Epilog 2: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Här kommer absolut sista delen av novellen. Tack allihopa som läst <3
Så ja, nu tror jag att jag inte kan få sista epilogen bättre. Jag har ändrat på saker om och om igen, men det blir nog inte bättre än såhär. Så här kommer det. Säg vad ni tycker, vare sig det är ris eller ros! =)
Låten som är citerad i slutet är Bryan Adams - Please forgive me
http://www.youtube.com/watch?v=-u-cBYA4Ne8
EPILOG II
Bill
Scenen spelades upp inom mig om och om igen, och för varje gång smärtade det lite extra. Jag såg hur hennes stora, tårfyllda ögon tittade på mig, för att sedan vika undan när hon slet sig bort från mig. Jag tänkte på hur man hörde snyftningarna riva i hennes hals när hon snubblade därifrån. Jag önskade att jag hade reagerat direkt och sprungit efter henne. Men mina ben var fastnaglade i marken och allt jag kunde göra var att betrakta henne när hon rusade nedför stentrappan och ut på vägen. Då skrek jag, för på något sätt kopplade min hjärna vad som hände och mina fötter fick äntligen fart.
Bilkollisionen hade varit oundviklig även om Alex inte hade rusat ut mitt i den. Bilarna kom från varsitt håll, på samma sida av vägen, och samtidigt som de slirade för att undvika varandra befann hon sig mitt i det. Jag trodde inte ens att hon förstod vad som hände. Det jag gjorde inte jag heller förrän jag satt bredvid henne på trottoaren och höll i hennes vita händer.
Jag lämnade bara rummet för att gå på toaletten. När sjukvårdspersonalen insåg att det var omöjligt att övertala mig att gå rullade de in en vagn med mat till mig. Jag försökte svälja den varma soppan, men när det tedde sig omöjligt sköt jag ifrån mig vagnen.
Jag satt vid sängkanten i ett helt dygn. Tittade anklagande på maskinerna runt om, som om det var deras fel att hon låg där.
Huden var så blek och kall. Läpparna var torra och den ljusrosa färgen hade sedan flera timmar sedan lämnat dem. Hon var helt stilla sånär på regelbundna andetag som fick hennes kropp att höjas och sänkas i långsamma rörelser.
Under timmarna jag ägnade på sjukhuset grät jag inte annat än inombords. Jag höll hennes hand i ett försök att få min styrka att bege sig in i hennes kropp. Jag bad, fast jag inte trodde på gud.
Läkarna och sköterskorna som ständigt kom in i rummet för att kontrollera hennes andning började titta medlidsamt på mig, precis som om de inte väntade sig att hon skulle vakna och att jg var dum som inte insåg det.
Men hon måste vakna.
Jag pratade inte med någon på den här tiden, inte ens när Tom kom in i rummet yttrade jag ett ord. Han såg på mig, på henne och ställde sig tätt intill mig. Han sträckte sig efter min hand och kramade den. Jag försökte ge honom ett svagt leende. Han förstod och lämnade rummet kort därpå. Han visste att jag ville vara ensam.
Det var när en sköterska bad att få prata med mig som jag tvingades prata igen. Hon bad mig sitta ned och genast fick jag känslan av att hon skulle säga något hemskt. Hennes eviga leende, som var till för att vara uppmuntrande, fick mig bara att vilja skrika och svära. Om jag inte varit så fruktansvärt trött hade jag säkert gjort det.
In i rummet följdes vi av ännu en kille som jag genast kände igen.
”Joakim”, sa han kort och räckte fram handen till mig.
Jag kunde inte förmå mig till att hälsa tillbaka. Hatet jag kände mot honom förvånade mig. Var det för att jag sett honom pussa Alex – avundsjuka? - eller för att han stod där och såg ganska obrydd ut?
Jag satte mig ned och väntade på att sköterskan, vars namn jag glömt av, skulle börja prata.
”Herr Kaulitz”, sa hon allvarligt. ”Jag skulle vilja att ni svarar på några frågor. Joakim Heiden här, hävdar att han aldrig träffat dig. Han har under det senaste halvåret bott i samma... boende... som Alexandra Stein...”
”Stein?” avbröt jag. Sedan förstod jag. Ännu en lögn.
”På vilket sätt känner du Alexandra?”
”Jag...”
”Har du haft kontakt med henne de senaste månaderna?”
”Nej, men...”
”Inte? Hur kommer det sig att du känner henne?”
”Jag... vi...”
”Och hur kommer det sig att du träffade henne idag?” sa Joakim argt.
Jag blängde tillbaka på honom.
”Vi var tillsammans i somras.”
Något tycktes tändas i Joakims blå ögon. ”Så det var på grund av DIG som hon en natt kom in på min bar, helt förstörd och knappt kunde prata för att hon grät så mycket?”
