~.~.~When you close your eyes~.~.~ [th-ff] del 1 |
halu folket 8D här kommer då del 1 (: som faktiskt är rätt så lång!
hmm.. finns inte så mycket mer att säga tror ja? Iaf, håller redan på med nästa kapitel! Så ja.. det får ni kanske i övermorgon? För imorgon kommer jag inte hinna skriva någonting.. men jaja, ni får det när ni får det ! x]
enjoy<3
Kapitel 1 - Two diffrent sides - same person?
Våran två veckors långa Thailand semester hade tagit slut nästan för fort. Det var så mycket vi inte hunnit - som att rida på elefanter och att äta insekter! Även fast de sista kanske jag klarar mej utan...
"Mell!" ropade jag och sprang fram till en lång tjej, med brunt hår som gick ner till bröstet på henne.
"Nejl!" ropade hon tillbaka och vi omfamnade varandra.
Kanske är det inte så dumt att komma hem ändå.
"Fyfan vad brun du är!" utbrast Mell, eller Melody, som hon egentligen hette. Jag skrattade bara och log ett snett leende.
"Nejla!" utbrast någon bakom mej och jag fick se Johan stå där. Med de vackra blågröna ögonen och de vita, blänkade leendet. Jag vände mej om och sprang rakt in i hans famn. Han kramade tillbaka och borrade sedan in sitt näsa i mitt hår.
"Fyfan vad jag saknat dej, älsk," viskade han och jag tryckte mej hårdare emot honom. Hans händer gled ner ifrån mitt hår, och fick tag i mina. Han flätade sina fingrar mellan mina och vi kollade in i varandras ögon. Hans vackra ögon log busigt mot mej och snart möttes våra läppar.
"Att ni inte kan låta bli varandra för fem sekunder!" hörde jag Lucas röst irriterat säga. Jag skrattade till, och drog mej ifrån Johan.
"Du är bara avundsjuk," sa Johan och flinade. Johan var en utav Lucas bästa kompisar, och, som ni antagligen förstår, min pojkvän.
"..på mej, för att du inte får vara med Johan," la jag till och Lucas blev högröd i ansiktet. Han räckte ut tungan och jag skrattade åt honom. Han vände surt på klacken och gick därifrån. Han hatar när jag pratar om hans läggning, för han är faktiskt bi.
Johan pussade mej på kinden och jag vände min uppmärksamhet till honom.
"Jag måste gå nu.." mumlade han och pussade mej igen, och åter igen. Jag skrattade.
"Men du går inte?" sa jag och kollade på honom. Han skrattade.
"Ska snart," mumlade han innan våra läppar möttes igen.
"Vi ses sen!" ropade han när han gick bort emot sin mattelektion.
Jag drog fram mina historia böcker samt penna och sudd, innan jag och Mell begav oss till salen vi skulle ha.
Lektionen segade sej fram. Vi hade flera uppgifter vi skulle göra den här lektionen, och de vi inte hann skulle vi göra hemma - läxa. Jag fattade ärligt talat ingenting - så jag skrev av Mell, som vanligt.
När lektionen var slut begav vi oss till våra skåp igen och la in våra böcker.
"Håååååååltimma," gäspade Mell och jag skrattade åt henne. Jag slängde en blick på klockan, vi skulle inte börja förrän halv elva och klockan var tio i tio. Jag gäspade stort innan jag och Mell började gå till cafét.
"Ska vi spela kort?" frågade Mell.
"Orkar inte, men fråga någon annan?" sa jag och gnuggade mej i ögonen. Hade knappt sovit någonting i natt, då jag och Lucas suttit uppe och pratat hela natten, förutom fram på småtimmarna när jag somnat i hans knä.
"Vad händer där borta?" frågade Mell och pekade ut genom caféts fönster. Ett gäng stod samlat och skrik hördes. Jag vinkade till mej Mell och vi gick ut till ringen.
Johan stod i mitten, och på golvet låg en kille. Hans hår var kolsvart och stylat. Hans bruna ögon var kantade utav mascara och kajal och de såg livrädda ut.
"Har jag inte sagt åt dej att hålla dej borta ifrån mitt skåp?" sa Johan och tog hotfullt ett steg emot pojken, som jag visste utav tidigare erfarenheter hette Bill Kaulitz.
"M-men... mitt skåp," killen som gick i åttan, precis som jag pekade på sitt skåp, som var precis brevid Johans.
Jag höjde frågande ena ögonbrynet. Såg hur Johan höjde sin ena näve och klappade till den svarthåriga pojken över hans högra öga.
"Vafan håller du på med?" skrek jag och gick fram till Johan.
