Om en flicka del 1 En mamma... Och en pappa |
My satte sig som vanligt vid bordet längst ner i hörnet i matsalen.
Hon rörde runt i maten utan att kunna få i sig något; varför måste skolmaten alltid vara så äcklig?
Och dessutom var hon alldeles för nervös för att äta.
Idag skulle klassen redovisa sina litteraturarbeten i svenska.
Hon visste redan innan att alla skulle bua ut henne innan hon ens hunnit säga något.
Dom hade inget emot hennes arbeten, det var flera som brukade försöka ta hennes arbeten eller försökte skriva av henne.
Det var henne det var fel på.
Till och med några i dom andra klasserna brukade skrika: "Jävla alternativa hora!" efter henne.
Hon hatade dom, hon hatade skolan, hon hatade att vara social, hon hatade hela världen.
Och hon hade den här äckliga maten.
Fiskgratäng med stenhårda potatisar.
"Om jag och Sofie skulle gått på samma skola skulle vi ha problem tillsammans och inte var för sej, och det är i alla fall lite bättre!" tänkte hon.
Hon gick och slängde maten utan att ha ätit en tugga utav den.
- Men, du får inte slänga allt det där! hörde hon en sur mattant bakom sig.
My brydde sig inte, utan slängde all mat i alla fall.
När hon vände sig om såg hon mattanten som hade sagt till henne.
- Du kan ju inte slänga all den där maten! Tänk på alla fattiga barn som itne ens har råd att äta, och här går du och SLÄNGER mat! MASSOR AV MAT, dessutom! Du måste allt SKÄRPA DEJ! så BETER man sej inte!
My lyssnade inte, utan satte i öronsnäckorna till mp3-spelaren i öronen och gick iväg.
Mattanten stod fortfarande och gormade efter henne och My visste att alla i hela matsalen satt eller stod och stirrande på dom: Dom älskade när det var någon elev som bråkade med någonn som var anställd på skolan, eftersom det så sällan hände.
Dom tyckte särskilt mycket om när det var någon som görmade åt henne, i deras ögon var hon ju trots allt en 'Jävla alternativ hora'.
Som sagt, hon hatade dom.
- Hallå?
Dörren i hallen smällde igen och My ropade.
Konstigt, det var ingen som svarade, fastän dörren hade stått olåst och hennes mamma brukade alltid vara hemma vid den här tiden.
Och om hon hade fått för sig att gå till nögon vännina så skulle hon ha låst och satt en lapp på dörren.
My hatade att vara enda barnet.
Hennes föräldrar försökte köpa henne, dom gav henne en massa prylar som hon egentligen inte ville ha.
Det enda hon ville ha var en storasyster som hon kunde prata med.
- Hallå? ropade hon igen.
Det var ändå ingen som svarade.
- Mamma?
My fortsatte in i lägenheten när ingen svarade.
Hon hittade mamma sittandes vid köksbordet gråtande.
- Vad har hänt? frågade My.
Mamma ryckte till, som om hon iten märkt att hon kom.
- Åh, ingenting! Jag märkte inte att du kom! Vad tidigt du är hemma!
- Mamma, jag ropade TRE gånger!
- Jasså... Jag satt väl i mina egna tankar, sa mamma och försökte skratta till, men det lät mer som ett jällt skrik.
My fortsatte in genom köket till sitt rum och släppt skolväskan på golvet.
- Vad händer i kväll då? Kan du aldrig bjuda hit några kompisar? Vi vill ju veta vilka du umgås med! sa mamma och gjorde ett misslykat leende.
- Neej...
- Varför inte?
- Därför att jag vill inte ta hit mina kompisar! Jag skulle för sjutton SKÄMMAS över hur dåligt ni har inrett det här stället!
- My, du vet att det inte är vi som inrett vår lägenhet.
- Hur som helst är det så fult så att man knappt kan bo här.
Sanningen var att My visste att hennes föräldrar aldrig skulle acceptera hennes vänner.
Dom hatade att hon klädde sig och såg ut som hon gjorde, så varför skulle dom acceptera att hennes vänner såg ut och klädde sig likadant?
- Jag drar till Sofie och käkar där.
- Men vi skulle ju äta tillsammans idag, vi bestämde oss för att inte bjuda hit någon bara för att äta tillsammans bara vi tre!
- Men jag har redan lovat Sofie.
- Du har lovat oss också!
- Men jag VILL inte! Okej?! Ni är så jävla tråkiga, vet ni det? Ni förstår ingenting! Ni är så tröga!
My gick ut i hallen och drog på sig skorna.
Hon gick ut och stängde dörren med en smäll.
- Shit, min telefon ringer! säger My just när Sofie börjat lägga en rand eyeliner på Mys ögonlock.
- Vart är den då?
- Den ligger på din byrå.
Sofie räckte My telefonen.
- Hallå?
- Hej My, mamma lät virrig.
- Hej, svarade My och suckade.
- Kan du inte komm ahem till middagen? Pappa och jag måste berätta något för dej.
- Men kan ni inte göra det sen..?
- Nej, vi vill säga det vid middagen.
- Vänta lite då. Vänd till Sofie viskade hon: Mamma vill att jag kommer hem till middan.
- Ja? viskade Sofie tillbaka.
- Hon och pappa ville berätta något viktigt.
- Betyder det att du tänker äta hemma då?
- Jag måste väl... suckade My. Till mamma sa hon: Jag är hemma en stund.
- Pappa och jag ska skiljas. My tappade gaffeln på tallriken.
- Va?!
- Jag ska flytta till mormor, så du får bo här med pappa.
- Va?!
- Vad då 'va'? Pappa och jag ska skiljas, och du ska bo kvar här.
- Men varför?
- För att du itne kan bo med mej hos mormor.
- Nej, inte det, varför ska ni skiljas?
- Vi passar inte ihop, vi är alldeles för olika.
My såg på henne att det inte var hela sanningen.
Hon reste sig upp, klampade in på sitt rum och smällde igen dörren.
Mamma och pappa stirrade efter henne.
Tillslut reste sig pappa upp och knackade på Mys dörr.
- My? My?
Han väntade en liten stund till innan han öppnade dörren.
Rummet var tomt och fönstret var öppet.
Han var inte orolig, såhär gjorde hon ofta.
Ända sedan hon var liten hade hon älskat att smita ut genom fönstret; Det var lätt, eftersom dom bodde på nedersta våningen.
Han visste att My skulle komma tillbaka.
To Be Continued...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Sandra91 - 30 apr 06 - 22:39 | Jättebra :)
Ska läsa fortsättningarna nu :) | | svartasorgvingar - 17 apr 06 - 08:01 | | Jobbar på en forsättning!! | Between - 17 apr 06 - 07:35- Betyg:  | | jätte bra, fortsättning :D | | TrasigFlikka - 17 apr 06 - 07:28- Betyg: | | omg, va bra :D längtar , skriv en fortsättning nu ! :D | | Grodan93 - 16 apr 06 - 19:07- Betyg: | | Jätte bra :) Kommer fortsättning snart? | | asa92 - 16 apr 06 - 07:51- Betyg: | | Jätte bra:) Väntar på fortsättning... |
|
|
|
