Ensam under en stjärnhimmel |
(Den här novellen skrev jag under press på ett nationellt prov som hölls idag (5/2-09), tycker inte den blev sådär superbra.. Men kommentera ändå! :D)
Jag stod på den stora fotbollsplanen och blickade upp mot höghuset framför mig. Mörkret hade omslutit staden helt och på himlen glittrade små, små stjärnor som de vackraste diamanter. Bredvis mig hade en gatulykta just slocknat och det enda som lös upp tillvaron nu var en lägenhet i höghuset. Lägenheten som hon hade bott i, men som nu ägdes av en man i 50-års åldern. Sju år hade det gått nu och fortfarande låh minnena kvar, djupt graverade in i min själ och varje gång jag kom att tänka på det hemska om hade hänt kändes som att någon stack ett rostigt svärd rakt in i magen på mig. Och den tomma blicken i ögonen, efter hennes sista dos av livet.
Med ett svärd i magen gick jag iväg, bort från höghuset.
Det var en vanlig dag. En alldeles vanlig dag. En sådan dag då inget kunde gå fel, men också en dag då inget speciellt roligt skulle hända. En pojke och en flicka. En kille och en tjej. En man och en kvinna. Det beror på hur man ser på saken och hur gammal man själv är. De stod i alla fall där, på varsin sida av gatan. Ingen av dem hade lagt märke till den andre. Inte än. Under den senaste veckan hade det inte blivit så, ingen av dem hade haft någon ork till att lägga märke till varandra. På grund av ett onödigt fel som olyckligtvis hade förstorats upp, och det på grund av deras trassliga tillvaro. De var på väg åt samma håll. Deras blickar var båda riktade mot samma mål. Ännu hade de inte sett varandra, men snart skulle de. Gatan var helt sockfull med folk, barnvagnar och hundar som trasslade in sig i sina koppel. Pltsligt var det hon som slog upp sin blick och oturligt not hamnade den på just honom. Det hela kom som en chock för de båda, men hon var den som reagerade så starkt att hon stegade bakåt, snubblade på trottoarkanten, föll ut i vägen och... Och...
Så sprängdes jorden i bitar.
Sakta men säkert landade jag igen, under himlen av stjärnor. Utan att ha varit medveten om det hade jag satt mig ner under en ek, och utan att ha märkt det hade stora, flytande silverdroppar runnit nerför mina kinder. De lämnade käkbenen, trillade ner till marken och blev ett med de frusna kristaller som tidigare fallit ner från himlen. Tårarna blev ett med snön, precis som hon blev ett med dem. Min blick riktad mot stjärnorna.
Minnesbilder. Så suddiga, men ändå så klara. Det tog säkert bara tio minuter, men det kändes som en evighet. Så kom sirenerna. Starkt, blinkande, blått ljus som till och med en blind hade kunnat se, men han såg dem inte. Ljud som var så högt att till och med den döve hade kunnat höra, men han hörde inte. Han var förstenad. Allt han kunde se var hennes ansikte. Hennes vackra, bruna ögon. Så tomma. Och som inte såg någonting alls.
Under hela den period som hade gått nu. Under hela de sju åren hade jag försökt att leva ett normalt liv. Men hur kan man göra det när man har slutat känna? Hur kan det gå när man har förlorat den som har stått tätt vid ens sida till största delen av ens liv? Och så satt jag där, ensam under en mörk stjärnhimmel, med hjärtskärande minnen i ena handen och en sista livsdos i den andra.
En dos som snart skulle tas.
Jag gav det stora höghuset en sista blick. Lägenheten som en gång varit hennes låg nu i mörker, och i ett lika svart mörker kröp jag in.
Hej min älskling, nu kommer jag.
©
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xScratCh - 7 feb 09 - 19:56- Betyg:  | | shiiiiit. Gå och mörda mig. Du är bäst på att skriva älskling <3 | | viunderregnmoln - 6 feb 09 - 22:18- Betyg: | | jag älskar dig | | Duudanennss - 5 feb 09 - 20:27- Betyg: | | Underbart. Det är nog det enda jag kan säga. :) | | musikflickan - 5 feb 09 - 20:16- Betyg: | underbart vackert, starkt och berörande.
Vilken fantasi du måste ha och känsla när du skriver.
Ps ditt nationella prov gick nog susen skulle jag tro! |
|
|
|
