[Oneshot]Come and play with the ravens |
När korparnas rop ekar
Stannar du då upp och tvekar?
När du hör deras sång
Minns du då drömmen du hade en gång?
Visst drömmer du fortfarande då och då
Om att få sväva med korparna i det blå?
Bills hjärta bultade i bröstet och ljudet ekade i det tysta rummet. Adrenalinet pumpades ut i kroppen och han försökte att inte låta skräcken ta över. Han stod tryckt mot väggen och kikade försiktigt ut bakom gardinen. Trädgården där ute låg mörk, men då och då lät månen sitt sken lysa över den och fick skuggorna att växa. Det var i dessa stunder som Bill kunde skymta anledningen till att rädslan spred sig i alla hans vener. Mannen stod under ett träd och blickade upp emot fönstret. Det var inte första gången Bill hade sett honom stå där ute och han fasade för att se siluetten mer och mer för varje natt som gick. Det hela hade börjat gå så långt att han hade svårt att sova och istället låg och kastade sig i sängen. Det spelade ingen roll vart i världen de än reste så stod han där ute. Väntandes på något eller någon. Inom sig så visste Bill att det var på honom.
Han tittade ut i trädgården ännu en gång och kunde konstatera att gestalten fortfarande var kvar där ute. Stel som en staty stod han där, väntandes och vakandes. Från honom tycktes det stråla en kraft som drog Bill till honom och ändå stötte bort honom. Men det som skrämde honom allra mest var mannens utseende. Det var något övernaturligt över hans drag. Han var klädd i svartaste svart och nacken var böjd som hos en fågel och ändå var Bill säker på att han tittade rakt upp på honom. Det var som om hans blick genomborrade väggen och såg rakt in i Bills själ. Mannen hade även en slängkappa svept omkring sig. Den fladdrade då och då i vinden och var det enda egentliga tecknet på att det inte var en staty som stod där ute. Men vilken staty skulle kunna förflytta sig från land till land och mellan kontinenter?
Som alla kvällar tidigare så försvann gestalten tillslut. Det skedde alltid utan att Bill visste hur. Helt plötsligt så var han bara borta, som uppslukad av skuggorna. Ändå var han säker på att mannen eller någon övervakade honom och det var främst det som gjorde sömnen så svår att finna. Men Bill bäddade i alla fall ner sig och försökte somna. Som alla kvällar tidigare var det till ingen nytta. Sömnen var kort och orolig och han vaknade tröttare än när han gick och la sig.
En ny kväll, en ny stad, ett nytt land och ändå förväntade sig Bill att få se mannen ute i trädgården, men någonting var förändrat. I bortre hörnet av trädgården, den mörkaste delen där mannen borde ha stått stod i stället en kvinna. Hon var klädd helt i svart och hennes mörka, långa hår fladdrade i vinden. Hennes huvud var böjt så Bill kunde inte se hennes ansikte. Han visste att han borde vara rädd för henne, men istället var han fascinerad. Något hos henne lockade honom.
Långt bortifrån hördes ett kraxande som ökade i styrka och snart var himlen täckt av svarta korpar. De cirkulerade över trädgården innan de slog sig ner i trädet där kvinnan stod. Bill började känna sig lite rädd, men sköt undan rädslan när hon lyfte på huvudet och såg rakt in i hans ögon. Hennes hy var blek som snö och stod i skarp kontrast till det ebenholtsfärgade håret. Inom honom kände han en längtan om att få vara nära henne.
Som i trans rörde sig Bill ut emot balkongen. Han kände knappt golvet under fötterna utan det kändes som om han flöt fram. Hans hjärta slog snabbare när glasdörrarna öppnades och den kyliga vinden slet i honom. Med ett sista steg stod han vid räcket och spanade ut i trädgården. Hans ögon fylldes av tårar när han insåg att hon inte var kvar. Platsen där hon hade stått alldeles nyss var tom. Bills hjärta värkte och han ville skrika rakt ut i desperation. Hur kunde hon överge honom sådär? Han förstod inte varför, men han saknade henne mer än han någonsin saknat någon i hela sitt liv.
Ett plötsligt ljud fick Bill att rycka till och han vände sig om för att se vad som orsakat det. Han tappade nästan andan när han såg att kvinnan stod bakom honom på balkongen. Rädslan spred sig återigen i kroppen. Hur hade hon kunnat komma dit och så snabbt också? Han ville skrika på hjälp, men något höll honom tillbaka. Bill såg in i hennes svarta ögon och glömde allt omkring sig. De var mörka som två skogstjärnar och långt där inne verkade det gömmas en stor hemlighet. Sakta slappnade han av och andningen återgick till sin normala rytm. Det var då hon öppnade sina läppar och hennes röst fyllde hans öron med ord som lät som en sång.
