Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 7 |
There u go... Hoppas det inte är fullt av slarvfel. Nu ska jag se på Tribe. ;)
Kapitel 7
”Aj!” vrålade James när en kudde landade i ansiktet på honom. ”Vad håller ni på med?”
”Du snarkar”, sa Malcolm lugnt och kom för att hämta kudden, som högst troligen var hans. ”Och dessutom är det morgon. Jippie, upp och hoppa, en ny dag med nya möjligheter!”
James grymtade ilsket och krånglade sig ur de hoptrasslade sängkläderna. Malcolm dansade runt i rummet med sin kudde, medan han väntade på att Jesse skulle bli färdig i badrummet.
”De andra har redan gått”, informerande han James. ”Klockan är nämligen halv tio.”
”Du måste skämta”, gäspade James och drog av sig sin pyjamas. Just i det ögonblicket öppnades dörren och Lily kom indansande med det röda håret på ända. James skrek till och gömde sig bakom sitt täcke. ”Herregud Lily, jag har bara kalsongerna på mig!”
Lily fnös högljutt.
”Jag har väl sett dig i kalsonger förr, det är faktiskt en vanlig syn på sommarloven. Hej Malcolm, vad gör du?” Hon betraktade intresserat Malcolms dans, som kanske skulle föreställa vals.
”Dansar, ser du väl”, sa Malcolm glatt och svängde häftigt med kudden.
Jesse kom ut ur badrummet med en handduk virad om höfterna, men när han fick syn på Lily vände han om och gick in tillbaka.
”Hallå där!” tjöt Malcolm och slängde ifrån sig kudden. ”Jag har väntat i en halvtimme på att få komma in!” Han rusade fram till badrumsdörren och började bulta på den.
”Lily”, sa James strängt. ”Ut. Nu!”
”Men jag skulle ju –”
”Ut, sa jag!”
”Ja, när jag har –”
”Ut ur vår sovsal!”
”FLITWICK SA ATT DU SKA KOMMA UPP TILL HANS KONTOR!” vrålade Lily till sist så högt att Malcolm förskräckt satte sig ner på golvet. ”Klockan sju ikväll! Han letade efter dig vid frukosten, men när du inte var där sa han det till mig istället!” Hon stormade ut ur sovsalen och de hörde henne dundra nerför trapporna och gorma ilsket åt några intet ont anade elever som satt nere i uppehållsrummet.
”Vilket temperament”, sa Malcolm andlöst. ”James, jag älskar din syster.”
Jesse öppnade badrumsdörren och stack ut huvudet.
”Har hon gått?”
”Nej”, sa Malcolm. ”Hon ligger och väntar på dig i din säng. Hon tycker du har snygga magmuskler.”
”Det tror jag inte på”, sa Jesse prompt och vågade sig ut ur badrummet.
”Att du har snygga magmuskler, nej det förstår jag verkligen att du inte tror”, flinade Malcolm.
”Jag menar att jag inte tror att hon ligger i min säng –”
”Men du hoppas det, va?”
”Nej, det gör jag verkligen inte –”
”Erkänn att du vill ligga med James syrra!” Malcolm roade sig kungligt, medan Jesse stod och vrålade åt honom, högröd i ansiktet. James flinade och kastade sig på sängen för att se hur showen skulle fortsätta.
”Hon är fyra åt yngre än mig, din inskränkta idiot!”
”I krig och kärlek är allt tillåtet”, sa Malcolm vist. ”Men du får vänta med att hoppa i säng med henne eftersom hon bara är tolv –”
”Håll käften, jag är inte kär i Lily!”
”Men lite förälskad är du nog…”
Jesse rodnade kraftigt, medan Malcolm kvickt hoppade utom räckhåll för honom. När det gällde att munhuggas var Malcolm ytterst skicklig, men om det började dra ihop sig till slagsmål slank han alltid snabbt undan.
”Lugna ner dig”, sa han kvickt när Jesse började se alltför hotfull ut. ”Jag retas ju bara. Du måste verkligen lära dig att hantera din ilska, Jesse!”
Dinah stod nere i uppehållsrummet, hon var i centrum som vanligt. Flickorna som var samlade runt henne blängde allihop på James när han gick förbi dem med Jesse och Malcolm i släptåg. Dinah var lika vacker som vanligt, skickligt sminkad fastän det inte behövdes, det långa, självlockiga håret nonchalant slängt över axeln, en välmanikyrerad hand på ena höften, den andra fingrade på en lock att det halmfärgade håret.
