döden jagar mig |
Måndag 6/5, morgon:
Kanske bäst att inte gå till skolan idag. Den eviga oturen har förföljt mig ända sen jag började i den nya skolan. Ända sen min nya bästa kompis hette Malin, som inte alls är som de andra tjejerna i klassen.
De är coola. Med de nyaste jeansen och pojkvänner som är minst 2 år äldre än oss.
Men med Malin är allt annorlunda. Aldrig går man på fester eller discon med henne, som en vanlig tjej vår ålder skulle gjort. Med henne är det... tråkigt, men ändå så tryggt. När jag är med henne känns det bra, som att jag har någon som verkligen lyssnar på allt jag har att säga. Det är underbart.
Men när jag ser de andra på stan, så snygga och lyckliga som de är med sina pojkvänner och fester, kan jag inte låta bli att bli avundsjuk.
Sanning är väl; att jag vill vara som dom.
Men det är en omöjlig tanke. Jag har inget som liknar det dom har. Varken rätt ekonomi eller utseende.
Det enda jag kan göra är väl att gå till skolan, vara med trååkiga Malin, se på hur de andra tjejerna har kul, och bara låtsas som att allt är som vanligt. Som om jag aldrig tänkt tanken på att vara avundsjuk.
Hejdå, måste dra till skolan nu. /Linn
Måndag 6/5, kväll:
Shit vilken helg!
Minns inte riktigt alla ställen jag varit på. Men jag vaknade i alla fall hos Daniel. Tur det, han tog mycket väl hand om mig idag, älsklingen min.
Jag hann inte till skolan idag. Men vad gör det. Missade ju ändå bara engelska, idrott och no. I de ämnena har jag ju ändå säkrat IG.
Men vafan! Det här går inte. Daniel säger att allt är okej, att det kommer lösa sig. Även med dåliga betyg. Men jag kan ju inte stanna med honom i hans sunkiga lägenhet hela livet. Visst, jag älskar honom. Men ibland blir han bara för mycket!
Godnatt! /Olga
Tisdag 7/5, kväll:
Veckorna började alltid lika tråkigt. Engelska, idrott och no igår. Inget av mina favoritämnen precis.
Men idag, på svenska lektionen, var det ovanligt intressant.
Ingen annan i klassen verkade ha lika stort intresse som jag. Men hela lektionen satt jag på helstpänn och väntade på varje nytt ord som skulle trilla ur lärarens mun.
Ämnet vi pratade om var framtiden; DÖDEN.
Ingen levande människa vet ju ett enda dugg om hur det är att vara död. Det är därför det är så underbart att snacka om. Eftersom inget är rätt eller fel.
Men ändå lärde jag mig mycket nytt idag. Saker som jag inte tänkt på förut.
Saker som att, varje gång man håller på att dö i en dröm så vaknar man, eftersom hjärnan inte har en aning om hur det är att vara död. Och därför inte kan visa det i en dröm.
Jag har ju bara tänkt att kroppen bli så rädd så att man vaknar. Lika som att jag vaknar om jag börjar gråta, eller blir kissnödig. Men nu fanns det alltså en logisk förklaring.
”Man lär sig något varje dag.”
Ja, det är nog så ändå. /Linn
Onsdag 8/5, morgon:
Aahhh! Jag vill bara skrika ut! Men ändå hålla det inne... Som en hemlighet som är gjort för att alla ska få veta. Men det här är något mer speciellt. Något pinsamt speciellt. Som ingen annan skulle förstå sig på. Kanske inte ens Daniel.
Just nu sitter jag fortfarande kvar i sängen, skrämd av det som just hänt. Funderar på om jag ska berätta. Eller om det här är något alldeles oerhört privat.
Det kan låta helt sjukt. Som om jag är en psykopat på villovägar. Men saken är den, att jag drömde om döden. Jag tror det var det i alla fall. Ingen vet ju. Ingen kan säga om det är rätt eller fel. Men vad skulle det annars vara? Det finns inga ord som beskriver hur det kändes. Det var helt overkligt. Som att jag fanns, men ändå var så långt borta. Som att leta efter något, som inte finns. Som att vara perfekt och lycklig, men ändå så sörgande.
Det finns bara ett ord att beskriva det med. Främmande.
/Olga
Onsdag 8/5, kväll:
Ska jag våga skriva? Våga berätta för någon vad som hände i natt?
Nej, kanske bäst att låta bli. Bara låta det vara. Det var ju bara en helt vanlig dröm. Alla har väl någon gång drömt en dröm som inte går att tyda.
Men det känns så speciellt. Som att Gud har valt just mig. Valt mig som offer, eller som vinnare. Jag vet inte vad jag ska kalla det. Det känns helt enkelt bara konstigt. Skrämmande konstigt.
Och det finns ingen att prata med om det. Inte ens Malin skulle förstå. Jag behöver någon annan. Vem som helst. Bara den förstår mig.
Men vem skulle förstå? Ingen vet ju något... om döden.
/Linn
Torsdag 9/5, kväll:
Gick till skolan ändå. Trots drömmen. Både igår och idag faktiskt. Kunde inte riskera IG i alla ämnen.
Men drömmen satt som ett skavsår i hjärnan. Ett sånt som bara knager sig fast och aldrig släpper.
Men vadå? Det var en dröm liksom? Det kunde väl inte påverka verkligheten? Så skärp dig nu Olga!
