Höstmörkrets mörka ögon kap. 2 |
Kapitel 2
Inte som vanligt
Det var tisdag och sanna började klockan 10.00 i skolan. Sanna trodde att hennes mamma skulle väcka henne, men när sanna vaknade kvart i 10 så märkte hon att hennes mamma inte hade gjort det. Hon rusade upp i sängen och drog på sig kläderna, åt en macka och sminkade sig. Sedan bar det iväg. Hon kom försent och de hade matte prov första lektionen. Perfekt tänkte hon. Men hon satte i alla fall gång med matte provet och det gick faktisk ganska bra, eller det kändes så. De hade gympa efteråt och Sanna var faktisk ganska aktiv för en gångs skull.
Skolan slutade och sanna gick hem så fort hon kunde för att slippa se skolan.
När hon kom hem var hennes mamma redan hemma och hon hade varit ute med hunden också. Sanna som hade tänkt att gå den mysiga lilla stigen igen suckade.
– Jag ville ju gå ut med sniff! Det gör jag ju alltid!
– Jag tänkte bara hjälpa dig med dina sysslor så du kan kontrollera dig mer på skolan.
– Aja, jag tar ut sniff ändå! Hejdå
Så gick sanna ut och smällde igen dörren efter sig. Hon gick samma väg som igår. Men hon kände sig mer iakttagen, Det började kännas obehagligt så hon började småspringa. Hon hörde steg efter sig men visste inte om det var hennes egna. Hon vågade inte titta bakåt men ville så gärna se vem det var. Hon sprang fortare och råkade snava. Hon slog sönder hennes nyaste byxor och fick ett djupt sår knät och det började blöda.
Plötsligt kände hon några andetag i nacken, hon visste inte om hon skulle våga vända sig om, eller vad hon skulle göra. Knäet värkte och hennes kläder var alldeles blodiga. Hon hade inget val, hon var tvungen att vända sig om och se efter. Det var en lång bit hem och hon visste att hon aldrig skulle kunna springa ifrån det som stod bakom henne. Hon tog ett djupt andetag, blundade och så vände hon sig om. Hon slog upp ögonen och där stod det någon. Hon kunde inte se hans eller hennes konturer. Allt hon såg var ett par mörka ögon. Sedan stack den eller det in i skogen och försvann. Skräckslagen gick hon hemåt och in i huset med tårar i ögonen.
|
|
|
|