– Jag har väntat på dig. Äntligen är du här där jag kan nå dig. En av mina tjänare har följt dig dit jag själv inte kunnat. Hoppas att han inte har skrämt dig.
Bill skakade på huvudet, oförmögen att tala. Det var en lögn, men just då verkade han inte kunna minnas hur det kändes att vara rädd.
– Mitt namn är Zyriannah och jag har kommit för att ge dig ett erbjudande. Ett erbjudande som jag hoppas att du ska tacka ja till.
Hennes hår fladdrade i vinden och hon var så vacker att Bill knappt kunde se på henne utan att få ont i ögonen. Vad hon än hade att erbjuda så skulle han säga ja. Han skulle följa henne till världens ände och långt bortom den om han kunde.
– Jag kan ge dig allt det du drömt om. Den frihet du söker kan bli din på bara ett ögonblick. Accepterar du mitt erbjudande så får du flyga med mig i all evighet.
Zyriannah gick närmare Bill och lutade sig framåt för att kunna viska in i hans öra. Hennes andedräkt var varm emot hans kalla hud och den sände en skön rysning längs hans ryggrad.
– Du har sett mina korpar. Jag vill ge dig vingar som dem så du kan följa mig dit jag går. Jag vet att du längtat efter att kunna lyfta från marken och sväva högt, högt där ingen kan nå dig. Du slipper alla press och kan bara vara den du vill vara. Du kan bli fri Bill, fri från alla problem på jorden. Snälla låt mig få ge dig din frihet. Allt som krävs är ett ja ifrån dig och jag ger dig dina vingar.
Bill slöt ögonen och tänkte på vad han kunde få. Han ville så gärna få vara nära Zyriannah att han var villig att ge upp allt för hennes skull. Vad fanns det egentligen som höll honom kvar här? Musiken han en gång hade älskat hade satt honom i ett fängelse. Varje steg han tog bevakades av en hel värld och det var nästan omöjligt att få en minut för sig själv på dagtid. Vore det inte underbart att lämna allt bakom sig och bara vara fri? Sväva med vindarna och känna luften under vingarna. Få vara i hennes närhet. Han öppnade ögonen och såg upp på natthimlen. Ville han leka med korparna?
– Jag vill bli fri. Jag är din nu Zyriannah.
Ett leende spred sig på hennes läppar och hon nickade nöjt. Hon tog Bills hand och ledde honom upp på balkongräcket. Korparna som satt i träden gav ifrån sig kraxanden och för en sekund rös Bill till. Men så såg han på Zyriannah och allt kändes bra igen. Återigen slöt han ögonen. Han lät sin ena fot dingla i det fria innan han tog språnget ut i luften. Direkt kände Bill hur fjädrar sköt ut ur armarna och snart fanns där ett par svarta vingar. Han skulle ge ifrån sig ett skratt, men hörde bara ett kraxande. Han vände sig om för att se på Zyriannah och det var först då som han förstod att han svävade högt upp i luften. Ett skratt bubblade inom Bill. Äntligen var han fri från världens bojor. Han gjorde en sväng i luften och återvände till sin härskarinna.
Zyriannah sträckte ut sin hand i luften och Bill slog sig ner på den. Hon strök honom över huvudet och gav ifrån sig ett omänskligt skratt.
– Dumma, dumma lilla fågel, viskade hon. Gå och lek med dina bröder. Nu är du för alltid min, men jag kommer aldrig bli din.
Det var först då som Bill blev medveten om korparnas sorgesång. Den hade varit en varning till honom, men först nu när han var en av dem kunde han förstå deras ord. Alldeles för sent hade han förstått att han bytt ett fängelse emot ett annat. Skillnaden vara bara att det här skulle han aldrig slippa undan. Han var för evigt dömd att sväva med de svarta korparna i skyn.
När korparnas rop ekar
Stannar du då upp och tvekar?
När du hör deras sång
Minns du då drömmen du hade en gång?
Visst drömmer du fortfarande då och då
Om den frihet du aldrig kommer få?
|
| Kommentarer | | Moozan - 21 feb 09 - 16:43 | | jättebra, sorlig också.. | | Yuuki - 8 feb 09 - 18:38 | | Den var riktigt bra : ) | | Sakmojsen - 7 feb 09 - 01:46 | | Shit..den var bra. |
|
|
|