Det enda jag har att koncentrera mig på är ju skolan. Okej, David och alla kompisarna kanske också kunde få en del av min dyrbara tid. Men jag hade deffinitivt inte tid nog att gå omkring och låta tankarna flöda omkring i drömmarnas värld. Speciellt inte i den drömmen. Som tog upp hela mitt liv just nu.
Trots allt, så behöver jag sömn nu. Lugn, drömfri sömn.
Godnatt! /Olga
Fredag 10/5, morgon:
Natten.
Natten.
Natten.
Kan inte min hjärna bara sluta tänka på det nu!
Jag blir så less!
Jag måste nog dra med mig Malin ut på något ikväll. Vad som helst. Bara så jag slipper tänka på... natten.
Jag vågar inte säga något mer om det. Inte ens här.
Tänk om någon skulle läsa dig, min dagbok. Den skulle tro att jag blivit galen.
Än så länge vet ingen, tror jag. Om ingen kan läsa mina tankar förstås. För jag tänkte på det hela tiden.
Pust!
Bara en dag kvar i skolan. Sen har jag helgen på mig att fundera över om det kanske hade något med svenska lektionen att göra. Det låter ju konstigt att en liten diskussion med klasskamrater skulle kunna förändra så mycket. Men vem vet. Det är väl framtiden som spökar. Framtiden - döden.
/Linn
Fredag 10/5, natt:
Ligger på sängen. Inte likt mig, såhär på en fredags kväll. Men jag vågar inte gå ut. Och jag vågar inte somna. Men snart blir det dags. Jag kan ju inte leva i vaket tillstånd resten av livet.
Men jag vågar inte drömma. Jag vill. Men jag vågar inte.
Inte ens en ”vanlig” dröm tilllåter jag min hjärna att drömma. Varje gång den inleder något nytt vaknar jag på studs, rädd att det ska hända igen.
”Det”?
Vad är det jag syftar på? Jag kan inte fortsätta såhär.
Jag måste låta mig ta reda på vad det är.
Men hur?
Finns kanske bara ett sätt - att drömma.
Sov sött, eller... dröm sött! /Olga
Onsdag 15/5, kväll:
Sorry, dagboken. Men jag har inte haft tid att skriva på ett tag.
Jag lovade mig själv, när jag fick dig, att skriva varje dag.
Men mina tankar har varit på andra håll. Inne i... natten. Men jag är trött på att kalla det så. Sanningen jagar mig. Dags att berätta. I alla fall för dig, dagboken.
Det är en dröm. Men inte vilken dröm som helst. Det är som att någon har tilldelat mig kunskapen att kunna se döden.
Första gången jag upptäckte det magiska med drömmen var för en vecka sedan.
Sedan dess har jag drömt i princip samma sak ett par gånger till. Fast allt mer verkligt, som om jag verkligen är där. Och allt mer läskigt. Fast mer än läskigt. Jag finner inga ord att förklara det med. Det är hemskt. Men ändå så grymt intressant att se.
Självklart låter det dumt. Jag vill inte kalla det döden än. Jag vet ju inte vad det är egentligen.
Men det svåra är att det berör mig. På ett sätt som jag aldrig känt förr.
Visst har jag drömt mardrömmar förut. Men ingen som den här. Det här är mer än en mardröm.
Det är läskigt. Men jag blir inte rädd. Inte längre. Jag har lärt mig, att det är en dröm, att jag kommer därifrån så småningom.
Det är något så overkligt, att det inte går att beskriva. Men ändå så nära verkligheten man kan komma.
Om det är döden alltså. Döden är ju verklig.
/Linn
Onsdag 15/5, kväll:
Tredje gången gilt, sägs det ju.
Ja, det har hänt två gånger nu. Så nästa gång, vad händer då?
Det är allt mer verkliget nu. Och allt mer dödligt.
Det känns inte som en dröm längre. Nu är jag där på riktigt. Jag vet inte hur jag kommer dit eller hur jag tar mig därifrån. Men jag är där. Det är mig det handlar om. Mig och döden.
Jag blir rädd varje gång. Oerhört rädd. Men jag kan inte ta mig därifrån.
Även fast jag vet att det är en dröm, att jag kommer därifrån, vaknar jag varje gång av att jag kallsvettas och skakar av rädsla. Jag har aldrig blivit så rädd. Varje gång jag lägger mig på sängen kastar sig rädslan in i mig, ligger där och skaver, ända tills nästa morgon, när jag reser mig upp igen. Kommer tillbaka till verkligheten.
Men finns det någon verklighet kvar?
David är kvar.
Mina vänner är kvar.
Alla IG:n är kvar.
Men resten.
Mitt liv. Meningen med att jag finns här. Allt är spårlöst försvunnet.
Det enda jag har kvar är min dröm. Mardrömmen som får mitt liv att kännas helt sjukt värdelöst. Men vad kan jag göra åt det? Den finns där. Kommer kanske alltid att göra. Jävla piss!
Vad fan har jag gjort för att förtjäna detta?!
Att drömma, det blir min framtid.
God natt! /Olga
Döden, som jagade Linn och Olga, fick höra deras sista tankar.
”Nu ser jag.
Det är något. Något som förföljer mig.
Som den gjort nu i en vecka.
Nu, likadant, fast värre.
En dröm, som gräver inuti mig. Som äter upp mig inifrån. Äter upp allt jag äger och har.
Det gör ont. Fast jag känner inget. Men jag ser att det gör ont.
Jag har ingen känsel kvar, för jag drömmer. Jag kan inte känna något, men jag vet att det är mig det handlar om. Drömmen jagar mig. Döden jagar mig.
Är det vad döden är? En enda lång jakt på livet?”
|
|
|
|
