inte var så långt. Skidorna bara gled ur mitt grepp och pjäxorna var så stora… Jag stack fram huvudet in mot köket där pappa satt.
”Kan du köra oss, pappa?” frågade jag och såg att föräldrarna satt vid bordet.
Det var Bengt som svarade istället. ”Gustav kan nog fixa det”, sa han och tittade på Gustav som plötsligt stod bredvid mig. Jag tittade frågande på dem och sedan på Gustav. Han viftade med ett par bilnycklar framför näsan på mig. Jag tittade på nycklarna och sedan på Gustav igen. Mina läppar drogs automatiskt upp i ett leende när jag förstod.
”Har du körkort?” frågade jag glatt, fast jag visste redan svaret. Gustav hade körkort och vi skulle åka bil tillsammans till backen.
”Det är klart”, svarade han bara och log glatt.
”Ha så roligt!” ropade mamma från köket. ”Hör av er när ni vill äta, vi tar mat med oss”, fortsatte hon och jag nickade och tog på mig mina skidglasögon. Gustav var också färdig och vi gick ut i kylan.

Klockan var ganska tidigt på morgonen men vi hade kommit överens om att vi ville vara ute så tidigt som möjligt, inte slösa någon tid på att sova. Och det innebar att jag fick dra upp Gustav ur sängen. Okej, det var inte jag som gjorde det men Carina fick göra det. Linus och Oskar var ute i snön och lekte medan de väntade på att våra föräldrar skulle bli färdiga. De överraskade oss med att åka sådana där stjärtlappar ner från taket och ner i snön som tack och lov var så djup. Det var kallt ute, men solen sken på klar himmel. Perfekt väder.
”Så du har redan fyllt arton, och skaffat körkort och allt?” frågade jag medan vi gick till bilen.
Han tittade på mig och när vi kom fram till bilen öppnade han bagageluckan och la in mina skidor och pjäxor, och hans snowboard och kängor.
”Japp, fyllde i januari”, svarade han och stängde luckan. ”Jag fick körkortet nyss, faktiskt. Det finns fördelar med att fylla år tidigt”, sa han och log. ”Jag har redan fyllt arton… alltså är jag äldre än dig”, bekräftade han.
”Jag fyller i oktober”, muttrade jag och satte mig i passagerarsätet.
Han skrattade. ”Det är inte så långt kvar”, retades han. Han vred om nyckeln och motorn hostade till. Han vred om igen och motorn bullrade igång. Vi rullade ut på den snöiga uppfarten och lämnade den snötäckta stugan bakom oss.
Det började bli varmt i bilen och han hade satt på sätvärme vilket skulle göra att jag skulle frysa om rumpan senare, men den värmde så skönt just nu. Jag tittade ut genom fönstret och såg en del stugor en bit från vägkanten, lika snötäckta som vår och människor som gick längs vägen med deras skidutrustning.

Jag förstod att vi var framme när Gustav körde in på en parkeringsplats och svängde in i en smal ficka. Han stängde av motorn och hoppade ut ur bilen. Jag följde hans exempel och steg ut i det fina vädret. Vi möttes bakom bilen igen.
”Perfekt dag för snowboard alltså, fan vad gött!” sa han och öppnade bagageluckan. Han verkade på lika gott humör som mig, och det var ju trevligt.
Jag log och tog emot pjäxorna han gav mig. ”Ja, perfekt väder för skidor”, sa jag och han himlade med ögonen.

Efter en liten stund var vi på väg mot backarna och jag fick syn på kön där man köpte liftkort. Kön sträckte sig flera meter och jag suckade djupt åt att stå i kö flera timmar, okej inte timmar, men det skulle ta lång tid.
”Det är ju inte lite lång kö, eller så”, muttrade jag ironiskt och traskade vidare.
”Ibland kan föräldrarna vara ganska smarta”, sa han och stannade upp. Jag himlade med ögonen och höll inte med honom till 1 procent.
”Säg en anledning varför de skulle vara smarta”, mumlade jag mest för mig själv men stannade inte.
Han sprang ifatt mig och stannade mig med en hand på min axel.
”Titta då, istället”, sa han och fiskade upp två kort ur fickan. Liftkorten.
”Har ni redan fixat dem?” frågade jag häpet.
”Japp”, svarade han nöjt och gav mig ett av dem. ”Vi fixade dem innan vi kom till er, mamma och pappa sa att det skulle vara bättre att göra det då, de visste att det skulle vara mycket folk nu”, sa han och nickade mot kön igen.
”Okej, det var faktiskt rätt smart”, medgav jag. ”Men det är det enda”, tillade jag och stoppade i mitt liftkort i fickan.

Vi traskade vidare mot backarna, sida vid sida. Gustav med sin snowboard under armen och jag med mina skidor. Jag hade aldrig varit i Idre innan, så jag kände inte igen någonting, men Gustav verkade veta vad vi skulle ta vägen.
”Har du varit här innan?” frågade jag och tittade upp för att möta hans blick, men hade sina skidglasögon, med spegelglas, över ögonen, så det enda jag såg när han tittade ner mot mig var mina egna ögon.
”Vi är här varje år”, log han.
”Åh. Det verkar vara bra här i alla fall”, sa jag även om jag inte hade sett så mycket ännu.
”Det är det verkligen, speciellt after skin”.
Jag höjde ena ögonbrynet och märkte att han flinade. ”Jaha, vadå då?”
”Jag var ironisk”, muttrade han och drog en djup suck. ”Om du kopplar ihop orden after ski, föräldrar och pinsamt, så kanske du förstår”, sa han och började skratta.
Jag drog ett förfärat andetag. ”Och om man kopplar ihop båda våra föräldrar så blir det tusen gånger värre”, sa jag och kände att after skin inte var något att längta efter, men jag och Gustav skulle väl ändå kunna göra det roligt?
Han skrattade. ”Antagligen blir det så”, sa han och fortsatte sedan, ”men de ska väl inte hindra oss från att ha lite roligt?”, sa han och flinade.
”Nix, vi får väl hitta på något som får oss att glömma bort att de är våra föräldrar”.
Han skrattade igen och först nu kände jag vilket smittande skratt han hade, och det var något annat också. Just det, han blev så snygg när han log. Såklart.