"Lägg dej inte i Nejla," sa Johan irriterat med blicken fäst på Bill. Johan höjde ena foten, men jag smet emellan och ställde mej mellan dem. "Flytta på dej!" sa Johan irriterat.
"Nej," sa jag och kollade utmanade på honom.
"Sluta barnsla dej Nejla," sa Johan och knyckte med nacken. Jag fnös högt.
"Vem är det som är barnslig här egentligen?" sa jag och gjorde en menande gest emot honom. Johan suckade.
"Flytta på dej bara," sa han och jag skakade på huvudet så att mitt blonda hår flög.
"Nejla, snälla," sa han och suckade igen.
"Du är fan dum i huvudet," sa jag och sirrade stint honom i ögonen. De förut så busiga och snälla ögonen hade ersatts utav ilska och hat. "Det är slut," sa jag. Orden bara snubblade ut ur min mun. De passade perfekt i min mun. Och jag blev förvånad över att jag sa de, och hur bra de passade i min mun.
Johan bara fnös.
"Precis som om du skulle göra slut med mej," sa jag och sträckte på ryggen.
"Jag gjorde det precis, hör du dåligt nu också?" sa jag hånfullt innan jag vände mej om. Jag räckte den svarthåriga killen min hand och han tog den. Jag drog upp honom på fötter, och förundrades över hur lätt han var.
"Kom," sa jag och log emot honom. Han följde blygt efter och vi gick ut på skolgården.
Vi satte oss på en utav de många bänkarna ute på skolgården och jag kollade oroligt på honom.
"Hur går det?" frågade jag oroligt. Han ryckte på axlarna och försökte verka oberörd. Men smärtan jag såg att han kände, gick inte att dölja. Hans läpp var sprucken, och hans högra öga var svullet.
Han hade inte sagt någonting, om det var utav blyghet eller om det var för att det gjorde ont när han pratade visste jag inte.
"Säker på att det går bra? Det ser inte speciellt.. ehm... bra ut?" sa jag och kollade fortfarande oroligt på honom. Han rätade på ryggen, och det var då jag märkte att han faktiskt var rikigt lång.
"Jag är van," mumlade han. Jag förvånades över hur ljus hans röst var, men orden stack till i hjärtat.
"Vad menar du?" frågade jag och kollade oroligt på honom. Han log faktiskt och tog upp en servett han haft i fickan.
"Det är inte precis första gången han är på mej," flinade han och jag rynkade pannan.
"Bill!" en kille kom fram rusande till oss. Hans hår var speciellt, då hela var utav dreadlocks, även fast de var ganska korta. Hans ansikte var identiskt med Bills, det var bara Bills svullna öga och spruckna läpp som skillde dem åt - förutom deras olika frisyrer.
Killen med dreadlocks kollade frågande på mej.
Och om han inte hade börjat tala hade jag med all säkerhet drunknat i hans underbart vackra ögon.
"Nejla?" sa han. Jag blev förvånad över att han kunde mitt namn och i några sekunder såg jag ut som ett levande frågetecken. Men kände ändå hur de värmde.
Men varför kunde jag inte kunna hans namn för?
"Men Bill vad har hänt?" frågade killen med dreadlocks och Bill skakade på huvudet.
"Det vanliga," mumlade Bill och killen med dreadlocks suckade. Killen med dreads räckte Bill sin hand och drog upp honom på fötter.
"Hänger du med?" frågade Bill och kollade nästan bedjande på mej.
"Var ska ni?" frågade jag.
" Studion," svarade killen med dreads och jag rynkade frågande på pannan med följde med i alla fall.
I hopp om att killen med dreads var lika snäll som han var söt.
"Hur visste du vad jag heter?" frågade jag när vi gått under tystnad.
Killen med dreads hade pressenterat sej som Tom Kaulitz, Bills tvillingbror.
Ett brett leende lekte på hans läppar. Han var riktigt söt faktiskt.
"Han har spanat in dej läääääänge," sa Bill och himlade med ögonen. Tom blev genast hög röd i ansiktet, och gav sin bror en mordiskblick. Jag skrattade bara åt dem. Såhär var det alltså att kolla på när tvillingarn bråkar!
Vi kom fram till en byggnad som jag så många gånger sett, men aldrig riktigt förstått vad det var för någonting. Vi klev in och en doft utav brändmat nådde mina näsborrar.
"Åh nej!" utbrast Bill.
"Gustav lagar mat igen!" sa Tom direkt efter och tvillingarna rusade in i ett annat rum.
Jag hade ingen aning om vem denna Gustav var, men det jag förstod var att han troligtvis inte var någon speciellt bra kock!
Jag rusade efter killarna och vi kom in i ett kök där en kille, kanske något år äldre än oss, stod.
