Monodeprissiv |
Ångest attacker, vänner som sviker, en familj som skriker.
Tar det aldrig slut?
Ska det alltid vara såhär?
Jag är bara ett barn, jag ska inte behöva binda ett rep på min arm för att överleva, för att få blode stanna kvar i kroppen.
In och ut med tabletter, spy flicka lilla,du är inte värdig döden.
Ska jag behöva proppa i mej tabletter för att må bra?
Tabletter för att skratta, tabletter för att överleva, tabletter för att somna, tabletter för att klara av dagen.
Vad är det för fel på mej!?
Kan nån tala om de för mej.
In och ut från sjukhus, in till mit kalla tom rum som kallas mitt hem..
|
|
|
|
