Spårlöst Försvunnen |
Den halvkvävda solen lyser in genom fönstret och den olustiga känslan vägrar lämna sitt boende i mig.
Läraren läser den mest perversa bok jag någonsin sett,och en annan lärare traskar in i det dunkla rummet.
Läraren avbryter sin läsning och traskar raskt ut.
En stund senare,kommer han tillbaka,med det otrevliga beskedet om att kvinnan i dörren vill prata med mig.
Vad har jag gjort för fel?
På vägen mot skol expeditionen talar denna kvinna om för mig att min bästvän är spårlöst försvunnen.
Jag känner den välbekanta ångesten kväva mina lungor och jag kämpar mot gråten.
Väl därinne ser jag min bästa väns mamma sittandes i en låg fåtölj meden tolk,två poliser,en kurator.
Jag tvingas se på när hon med tårfyllda ögon stammar fram namn på sina sömnmedel på,serbiska.
Fyra olika,livsfarliga medel.
Jag lyckas uppfatta en kommentar som klart och tydligt säger att min bästa vän möjligtvis kan ha tagit några.
Jag kämpar mot gråten igen.
Den ena polisen lägger märke till min inre kamp och antyder att vi kanske borde ta ett annat rum för mitt förhör.
Jag och polisen följer efter kvinnan.
Där inne placeras jag på en stol med underlig stoppning,framför denne polisman,bredvid kvinnan.
Han börjar fråga en uppsjö av frågor,och jag svarar så tydligt jag kan utan större talbesvär.
Ångesten får skakningar att passera genom min kropp och jag ser i polisens blick att han är van.
Allt eftersom jag kommer på saker säger jag dem,och hoppas att han inte ska ställa mig mot väggen och fråga om jag rimligtvis kunde mördat henne.
Jag lämnas ensam.En längre tid sitter jag och pressar handen mot magen och håller min iskalla hand mot tinningen.
Jag tittar på klockan och märker att jag lär missa lunchen.
Hungern är ett mindre besvär,bestämmer jag mig för,och inväntar kuratorn.
När hon anländer,ser hon en unge med nervöst sammanbrott,och kvinnan frågar försiktigt om hon borde gå ut.
Kuratorn nekar och börjar prata.
Sedan står det klart att kvinnan bör avlägsna sig,och kuratorn antyder att detta kanske väcker tidigare känslor.
Jag är allmänt känd för mina suicide things.
Hon erbjuder mig en kortare dag,men jag frågar med svag röst "vad ska jag annars göra?"
Jag går ut,blir mött av oroliga klasskompisar,och resten av dagen flyter på som genom seg,kladdig sirap.
Väl hemma möts jag av en icke-förstående pappa och känner för att gråta mer än nånsin.
flera timmar senare,hör jag hur telefonen ringer.Det är kuratorn."Kristina är tillbaka..."
Jag träffar mamma.
Allt känns konstigt.
Vart var hon?
Hur kom hon dit?
Hur hittade dom henne?
Frågorna maler fortfarande i mitt trötta huvud och jag ägnar mig åt mindre ansträngande syssla-packning.
Och detta var min dag.For real.
|
|
|
|