"Hejsan!" sa han glatt mej han kollade förvånat på mej och sedan tvillingarna.
"Oh, detta är Nejla!" sa Tom och flinade överdrivet. Gustav verkade försöka hålla sej för skratt när Tom sa mitt namn.
Jag kände igen killen. Han gick i nian på skolan, då jag sett honom i korridorerna förut. Han hade kort, blont hår och glasögon.
Min mobil började plötsligt ringa och jag drog vant upp den och svarade - utan att kolla vem det var.
"VAR FAN ÄR DU?" Lukas skrek i andra änden och utav en ren reflex drog jag bort telefonen ifrån örat. Jag kände hur killarnas blickar var fästa på mej, men ignorerade dem och förde försiktigt mobilen till örat igen.
"HUR JÄVLA DUM I HUVUDET ÄR DU EGENTLIGEN?" Lukas fortsatte skrika. "SVARA FÖRFAN!" skrek han tillslut och andades andfått sedan, då han troligtvis inte andats medans skrikit.
"Är du klar?" sa jag oberört och Lucas hm:ade kort. "Bra! Och det jag sa till Johan menande jag," sa jag. Han svarade inte, blev stum.
"Du missade engelskan! Mamma kommer få spel på dej!" sa han sedan och jag suckade.
"Inte om hon inte får reda på det?" sa jag och jag hörde hur han suckade.
"Okej då, men du är skylldig mej en tjänst," sa han.
"Nej, skulle inte tro de! För om du säger någonting berättar jag för Erika om Sandra," sa jag och kände mej nöjd.
Erika är hans flickvän och går i åttan på skolan, medans Sandra går i nian och de strulade på en fest. Och om Erika får reda på det gör hon slut direkt. Vilket inte Lucas vill.
"Mäh! Så kan du inte göra?!" utbrast han förfärat.
"Joho! Varför skulle jag inte kunna göra det?!"
"Okey då," mumlade han surt.
"Skyll dej själv, bro," mumlade jag glatt som svar. Han fnös bara som svar.
"Men vi möts fem vid kiosken? Tar med mej dina saker, så cyklar vi till dansen?" sa han och jag hmm:ade som svar. "Bra, hejdå! Älskar dej," sa han och jag skrattade.
"Älskar dej också," sa jag innan jag la på. Jag stoppade ner mobilen i fickan och kollade sedan upp på killarna.
"Vem var det?" frågade Tom nyfiket och jag skrattade till.
"Min bror," en rynka bildades i hans panna, men jag ignorerade den.
"Han lät inte speciellt glad?" sa Bill och jag skakade på huvudet.
"Men vad har hänt med dej Bill?" frågade Gustav och bytte därmed samtalsämne.
"Johan," sa han och rynkade på pannan. "Men sedan kom Nejla till undsättning," flinade han och jag kände hur en ljusröd ton spred sej över mina kinder.
"Att han aldrig lämnar er ifred," mumlade Gustav och suckade.
"Gustav!" sa Tom plötsligt och pekade på röken som steg upp ifrån stekpannan. Gustav svor och försökte sedan fixa till det, men det var försent.
Gustav suckade tungt och slängde det han bränt i papperskorgen.
Tom och Bill kollade roat på Gustav som sprang runt i köket som en galen höna på jakt efter någonting.
"Kom," mumlade Bill och visade ut mej till ett annat rum. Han slog sej ner i soffan, och satte på tv:n.
"Kom, jag bits inte," flinade han och klappade på soffan. Jag satte mej brevid honom, och vi båda började kolla på "Tom & Jerry" som gick på någon kanal.
En stund senare gapskrattade vi båda två, och jag låg framåt lutad och skippade efter luft!
"Vad håller ni på med?" Tom kollade roat på oss och slog sej sedan ner mellan mej och Bill.
Vi kollade alla tre på fortsättningen utav Tom & Jerry, och snart skrattade även Tom.
Hans skratt var så vackert. De klingade så vackert i mina öron.
Pogrammet tog slut alldeles för fort, och Bill slog över till en annan kanal. Något djur pogram var det iallafall.
"Jag måste gå nu," sa jag och rynkade på näsan åt klockan.
"Varför då?" utbrast Bill och jag kunde inte låta bli att fnittra till.
"Jag har träning," besvarade jag hans fråga.
"Vadå för träning?" frågade Tom nyfiket. Jag flinade.
"Dans," sa jag och han nickade.
|
| Kommentarer | | enannansak - 4 feb 09 - 11:22 | Åh, mer mer mer! :O
<3 | | sweety_love_you - 3 feb 09 - 21:50 | | är du medlem på thfans? |
|
|
|