”Kan ni ta den här diskussionen senare?” avbröt sköterskan. ”Jag vill bara veta vem av er jag ska låta vara där om hon vaknar.”
”Han är inget annat än en galen expojkvän som knuffat henne framför en bil!” fräste Joakim. ”Hon till och med bor hos mig. Jag är ganska säker på att hon vill ha mig där och inte han.”
Joakim tog det som en strid, men jag uppfattade något annat i sköterskans ord.
”Om...?” viskade jag. ”Hur illa är det?”
Sköterskan slog ned blicken och till och med Joakim tystnade och stirrade på henne. I det ögonblicket förstod jag att han brydde sig om Alex mer än jag ville tro. Men hur mycket brydde sig hon om honom?
”Jag vill inte vara en glädjedödare, men om hon inte vaknar upp om några timmar vet jag inte om hon någonsin kommer att göra det.”
Jag ville inte tro på hennes ord, ville inte att det skulle vara sant. Jag ville se Alex le igen, se henne skratta. Att allt som var hon och jag var borta spelade ingen roll just nu, jag ville bara se att hon levde.
Det knackade på dörren och en rödkindad rund man kom in. ”Jag tror hon vaknar.”
Båda Joakim och jag flög upp på fötter, men han hejdade mig från att gå. Han såg allvarligt på mig. ”Tro mig, hon vill inte ha dig där.”
Och jag lät mig luras. Jag lämnade rummet efter honom, men istället för att gå in till Alex satte jag mig utanför i väntrummet. Att beskriva känslan som fanns i mig var omöjligt. Jag bara satt där med huvudet i händerna och inbillade mig att mitt hjärta slog så hårt att hela byggnaden skakade. Sekunderna var långa, men de hann knappt övergå till minuter, innan samma robusta man visade sig. Han vinkade åt mig att komma och jag reste mig hastigt.
Framför dörren till rummet där Alex befann sig stannade han. Han vände sig om och såg tveksamt på mig. ”Herr Kaulitz”, sa han. ”Du behöver inte gå in. Det... Vi väntade oss inte något sånthär, men jag tror det enda sättet att lugna ned henne är att du får prata med henne.”
”Vad har hänt?” frågade jag chockat, medan tusentals ovälkomna fantasier grep tag i mig. ”Var är Joakim?”
”Han gick”, sa mannen. ”Du förstår att hon...”
Då slog det mig att på andra sidan dörren var Alex vaken och vad det än var så behövde hon mig, precis lika mycket som jag behövde henne just nu.
”Nej, vänta!” utropade den korte som visat mig hit, men jag hade redan slagit upp dörren.
Alex satt darrande upp i sängen, fortfarande med samma slangar som ledde till handlederna och in i näsan. Nedför hennes kinder droppade stora tårar och hon såg vettskrämd ut. Hon såg mig inte, hon stirrade bara rakt fram. Hennes läppar rörde sig och det dröjde ett tag innan jag hörde vad hon sa.
”Bill”, viskade hon. ”Bill.”
Jag skyndade fram, satte mig på sängkanten och tog hennes hand. Läkaren bredvid sa någonting, men jag hörde inte vad. Alex ansikte vreds mot mig och för ett ögonblick såg jag ett igenkännande i hennes ögon.
”Alex”, sa jag så lugnt jag kunde. ”Det är bra nu. Allt kommer bli bra nu, älskling.”
Jag lät mina fingrar röra vid hennes likbleka kind och hon slöt ögonen och rös av min beröring. Jag kunde se en rädsla i hennes ögon som jag inte kände igen. Hon såg annorlunda ut, men jag visste varför jag tyckte det.
Jag hörde att doktorn pratade med mig och utan att vända blicken från Alex försökte jag lyssna. ”Ja?”
”Jag skulle behöva tala med dig i enrum.”
Alex öppnade tvärt ögonen. ”Nej”, viskade hon halvt hysteriskt. ”Lämna mig inte här!”
Jag kramade hennes hand hårdare. ”Det är lugnt, jag är tillbaka om en minut. Jag lovar.”
Jag tvingade mig själv att släppa hennes hand och lämna rummet. Doktor Jeison stängde dörren och bad mig sätta mig ned. Den här gången vägrade jag.
”Berätta bara vad det är”, bad jag.
Jag såg att Jeison tvekade. ”Vi vet inte mycket om henne. Det finns inga föräldrar som vi kan kontakta, inga släktingar. Känner du hennes familj? Vet du vart de kommer ifrån?”
Jag skakade på huvudet, beredd på att ljuga för att sanningen inte skulle komma fram. ”Jag tror inte hon har någon familj. Du får fråga henne om det själv.”
”Det är det som är problemet”, sa Jeison. ”Det enda hon får fram är ditt namn. Den enda hon ville se vad du. Jag tror... jag tror inte hon minns något annat.”
Chock efter chock. Jag kunde knappt höra orden som fortsatte komma från läkaren mun.
