spring! |
shit, dn här sög verkligen mn hade så fucking tråkigt..
Jag kliver ur bilen utan ett ord till någon av dom kvarstående i bilen, slänger igen dörren det hårdaste jag kan och börjar hasa mig uppför trappstegen till dörren. Försöker slå in portkoden, men mina fingrar lyckas alltid trycka på fel knapp. Samtidigt som jag står där hör jag hur bilen åker iväg bakom mig, tänker att det där var sista gången jag ens är i närheten av en sådan bil. Jag lyckas till slut knappa in rätt kod och tar trapporna istället för hissen den här gången, börjar tänka på allt som hänt ikväll. Hur besviken, arg och allt möjligt min mamma kommer vara imorgon när hon vaknar. Det här har hänt flera gånger nu, men det har aldrig gått såhär långt. Jag kommer inte få bo här längre, det vet jag redan nu. Jag tvekar inte en sekund, dom kommer skicka mig långt härifrån. Att jag aldrig mer kommer åka med den där bilen in på just den här uppfarten, just den bilen. Den bilen med två poliser i, en polisbil.
- Haha, mickis bangar aldrig, skrattar Amir efter att jag gått med på en tävling mot honom. Den som dricker mest ren sprit på en minut vinner, och eftersom jag är känd som "största klunkaren" så går jag med på det. Julia, min bästa kompis, står bredvid mig och bara skrattar, säger någonting om att jag är dum i huvudet och inte borde. När minuten är avklarad är det ju såklart inte jag som vinner, även om mitt huvud känns helt borta redan. Vi börjar gå vidare från hamnen där vi befann oss, upp mot stadsparken i mitten av staden. Vi dricker lite på vägen upp och marken framför mig börjar snurra litegrann. Solen ska precis gå ner men man känner fortfarande värmen mot benen, och ingenting känns mer rätt än att vara just här just nu. När vi kommer fram till parken möter vi ett annat gäng vi känner, med Jones i spetsen. Vi sätter oss med dom som tydligen hade vattenpipa med sig också. Alla bara tar det lugnt och sitter där en stund, till sist plockar någon fram en liten påse ur fickan. Amir rullar i smyg en joint och ger det åt mig och säger åt mig att gömma den, någon kan se och då kommer polisen direkt. Efter cirka tio minuter går vi därifrån.
- Har du kvar den? frågar Amir. Vi går någonstans och röker på. Han säger åt Julia och mig att vi kan dela på en, att det räcker åt oss båda ändå. Så vi går in en springa mellan två radhus och ställer oss där, tänder dom och börjar röka. Efter en stund känns huvudet helt borta, så underbart skönt så det är inte sant. Amir pussar mig på munnen och säger att jag ska njuta av stunden, för det kommer ta ett tag innan han kan fixa nytt igen. Senare, något som känns som en minut men som måste varit mer än en timme, befinner vi oss på andra sidan stan. Vid den där välkända kiosken som alla snorungar köper cigg på, och då kommer jag på det. Vi skulle ju råna den, det som vi hade snackat om dom senaste veckorna. Vi ställer oss en bit bort, Amir säger till oss att han och jag ska gå in medans Julia och Hannes ska hålla vakt.
- Hur fan ska vi kunna råna någon? Vi har ingenting att hota med? mumlar jag, huvudet vibrerar och det känns som att jag befinner mig i paradiset. Han bara ler åt mig och tar upp något från fickan, man ser skaftet från en kniv och jag bara ler tillbaka. Då var det dags då, Amir ger mig en mössa och en snusnäsduk som jag kan dölja mitt ansikte med och sen kör vi. Vi springer in i affären och han som står i kassan ser skräckslagen ut, Amir skriker att han ska ge oss pengar men han vägrar. Då händer det som verkligen inte skulle hända, kniven som Amir nyss hade i sin hand sitter nu i magen på killen. Amir ser in i mina ögonen och säger åt mig att jag ska ut, nu. Han tar ur kniven ur killens mage och sen springer vi därifrån, det snabbaste vi kan. Julia och Hannes ser oss och börjar springa efter. Vi springer långt bort, ut från staden. När vi till slut kommer till en skog där ingen kan se oss stannar vi, vi bara sätter oss där och säger ingenting. Tänker efter på vad vi har gjort, vad som kommer hända nu. Vi sitter där i vad som känns en evighet och bara stirrar ner i marken.
- Polisen kommer, säger Amir och vi reser oss upp och börjar springa igen. Vi hör hundar efter oss, människor som skriker och känner hur orken börjar ta slut. Då var det över, tänker jag. Nu åker jag härifrån inom en vecka.
|
|
|
|