Gustav drog med mig till första bästa lift och vi ställde oss i kön.
”Den här backen blir bra, det finns bättre längre bort”, sa han och pekade med armen mot en skog, ”men vi kan börja med denna”, fortsatte han och jag nickade bara instämmande. Det var lika bra att låta han bestämma de första dagarna eftersom han kände till stället. Vi var snabbt framme för att ta emot liften och strax därefter var vi på väg uppåt. Vart man än såg var det snö överallt, granarna var prydda med snö och solen sken ner på oss. Det var glädje mellan människorna som pratade glatt med varandra, barn åkte snabbt nerför backen utan att ha någon aning hur man svängde. De satsade på störtlopp. Skidskolegrupper syntes här och var, de hade små söta reflexvästar på sig. Både jag och Gustav satt tysta under färden, mest för att jag njöt av miljön och omgivningen.

Sedan var vi uppe på toppen, det blåste lite mer men man såg klart över det vita landskapet. Granar, backar, berg och människor fanns var man än vände blicken. Tanter med fula, bleka ljuslila skidkläder och gubbar med fjantiga mössor. Ungdomar med simpla kläder och barn med bamsemotiv. Det var en ganska lång backe men inte brant, en typisk familjebacke. Nedanför backen kunde man bara skymta små människor förflytta sig och de olika stugorna som ropade ut värme. Gustav satte sig ner för att spänna fast sina kängor på snowboarden. Jag kisade upp mot solen och kunde inte skymta ett moln, blundade och lät solen steka mitt ansikte.
”Är du redo?” frågade han när han ställde sig upp igen.
Jag öppnade ögonen igen. ”Självklart”, svarade jag. Jag log stort mot honom och kände för en utmaning. ”Försten ner!” ropade jag på honom och tog sats med stavarna och fick fart nerför backen. Jag drog samtidigt ner mina skidglasögon och åkte ifrån Gustav. Sekunden där på åkte jag nerför backen i hög fart och väjde undan snön vid svängarna. Swish, swish. Det var så härligt! Jag tittade åt höger för att se om Gustav syntes till. Och där åkte han, några meter ifrån mig och vi låg jämsides, även om jag hade tjuvstartat. Han var mycket duktigare än vad jag trodde. Han såg så proffsig ut. Han såg inte mig och jag tog ännu mer fart för att komma före honom. Vi åkte jämsides nästan hela vägen ner och backen tog snart slut. Jag åkte enkelt förbi andra kvinnor, som var i medelåldern, som sakta svängde med skidorna. Jag åkte slalom mellan dem och känslan när jag åkte nerför den branta backen var underbar. Gustav hade fått syn på mig och i slutet utväxlade vi blickar mellan varandra, som för att se vem som vann. Vi kom lika.

Jag bromsade in min fart och Gustav gjorde likadant, fast med en sväng som gjorde att han kom bara någon meter ifrån mig. Vi tog av våra skidglasögon.
”Vad härligt!” utbrast jag och kände mig lycklig. Jag slog ut armarna med stavarna i händerna, vilket resulterade att mina stavar flängde runt som livsfarliga hot.
Gustav flinade åt mig. ”Visst är det härligt”, instämde han.
Jag åkte fram till honom och stödde mig på stavarna och lutade mig ner mot honom, där han satt och spände loss sin känga från snowboarden.
”Jag vann… nästan”, sa jag och tvekade. ”Du var bättre än jag trodde”, medgav jag med en grimas.
Han skrattade och ställde sig upp. ”Försök inte, vi kom lika”, sa han och drog ner skidglasögonen över ögonen igen. ”Jag vet, jag kunde inte ens föreställa mig att du skulle kunna åka ifrån mig”.
Jag fnös och puttade till honom på armen. ”Lägg av, du kommer inte låta lika självsäker när det väl händer”, varnade jag och denna gången var det hans tur att putta till mig i armen.

Dagen rullade fram och tog slut alldeles för fort, vi hade haft det väldigt roligt. Vi kom hem i stugan alldeles trötta i kroppen och röda om kinderna. Ingen av oss gick på after skin, men senare på kvällen kollade vi på film. Gustav hade med sig minst tio nedladdade filmer som han bad mig välja mellan. Det blev en komedi. Våra föräldrar satt vid matbordet och spelade kort, och varje gång jag och Gustav skrattade åt filmen, hörde jag att deras rörelser blev långsammare och jag visste att de vred sina huvuden mot soffan.
Medveten om vad mina föräldrar tänkte.
Medveten om vad jag tänkte, kanske inte tankarna var så olika.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Miccq - 8 feb 09 - 23:02

bra bruden! väntar tills nästa :D

11augusti - 8 feb 09 - 19:46- Betyg: