Felix & Isabell. |
Felix & Isabell.
Jag stod nån meter från han.
- Du.. du gillar mig, innerst inne? sa jag lite tyst.
- Det är svårt, men nu har det var jobbigt, förlåt. sa han och tittade bort
- Det är nog mer jag som ska säga förlåt. Jag klantade ju till det.
- Så... det är över nu? frågade han lite ängsligt
- Jag vet inte. Jag älskar dig fortfarande, tanken att lämna dig är fel. sa jag och höll på att börja gråta.
- Jag älskar dig jättemycket! Förlåt för allt klant.
Han tog mig i sin famn och krama om mig hårt. Jag gosade in mitt ansikte i hans halsgrop.
Det luktade som han alltid gör. Nåt sött liksom. Vi stod där ute i kylan ett bra tag.
Vi kom överrens om en nystart. Jag vet att jag aldrig skulle vilja mista honom. Han betyder verkligen allt för mig.
Innan vi blev tillsammans hade vi nog vart bästa vänner sen vi var sex år. Ja, jag var i alla fall sex.
Felix var nog sju, eller skulle fylla i alla fall. Det var nog i skolan. Vi lekte tillsammans och blev bara bättre vänner.
Vår vänskap växte och vi blev bara tajtare och tajtare. Efter sexan visste jag inte vart han tog vägen.
Vi tappade kontakten helt enkelt, det gick fort också. Det var som om han inte ville veta av mig längre.
Felix började högstadiet ett år tidigare och vilken skola visste jag inte heller.
Isabell Björk blev ett mobboffer, och hon blev ensam. Jag visste inte vad jag ville, fast i stort sätt ville jag ju bara hitta Felix.
Det var alltid han som gjorde mig tuff, fast utan honom var jag en looser.
Sen i sjuan hittade jag en snygging. Samma skola som jag själv hade börjat på. Han visade sig gå i åttan, enligt vad alla sa.
Han var lång, hade svart halv långt hår, i en sån där fin frisyr, kastanjebruna mjuka hundögon och han hade luggen nästan alltid
hängandes i ögonen. En lång och smal kille som var alternativ.
Jag var själv inte så mycket att säga till om. Jag var lång för min ålder. Hade brunt axellångt hår.
Lockigt dessutom, naturligt. En raklugg som gick så man bara såg nederdelen av mina ögon.
Jag var smal och dålig hållning. Vilket min mamma alltid klagade på. Jag försökte verkligen förbättra mig.
Det skulle nog aldrig bli nåt mellan oss, det visste jag redan från början.
Fast allt ändrades den där dagen då jag satt i korridoren ensam som jag dock alltid gjorde.
- Öhm... Skulle du vilja göra nåt efter plugget? Frågade han
- Varför inte, sa jag och reste mig upp
- Jag är lite oartig, Felix, sa han och räckte fram handen.
- Felix Stjärnemo? undrade jag snabbt
- Ja..?
- Shit! Jag hittade dig igen! Det är jag... Isabell Björk!
- Isabell! Är det du?! utbrast han och log stort, man såg verkligen hur det glittrade i hans ögon.
- Jag har saknat dig så! sa jag och kramade om honom.
Han kramade om mig ordentligt som han alltid gjort. Felix hade hittat mig och jag hade hittat Felix.
Min älskade barndoms Felix. Det blev aldrig nåt den eftermiddagen efter skolan. Det blev nåt för alltid istället.
Felix var liksom skolans snygging. Jag var hans random tjej från sjuan. Alla pratade om mig.
Viskade och skickade lappar i klassrummet om att jag och Felix hade blivit tillsammans.
Jag blev populär på grund av det. Det känndes fel.
Jag ville inte vara populär på grund av att jag återfunnit min gamla barndomsvän, vi hade inte ens blivit tillsammans.
Vi var fortfarande vänner. Alla hade missförstått allt.
Den eftermiddagen drog jag med hem till Felix som vanligt och pluggade. Han hjälpte mig, som vanligt alltså.
När jag låg där på golvet med benen upp i luften dök Felix upp framför och sa:
- Du ser alltid så söt ut när du ligger här på golvet och pluggar. Det har du gjort sen du var liten.
- Nej, jag har aldrig sett söt ut, sa jag och gömde mig under min lugg.
- Jo, du är sötare nu än när du var liten, sa han och gav mig en puss på kinden.
- Du är också sötare nu än vad du var när du var liten, sa jag och kramade om honom.
- När jag var liten var jag ju fan kort och tjock, sa han och stönade till.
Jag mötte han vid dem gamla garagen redan nästa dag. Inte konstigt för vi alltid gör sällskap till skolan.
Jag tryckte mig närmare Felix. Han luktade så där sött.
Han la aktsamt sin arm runt mig och tittade sött med sina stora hund ögon på mig.
Jag stannade till och vände mig mot han.
Han var så lång så jag var tvungen att ställa mig på tå. Hans läppar var mjuka som silke.
Han kramade om mig efteråt och jag viskade i hans öra;
- Jag älskar dig, just dig. Precis som du är.
Det det var nog allt mer än perfekt. Felix var verkligen det bästa som hänt mig.
Efter drygt ett år började jag klanta till allt.
Jag blev mer och mer "måste vara jämt med Felix". Det var som om han hade tröttnat på mig tidigare.
Så jag försökte fixa till det.
Det blev mer; jag, jag, jag, jag och åter jag. Felix hade ju ett liv bredvid mig, han ville ju inte bara ägna all tid
till mig. Jag insåg inte själv att jag var irriterande.
Han började sedan ignorera mig. Det kändes helt fel. Jag hade aldrig tidigare älskat någon så mycket.
Mitt hjärta hade krossats.
Men efter den där kvällen nyligen. Då blev allt perfekt igen.
|
|
|
|