Men James såg ingenting av det vackra hos Dinah längre. Han mindes dagen då de hade träffats på Hogwartsexpressen på väg till Hogwarts för att börja sitt fjärde skolår. Hon hade kommit in i deras kupé och frågat efter sina vänner. Till och med Malcolm, som annars inte brydde sig om tjejer, hade stirrat på henne och sedan frågat om det verkligen var Dinah Morrison, som förut sett ut som en tändsticka med tandställning och för stora kläder.
Då hade hennes kläder plötsligt börjat sitta perfekt, tröjorna hade börjat sitta åt, jeansen som förut hållits upp av ett brett bälte hade nu suttit perfekt på hennes ben och höfter. Tandställningen hade varit borta och hon hade plötsligt fått ett fantastiskt vackert leende. Och hennes hår som förut varit smutsigt och stripigt, hade blivit klippt i en modern frisyr och hade doftat vanilj och rosor, nytvättat och fräscht.
Och alla killar hade börjat springa efter henne. James och Jesse hade tävlat om vem som lyckades bjuda ut henne först och Jesse hade vunnit, men det var James som först hade kysst henne, under deras femte år, och sedan dess hade de varit ett par.
Men Dinah var inte längre den perfekta tjejen som han hade blivit kär i. Hon var visserligen fortfarande vacker, men hon såg mer konstgjord ut. Och populariteten hade stigit henne åt huvudet. Förut hade hon varit snäll och omtänksam men nu ansåg hon sig överlägsen alla andra, hon var nedlåtande, elak och högfärdig.
”God morgon, James!” sa hon med ett ljuvt leende. James valde att inte svara.
”Verkar som om hon vill ha dig tillbaka”, mumlade Jesse och lät nästan avundsjuk.
”Ta henne du, jag vill inte ha henne”, sa James.
”Förut bråkade ni om vem som lyckades få henne först”, sa Malcolm. ”Nu vill ingen av er ha henne längre.”
”Jo, Jesse vill”, sa James och damp ner i en ledig fåtölj.
”Nej, han är ju för evigt trogen Lily”, sa Malcolm retsamt. Jesse blängde på honom.
Helen återvände med betydligt lättare steg från Flitwicks kontor. Hon drog upp pergamentet hon fått av Ryan ur bakfickan. Quidditchträningar, som hon trots allt skulle få vara med om.
”Du får stanna fram till jullovet”, hade de sagt. ”Då får du också en chans att ändra dig, om saker och ting skulle bli bättre.” Draco ville att hon skulle gå kvar på Hogwarts, det hade hon sett i hans blick. Andra skolor var för långt borta från honom och det tyckte Helen också.
”Vaktare”, hade han stolt sagt innan han gav sig av. ”Jag ska putsa upp min gamla nimbus när jag kommer hem, och sedan skicka den till dig.”
Hon var överlycklig för tillfället. En nimbus tvåtusenett och nästan två hela månader till på Hogwarts.
”God kväll, James”, hälsade Flitwick hjärtligt när James med nervös uppsyn steg in på kontoret. ”Du är punktlig, ser jag.”
Punktlig och punktlig, jag har ju väntat utanför sedan halv sju, tänkte James men det sa han inte högt. Om han inte varit så spänd skulle han säkert ha kommit för sent, vanligen kom han alltid fyra eller fem minuter efter överenskommen tid.
”Vad var det ni ville prata med mig om?” frågade han artigt och satte sig ner på stolen som Flitwick pekade på. ”Har det med Helen att göra?”
Flitwick log och James fick ännu en gång en konstig förnimmelse av att han visste vad som hänt.
”Jag tänkte fråga dig hur du mår”, började Flitwick och fortsatte le. ”Efter att Alec Mackenzie, så att säga, överföll dig?”
”Jag mår bra”, sa James lamt.
”Inte öm någonstans?”
James undrade i sitt stilla sinne om Flitwick verkligen hade kallat honom till sitt kontor för att fråga hur han mådde.
”Nej, madam Pomfrey har fått allt att läka, lika perfekt som alltid.”
”Det är bra”, sa Flitwick och tycktes fundera i några sekunder. ”Hörde du vad Helen och hennes klasskamrater grälade om?”
