Tio Av 10 |
Det hade gått tre år, fyra månader och 27 dagar. Han hade aldrig förstått varför, hade aldrig fått veta. Hon hade bara sagt det, vänt sig om och gått. Men nu spelade det ingen roll. Hon var historia. Hon hade en annan. Han hade ingen.
Ville slog sig ner på sängen, trött och utmattad. Han hade en uppsats i engelska som skulle vara klar dagen därpå. "1000 words, no more, no less" hade den äckliga engelskläraren sagt. Den äckliga läraren som hade sin välpolerade flint och sin tyska porrmustasch. Ville hade aldrig gillat honom. Ingen gjorde det, inte hon heller. Inte för att han brydde sig om henne längre. Nej, det gjorde han inte.
Efter en halvtimma bestämde han sig för att sluta skjuta upp uppsatsen, han satte sig vid skrivbordet och drog ut översta byrålådan för att leta efter ett kollegieblock att skriva ner uppsatsen i. I alla fall en tankekarta som kunde bli en uppsats. Han tog ett block på måfå och letade igenom det efter ett tomt uppslag. Emellan två av sidorna som han fyllt med små glada gubbar låg ett tjockt pappersark hopvikt. Utan att egentligen kontrollera vad han gjorde tog han upp arket och vecklade ut det. Det var en lista, skriven med svart tuschpenna. Överst stod det "Besta sakena i mitt liv". Listan med de 10 bästa sakerna i hans liv som han skrev för 6 år sen.
Längst ner på listan stod det "Kapsyler", Villes första samlarobjekt. Hans föräldrar hade dödat honom om de någonsin hade hittat den gamla gympapåsen som luktade alla olika typer kolsyrad dryck. Sedan stod det "Slåss med pinnar". Ville och hans vänner brukade tillbringa de flesta rasterna åt att springa runt i ”förbjudna skogen” och leka allt mellan riddare och aliens. Det var på den där vackra sommardagen som han fick en pinne i ansiktet som lämnade ett fem centimeter långt ärr. Det hade varit sjukt mycket uppståndelse efter det, både i skolan och hemma. Alltför mycket tyckte Ville. "Pog" låg på åttonde plats. Pappersbrickor med färgglada figurer. Även det hade han samlat på en gång i tiden. Hur han brukade springa ner till leksaksaffären och köpt så många som möjligt. När affären sedan stängde igen slutade han med sitt samlande. Hon samlade också Pog. Det var då.
"Datorspel" stod på sjätte plats. Hade han skrivit listan idag så hade datorspel legat överst på pappersarket. Han hade vigt sitt liv åt elektroniska spel. Han minns sitt första datorspel, ett pedagogiskt datorspel om bokstäver med Krakel Spektakel och hans synnerligen bisarra vänner. Hans andra spel, det något roligare och enligt hans föräldrar brutalare och löjligare, Half-Life hade satt sina spår. Överallt kunde man hitta namn som Gordon Freeman och G-Man eller den grekiska bokstaven lambda som var spelets logotyp.
Ovanför datorspel var det först något överstruket, följt av "Markoolio", artisten som han dyrkade i sin barndom. Denne feta finlandssvenska rapare som älskade att driva med sig själv. Ville undrade varför han egentligen skrev Markoolio. Det fanns en mängd andra artister och band som var bättre än honom. Det tyckte han då också. Electric Banana Band var tusen gånger bättre. Och så var det Aqua. Han kom ihåg den radio i trä han hade gjort i slöjden. Den hade han tagit hem och visat upp med stolthet för sina överdrivet överraskade föräldrar. Sedan lät han sin mamma att sjunga alla de låtar han tyckte var bra. Däribland Aqua. Aldrig Markoolio. Hon kunde också sjunga. Riktigt bra. Det brukade han ge henne beröm för.
Sedan stod det ”Fotboll”. Han hade spelat fotboll i nästan hela sitt liv. Dock hade han oturen att hamna i en klass på högstadiet med enbart IFK-fans när han själv var en anhängare till Häcken, farsans favoriter. Det var egentligen hans favoritlag men på den tiden hade han inte kuraget att säga annat i faderns närhet. Det gjorde att han inte pratade om just det ämnet på rasterna i sällskap med personer som Ville inte fann likasinnade. Han hade under en fotbollsmatch sommaren 1997 blivit ordentligt intacklad i en målstolpe och brutit armen. Gipsad i 5 veckor. När gipset väl skulle av hade i stort sätt alla han kände kladdat på det. Hon hade ritat den eviga kärlekssymbolen med en röd tuschpenna. Hade han haft gips idag hade hon aldrig så mycket som kommenterat det. Hon. Han tittade högre upp på listan. Villes ögon fastnade direkt på ordet som stod skrivet med extra stora bokstäver. ”POKEMON KORT”. Han hade en gång i tiden varit lika besatt av de färgglada korten med japanesiska mangamonster som han var av Half-Life idag.
"TV" hade han skrivit på andra plats. TV:n var, precis som för många andra barn världen över, en del av hans uppväxt. Dock till skillnad från sina kompisar hade han inte slösat bort sitt tittande på dåligt animerade serier (om det inte av en slump visades en hyfsad Disneyfilm) utan hade fallit för det mest pedagogiska barnprogrammet i svensk historia - Fem myror är fler än fyra elefanter. Hans kompisar hade alltid kommenterat hans val av TV-program. Men han hade aldrig funnit glädjen i att se en man med röd mantel flyga omkring och ge underlägsna människor en käftsmäll och fängelsestraff.
Och så - det översta. Ett namn. Ett namn på en person som han hade känt i mer än halva sitt liv. En person som han hade delat halva sitt liv med. Hennes namn. Sen hade det bara tagit slut, efter ett förhållande på över fem år. Hon hade aldrig pratat med honom efter det. Det hade bara tagit slut och han hade aldrig fått veta varför. Ville tittade ner på namnet. Han såg inte, han tittade bara. Han tog en svart spritpenna ur pennstället och strök över det. Han tryckte ner pennspetsen mot pappret för att se till att det namn som en gång stått där skulle bli omöjligt att läsa. Allt som fanns kvar var ett tjockt svart sträck. Han såg på listan, höll den i handen i flera minuter innan han vek ihop den och lade ner den i byxfickan. Han plockade upp en blyerts från golvet, gjorde en rund cirkel i mitten av pappret och skrev inuti "English".
|
|
|
|
