En själ i nöd och ett rop på hjälp |
En vän sa till mig en gång, att just nu var hans förhållande till hans tjej som om han gick på en oändlig häng bro som gick rakt genom mörkret. Och längst där borta finns de ljus, det spelade ingen roll hur mörkt det var eller hur nära ljuset han var, ibland blev det storm och han var tvungen och hålla i sig i svängarna när häng bron gungade och svängde med vinden, och om han skulle tappa tagen, så skulle han förlora allt. Han har inte tappat taget än, han kämpar fortfarande för att nå sitt mål, han har lagt ner 120% för att ta sig dit han är just nu, och han är så nära, men det betyder inte att han klarar det, men jag hoppas det för all del.
Ah, hela mitt liv är ungefär så, jag går på en häng bro och precis när jag vet att jag kanske fått till det, så ramlar jag av den, och så får jag börja om från början. Hela jävla vägen, mitt liv liksom börjar om igen någonstans. Va ska jag ta mig till. Jag vet så många som bara gett upp, jag vill kunna klara det för e gångs skull, hur mycket sorg eller glädje jag har mött, men ingen tycks veta hur jag mår. Ibland får jag så mycket skuld känslor så jag verkligen inte orkar med någonting, jag får skuld känslor över saker som egentligen inte behöver vara mitt fel, men jag vet att jag kunde hjälpt till eller gjort något, varje dag känns det som jag bär skulden för något. Jag känner mig äcklad av folk, jag känner mig hatad, jag känner mig älskad, jag är ju en människa, jag känner sånt. Jag gosar med hunden och då känner jag mig trygg. Men ändå vet ingen vem jag är, inte ens mina närmaste. Min allra största önskan, är att jag bara kunde få sköta mitt eget liv och leva som jag vill. Välja mina egna vägen, ha mig själv som förebild, att folk ska känna till mina vänner så som jag känner dom. Men ingen vet, bara du och jag som läser detta. Jag känner att allt känns bra och allt känns rätt, jag kanske förändras, kanske blir jag argare oftare, kanske blir jag mer känslig, men det borde inte spela någon roll, jag är ju alltid jag, ingen kan ändra på det. Bara för att någon tar nåt för givet så kan det leda till att jag ramlar av bron, och jag får börja om igen. Jag är trött på det. Jag försöker och försöker, men ramlar av hela tiden, jag kan inte hålla balansen, för något stör mig hela tiden.
Så länge jag försökt hitta nånstans där jag kan platsa, men när jag hittar det, så kommer påståenden fram och nån tar det för givet. Och då får jag börja om.
Jag Går på en grus väg barfota och stenarna skär in i mina fötter. Jag går och går, men det känns som jag inte kommer någonstans.
Mitt egna visdoms ord, ett hoppets visdoms ord, Hitta nåt att leva för, det hittar inte dig.
Liksom det stämmer ju. Man ska aldrig ge upp. Men om man ramlar av häng bron hela tiden och försöker klara av det hela tiden, vad händer då? Jag menar, man har ju försökt så mycket, man orkar inte mer.
En vän sa till mig en gång att när han tänker och försöker så mycket och långt så kommer han till ett vägsjäl som liknar solen med dess strålar, alla dom miljoner, biljoner, triljoner strålarna är vägar man kan ta, men man vet inte vilken som är rätt, man hamnar i ett stånd då man är helt hjälplös, så känner jag. Nu är jag ju här, jag vill inte ramla av den här häng bron igen. Jag vill klara det för en enda gång. Låt mig ta den vägen jag känner är rätt, låt mig göra det som för mig känns rätt, hur kan man tvinga nån till nåt som den inte kan göra eller klarar av.
Man måste ta nuet innan man kan bestämma en framtid, för framtiden är alltid blind och när du läser detta så är det ännu en ny dag i din framtid.
Det enda jag begär är någon som kan förstå
|
| Kommentarer | | Bruden - 8 feb 09 - 18:49 | | jag förstår ... |
|
|
|
