SNÄLLA LÄS! vill veta vad du tycker. |
Jag håller på att skriva en bok. skulle gärna vilja veta vad andra tycker :)
så här har ni början. snälla läs och skriv vad ni tycker och om nu vill läsa mer:D
ögon av guld, hud va silver
Jag springer genom skogen. Rösterna jagar mig. Mina bara fötter värker, men jag kan inte sluta springa.
Det är mörkt, det ända som lyser upp den lilla stigen är det lilla mån ljuset som tränger in genom trädtopparna.
Jag kommer fram till den lilla gläntan. I mitten står en sten. Jag faller ner vid stenen och börjar gråta hejdlöst o jag skriker.
”Vi ska döda dig! Först tar vi ditt hjärta, sedan tar vi din själ! Vi tänker inte ge upp fören du inte orkar med! Vi ska döda dig sakta, sakta…!
”DÖ, DÖ, DÖ!”
jag försökte hålla för öronen, jag ville inte höra mer. Men rösterna ekar i mitt huvud.
” vi kommer att terra dig tills du dör,”
- KIM! VAR ÄR DU?!
Jag vaknar med ett ryck. Jag tittar mig omkring. Solen skiner, och det verkar som om kvällen innan inte hade funnits.
- där är du ju! Freddy pustade ut medans han halvsprang fram till mig. freddy är min favorit skötare på psyket. Han fattar vad jag går igenom.
- Hur mår du?
- Jag vet inte… sa jag yrvaken.
- Fattar du inte att vi blev jätte oroliga för dig när du bara sprang iväg så där!
- Förlåt… men… rösterna var så starka… jag svimma.
Jag ligger i min säng när jag vaknar. Väggarna är gul vita. Möblerna är vita. Allt är så sterilt och det finns ingen personlighet i nåt.
Jag har varit på rehabilitering i snart ett år. Jag har diagnosen schizofreni av den svåra sorten. Jag har gått i terapi sen jag var tio men inget har förändrats. Så nu ska jag sitta här, 16 år gammal o ruttna bort.
Jag vill inte stiga upp men jag måste. Jag går ut i korridoren iförd en vit stor tröja o trosor. Tröjan var min bästa väns. Jag träffa honom här när jag kom. Vi blev genast bästa vänner. Men han klarade det inte. Han hade samma diagnos som jag. Svår schizofreni som var helt obotlig. Han tog livet av sig för en månad sedan. Jag sakna honom nått grymt.
Han gick bara ut i skogen en kväll o döda sig själv med en kniv. Flera hugg mot hjärtat.Det var hemskt att tänka sig hur smärtsamt det måste ha varit.
Han var den enda vän jag hade kvar. Ingen i min familj eller vänner har orkat med mig. Han var den enda som gjorde det. Men han gav upp o nu är jag ensam, helt ensam…
Jag gick in till matsalen för att äta nåt. I stortsätt alla patienter var där inne.
Jag satt mig vid ett ensamt bord i ett av hörnen.
Jag orkade inte sitta vid någon annan.
Freddy går mot mitt bord… jag låssas som att jag inte ser honom. Istället kollar jag ut genom fönstret,solen skiner och fåglarna kvittrar… men uppgivenheten ligger som en osynlig slöja över området.
- här har du säger freddy när han sätter fram ett glas vatten,en ost macka och alla 13 piller jag måste ta.
- Tack… var det ända jag sa. Jag vågade inte se honom i ögonen.
- Du måste sluta springa iväg sådär…
- Mm…
- Seriöst kim…
Jag svarade inte, jag bara tog en tugga från mackan och svalde några piller.
Freddy satt ett tag o betrakta mig innan han drog en jup suck och gick ifrån bordet.
”jahopp… nu har han också tappat hoppet om mig…” tänkte jag o tog resten av mina piller innan jag gick till rök rummet.
Det var nästan tomt i rökrummet just nu.
Jag tog upp mina sigareter och min tändare. Sen satt jag där i säkert fyra timma o skedjerökte.
- Dags att gå o lägga sig nu! Sa Pia, en annan skötare, när klockan börja närma sig nio.
Jag gick motvilligt till mitt rum o la mig i sängen.
Den natten sov jag nog inte nåt. Jag drömde mardröm efter mardröm, om folk som blev brända på bol, späntade och ihjälslagna. Det konstigaste var att endel drömmar utspelade sig i nu tid,en del på 1400- talet och allt där i mellan.
Dagen därpå satt jag bara o stirra in i väggen. Allt jag hade drömt spelades upp framför mig medans rösterna skrek och skratta högra än vanligt i mitt huvud.
Jag fick mer tabletter än vanligt, men inget fungera.
Jag åt ingenting på hela dagen, och jag drack bara när jag blev tvingad.
Jag drömde även denna natt. Men inatt drömde jag om annat…
- Kom,kom! Följ efter mig!
- ja,jag kommer. Vänta på mig!
- Skynda dig!
Jag springer genom skogen.
Jag ser en flicka i vit klänning springa framför mig. Hennes klänning lyser nästan i mån skenet. Hon skrattade o dansar medans hon springer. Hennes gylende lockar fladdrade med vinden.
Hon stannade upp och äntligen kom jag ifatt henne.
Hon tittade på mig. Hennes ögon tindrade. Hon var nog det vackraste jag någonsin har sätt. Jag hörde avlägsen musik .en sån underbar melodi. Det skulle kunna vara änglars verk.