Det var något med hur han uttalade ordet ”grälade” som fick James att bli alldeles säker på att Flitwick visste mycket mer än vad han låtsades.
”Men du vet ju ändå allt, så varför frågar du mig?” utbrast han innan han hann hejda sig och när han väl hade börjat så gick det inte att sluta. ”Du vet ju precis vad som hände, att de inte alls grälade, utan att…” Han avbröt sig och stirrade stint på Flitwick, som suckade djupt.
”Nej, James, jag visste inte”, sa han tungt. ”Men jag känner igen en lögn bättre än någon annan. Helen Malfoy är inte så duktig på att ljuga. Men sanningen, den är desto svårare att hitta. Så berätta nu exakt vad som hände.”
James stirrade på honom med gapande mun. Han hade alltså avslöjat allt, Flitwick hade inte vetat, han hade bara låtsats veta. Och nu skulle Helen inte bli glad.
”Helen skulle nog inte vilja att jag -”
”Tala om för mig vad som hände”, sa Flitwick strängt.
”Okej, okej”, muttrade James. ”De där tjejerna har drivit med Helen ända sedan… Jag vet inte när. Och efter hennes depression har de börjat kalla henne psykfallet och jag vet inte vad. Och när jag kom gående och fick syn på dem… Helen såg helt förstörd ut och hennes klasskompisar bara stod och skrattade åt henne och jag ville göra någonting för att sudda ut deras elaka flin och jag förhäxade dem och Mackenzie hade förmodligen all rätt att piska upp mig eftersom besvärjelserna jag kastade var väldigt starka för jag var ju så arg. Och Helen var… Jag kan inte beskriva hur hon var. Vit i ansiktet och alldeles gråtfärdig och hon tycktes inte höra vad jag sa och hon var alldeles slapp i hela kroppen och var som i dvala och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men så kom Mackenzie och då tycktes hon vakna till liv och hon hjälpte mig till sjukhusflygeln. Och hon är verkligen rädd för de där tjejerna, så snälla professorn, säg inte det här till någon för…” Han upptäckte plötsligt att han pratade väldigt fort, och tystnade med ens. Han hade sagt för mycket. På tok för mycket.
Livet fortsätter, tiden går alldeles för fort när det finns lite av den, snart måste jag åka hem, byta skola, får inte träffa Ryan eller Spike mer, inte heller James, men jag överlever väl. Jag sa ju faktiskt att jag kunde tänka mig att gå i en annan skola. Det är nog det bästa för mig just nu.
Quidditch. Snart är det match. Vi tränar fyra gånger i veckan, nästa vecka blir det varje dag, hur dåligt väder det än är. Alannah tror att det kan bli regn lagom till nästa lördag, då vi ska spela. Det blir mot Ravenclaw, de är hemskt duktiga spelare allihop. De vann matchen mot Gryffindor för några veckor sedan. Om vi inte vinner den här matchen är vi ute ur turneringen, eftersom vi har förlorat en gång tidigare under terminen. Det var innan jag blev vaktare.
Konstigt nog är jag inte nervös. Inte än i alla fall, men jag tror inte jag kommer att bli heller. Det spelar väl ingen roll om jag gör bort mig, när det här ändå är min sista termin här.
Alla tycks veta att jag ska flytta. Jag har bara sagt det till Ryan och Spike, vid lunchen en dag. Säkert var det någon som hörde vad jag sa. Men jag bryr mig inte.
Ryan och Spike blev väldigt ledsna, faktiskt. Vi har blivit goda vänner sedan vi träffades på quidditchplanen. Det är nog dem jag kommer att sakna mest. Kanske kommer jag att sakna James också, vi har pratat några gånger och jag har börjat tycka mycket om honom. Missförstå mig inte nu, jag är inte kär i honom. Det är helt otänkbart att jag skulle bli det, så tro ingenting nu! Nej, jag tycker om honom som en vän, även om vi inte hunnit bli särskilt goda vänner.
Nimbusen du skickade är jättefin, och den är betydligt bekvämare att flyga på än rensopartvåan jag hade på uttagningen. Synd bara att jag inte hinner spela så mycket quidditch.
Vi ses snart, Draco!
Helen
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Duudanennss - 5 feb 09 - 11:42 | | Tackar ödmjukast. :) Kul att du gillade det. | viunderregnmoln - 4 feb 09 - 20:54- Betyg:  | | bra kappitell (Y) det var ett snyggt slut med brevet |
|
|
|
