Nindë Silverdolk - Del 006 |
Hursomhelst tog Aidien tillbaka mig till… jag vill helst inte kalla Galadriels och Celeborns hem i Lórien för ”Palats”, men jag har inget val.
Efter att ha tittat till skräddaren och sömmerskorna gick vi tillbaka till min svit. Han hade sedan länge förklarat för mig att sviten var avdelad för mig, och att den, om jag trivdes, skulle vara det även i fortsättningen. Dessutom hade han förklarat allt om huruvida jag var en fånge eller inte, och gjort klart att jag när jag ville kunde resa iväg, och komma tillbaka. Jag skulle alltid vara välkommen och aldrig hållas kvar.
Det tyckte jag var generöst, eftersom varken Galadriel eller Celeborn hade träffat mig, och det var trots allt deras palats, stad och land.
Med sitt utsökta sätt gav Aidien mig en stund för mig själv medan han gick iväg för att hämta något i matväg. Jag hade inte ätit på hela dagen, och var inte så lite hungrig.
Under tiden passade jag på att byta om till en annan av prinsessan Àniës avlagda, inlagda klänningar, och tvättade mig.
När Aidien kom tillbaka hade han inget ätbart med sig, vilket förbryllade mig. Däremot hade han bytt om till en vit tunika med silverfärgad gördel och mörkgrå byxor. Han hade höga, blankputsade stövlar, och ur den vänstra kunde jag se ett knivskaft sticka upp. Han hade även en dolk i bältet, och hans ögon glittrade okynnigt.
”Jag slogs av tanken, min dam”, började han när han gillande betraktade den vita klänning med ljusblå gördel och långa tygstycken av chiffong, med samma silverblå färg, hängande från axlarna. Utan att veta om det hade jag matchat hans kläder perfekt. ”Att vi törhända skulle dinera i den stora salen, samman med såväl hovet som soldaterna, adeln och självaste konungaparet.” Han gjorde en ytterst elegant bugning och bjöd mig sedan sin arm. ”Jag undrar, min dam, om måhända jag kunde få äran att bli frökens bordskavaljer?”
Jag stängde munnen som jag upptäckt hängde öppen, och med ett höjt ögonbryn svarade jag, samtidigt som jag lade handen på hans framsträcka arm.
”Självfallet, ädle herre, min ringa varelse äro hedrad utav edert erbjudande, och med förnöjelse skola jag dinera samman med dessa förnäma alver och kanhända även sändebud från andra folk.”
Aidien skrattade till.
”Det är mig en skam, min dam, att erkänna mig besegrad i talets ädla konst; men det är mig en ära att min överman skulle vara en kvinna med eder skönhet och grace.”
Sedan skrattade vi båda två, och med handen på min väktares arm följde jag honom till den stora salen.
Middagen förlöpte som väntat. De utlovade kungligheterna fanns inte där, men det hade jag inte räknat med heller. Något jag retade mig på var att alla alver var blonda.
Jag har svart hår, och väldigt lätt för att bli solbränd - inte så där ilsket röd, utan gyllenbrun - och jag hade varit utomhus hela mitt liv.
Kort sagt stack jag ut som ett stycke vulkansten på nysnö.
Dessutom ansåg jag på den tiden att jag var fruktansvärt ful. Det är väl något som alla tonåringar går igenom, men det blir inte bättre för det.
Jag hade inte börjat utvecklas, och som tidigare nämnt var jag platt som en planka. Fortsatt var jag för lång för att vara liten och söt, och för spinkig för att vara lång och vacker. Jag var helt enkelt ingenting.
Det hade väl gått an om jag kunde försvinna i mängden, men som sagt stack jag med mitt svarta hår ut.
Jag vet att jag klagar på mitt utseende - men jag varnade er!
När jag till sist kom i säng den dagen var jag utmattad. Efter middagen hade jag och Aidien gått till en stor sal, där vi minglade runt bland diverse salongsberusade en stund. Jag tror Aidien kände att jag kände mig obekväm i sällskapet, så han förklarade för vårt dåvarande samtalssällskap att vi skulle dra oss tillbaka - eftersom att den unga damen hade en hemsk huvudvärk.
Jag gjorde scenen bättre genom att anlägga ett fullkomligt eländigt ansiktsuttryck, och med den ena handen lätt vilande på pannan, och den andra på Aidiens arm följde jag honom tillbaka genom korridorerna till mitt sovrum.
Min självutnämnde väktare visade där hur man drog för draperierna som omslöt sviten, och lämnade mig sedan ifred. Jag bytte om till det där aningen för stora nattlinnet jag haft när jag vaknade och satte mig att borsta håret. När jag gjorde detta framför det stora toalettbordet hörde jag Aidien nynna utanför. Hans röst var ren som en kvinnas, lugnande som en moders vaggsång, och varken ljus eller mörk. Tonläget påminde mig om de korta ögonblick då natten övergår i morgon.
Medan han sjöng fick jag en plötslig minnesbild. Suddigt såg jag en gyllenhårig kvinna med överjordiskt vackert anlete se ned på mig med milda, guldbruna ögon. Hennes fulländade läppar rörde sig i samma ord som Aidiens sång, och i mitt hjärta kom ett plötsligt styng av saknad efter min mor, som jag inte längre mindes.
Den natten somnade jag med fuktig kudde.
|
|
|
|