Vi stod i en glänta, det vita månljuset lyste upp allt. Flickan tog min hand och log. Vi dansade till den ljua musiken. Det var mitt i natten men det kändes varmt och det gjorde inte alls ont att dansa omkring i den lilla mossbeläggda gläntan.
Jag kände mig så lugn, så levande.
Efter ett tag släppte hon mina händer och började dansa in mot skogen
- kom! Halv skrek hon med en underbart mjuk röst.
Jag följde efter.
Efter några minuter kom vi fram till en stort slottsliknande byggnad.
Hon stannade vid en stor grind. Jag kom i fatt henne.
Hon öppnade de tunga grindarna och släppte in mig. Hin stängde dom efter oss och började halvspringa igen.
Vi gick in i det stora slottet. Det var lite kallare här inne. Jag börja frysa om mina fötter när jag gick på det kalla sten golvet. Jag följde efter flickan upp för trapporna. Jag blev förvånad över att jag inte alls vart trött o sakta ner.
När vi kom fram till ett rum hörde jag musik igen. Men den här gången visste jag vad det var. Det var”moonlight sonata med beethoven. den hade jag hört många gånger. den gav mig lugn. Flickan öppnade dörren och föste in mig.
Rummet var väldigt svart, det var upplyst av stearinljus och en öppen eld. Och väggen längst bort var bara gjord av glas,vilket gjorde att månes lyste upp det lite med.
Men borta vid det gigantiska fönstret fans det också ett enormt piano. Och vid det satt en man med en vit skjorta och spelade.
Jag blev lite rädd o tveksam. Vad skulle jag göra? Är det här verkligen en dröm?
Vet han om att jag är här? Har flickan lurat mig?
Alla frågor surrade i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag stod bara där mitt i rummet i min vita tröja och stirrade på den okända mannen, som inte verkar vara det minsta berörd av att jag stod här.
Jag tittade bakåt. Flickan stod o tjuv tittade genom en springa i dörren.
Jag tittade frågande på henne och hon gjorde ett teken med handen att jag skulle gå fram till mannen.
Jag tog ett steg framåt och tittade sedan på flickan igen. Hon nickade.
Då började jag sakta gå mot pianot.
Jag tittade mig omkring. Jag måste medge att jag var både rädd och förvirrad.
När jag precis hade kommit fram till pianot slutade han spela och tittade upp på mig.
Hans armar var muskulösa men hans ansikte var smalt och blekt.
- sätt dig sa han med en mjuk röst.
- Jag satte mig bredvid honom på bänken.
- Du vet väl att det här bara är en dröm?
- Ja…
- Fast det jag säger är sant. Du måste tro mig. Kimberly du är i stor fara
- Hur visste du var jag heter? Va då fara? Vem är du?
- Dom onda demonerna vill dig mycket illa.. lyssnar du inte noga kan du dö.
- Demonerna? Vad snackar du om igentligen!?
- Om du lugnar ner dig så kan jag berätta det… sa han med en lätt irriterad ton
- Förlåt…
Han reste sig upp o gick fram till fönstret.
- Du förstår, i tusentals år har de onda demonerna slagits mot de goda och tvärt om. De onda väljer ut offer. Och om offren inte gör som dom säger så dör dom,en mycket plågsam död… Rösterna du hör är har inget med schitzofreni att göra. Jag vet att du har fått den diagnosen,men dessa röster har inget med en sjukdom att göra. Inte i ditt fall. Det finns ju såklart folk som är schizofrena och är psykiskt sjuka.
'Men du är inte en av dom.
- Så här har jag gått runt och trott att jag är nåt jävla missfoster? Fast att jag igentligen inte är det? Eller vad är det du försöker säga?
- Det jag försöker säga är att du kan rädda värden… du kan bryta det här. De onda demonerna har varit väldigt svaga. Det är därför inte så många har blivit drabbade...än... men dom planerar att ta över värden snart… och du är den ända som kan stoppa dom…
- Men hur kan du veta så mycket om mig? Och hur kan du veta att just jag sluta det?
- Ställ inte så mycket frågor.. du kommer att förstå allt i slutet…
- Men kommer vi träffas igen?
- Ja,ta det här så att du inte vaknar och tror att det här bara var en dröm. Han går fram till ett litet skrin på ett bord,öppnar det och tar fram ett halsband som han sedan trär runt min hals.
- Men du måste du vakna, var på din vakt…
När jag vaknar skiner solen igen. Jag är förvirrad.
”Det måste ha varit en vanlig dröm” tänkte jag och gäspa.
Men när jag tittade mig i spegeln såg det lilla halsbandet jag hade fått.
Det var en guldkedja med en liten svart pärla som hände ner.
Jag vart rädd. Hade inte den konstiga mannen sagt att jag var i fara?
Jag bytte kläder och gick för att äta frukost.
Jag satt o kolla på det lilla halsbandet.
Jag kunde inte äta, jag hade så mycket tankar i huvet.
Jag gav upp och gick ut på gården för att röka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jeessica - 3 mar 09 - 12:42- Betyg:  | | du vet vad jag tkr :D ägande <3 skrivskrivskriv ^^ | | frdrik - 8 feb 09 - 08:37 | | helt bra nog, och intressant handling, men lite stavfel och sedan får inte bisatser stå ensamma. | | 95an - 7 feb 09 - 17:58 | | dn var bra =) keep going !! | | Sakmojsen - 7 feb 09 - 03:44 | | Pretty Interesting, faktiskt. Tycker du ska fortsätta :) |
|
|
|