Jag förstod. Alex framtid var inte en framtid som jag borde dela med henne. Hon skulle åka fram och tillbaka till psykologer, olika hem, och så småningom kanske hon skulle kunna bygga ett nytt liv. Men jag visste att hon flera gånger redan försökt bygga ett nytt liv utan att ha klarat det särskilt bra.
Någonting annat slog mig också. Hur skulle jag kunna bygga ett nytt liv? Allt hade förändrats – igen.
”Jag”, sa jag. ”Jag tar hand om henne.”Du kan inte neka till att hon skulle misstycka.”
Doktor Jeison såg förvånat på mig. ”Jag vet inte om du inser var det innebär och vad du behöver ge upp för hennes skull. Du ska inte känna dig pressad att ta på dig ansvaret. Jag vet en bra klinik som kan ta hand om henne. Hon kommer bli behandlad som en familjemedlem och hon kommer komma över dig.”
Att föreställa sig Alex på en klinik var omöjligt.
”Du förstår inte”, sa jag. ”Även om hon kommer över mig så kommer jag aldrig över henne. Jag gjorde misstaget att förlora henne en gång. Jag tänker inte låta det hända igen.”
Då visste jag inte om det var ett bra val, men jag visste att det var det enda valet jag hade. Det senaste halvåret hade jag fått lära mig att jag inte klarade mig utan henne. På samma gång som jag hatade olyckan så hade jag den att tacka. Om det inte varit för den hade Alex och jag aldrig återförenats. Om hon hade haft sin bakgrund på samvetet, hur skulle hon någonsin kunna gå vidare då?
Jag insåg att jag skulle behöva ljuga, för på inga villkor skulle jag låta henne få reda på vad som hade hänt. Jag skulle inte låta henne plågas av samma tankar som plågat henne så länge.
Så jag gick tillbaka till henne och satte mig åter på sängkanten. Hon hade lagt sig ned igen och det var knappt hon orkade hålla ögonen öppna. Jag tog hennes hand.
”Allt kommer ordna sig, älskling.”
Om jag så ska ta med dig till Australien ska du aldrig få veta.
Still feels like our first night together
Feels like the first kiss
It's gettin' better baby
No one can better this
Still holdin' on, you're still the one
First time our eyes met
same feelin' I get
Only feels much stronger
wanna love ya longer
You still turn the fire on
So if you're feelin' lonely don't
you're the only one I ever want
I only wanna make it good
so if I love ya a little more than I should
Please forgive me
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 27 jul 09 - 13:39 | Okej... nu när jag varit så dålig och inte kommenterat de andra delarna får jag väga upp det i den här! :D Och du... DU ÄR FANIMEJ HELT FANTASTISK!!! Jag fick skriva ut de sista kapitlena igår och satt därmed i min säng halva natten och bara läste, läste och läste för det var omöjligt att lägga ifrån mig din underbara historia! Jag sträckläste den som en idiot och du anar inte hur mycket känslor du fått fram, vilket är bra. Jag har skrattat, jag har lett, jag har gråtit och jag har haft ont i själen. De känslor du beskriver är så äkta att de går ända ut och rätt in i själen på mig, och där har de nu vridit om allt totalt så nog har du berört alltid och lämnat spår!
Jag är så glad att jag gav den här historien en chans för den är helt fantastisk, helt underbar! Och slutet... finns det ett bättre sätt att avsluta den på än att ta upp Australien igen? Jag vet inte, perfa. Men nu ska jag sluta kasta lovord över dig och kasta mig in på fortsättningen. TJOHO! <3 :D | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 23:52- Betyg:  | | aah, jag känner mig som en vattenspridare :'( | | sandruskapuska - 25 mar 09 - 03:06- Betyg: | Naaaw, fattar inte att jag inte hållt mig mer uppdaterad.
E glad över attt det slutade så, att hon inte har det på samveter, samtidigt som de kommer att få vara tsm <3
klar 5a. Riktigt bra novell du,annorlunda,spännande, rolig, ... | | woops - 26 feb 09 - 21:28 | | Tack allihopa! :) <3 | | the-rose - 7 feb 09 - 21:20- Betyg: | | Ohhh så sött av Bill ^^ Älskar verkligen den här novellen, för att du skriver så himla bra =D Hoppas att du forsätter med fler noveller | | RowsahKanin - 7 feb 09 - 14:05- Betyg: | | Men nååååh ='''D Älskar det här. <3 | | Karlss0n - 6 feb 09 - 20:32- Betyg: | | Sjukt bra men lite tråkigt att den e slut. | | HorseGirl - 6 feb 09 - 20:14- Betyg: | | fan vad bra^^ heja alex å bill :p :) gillar slutet skarpt | | mikaelanystrom - 3 feb 09 - 09:21- Betyg: | Men shit manhattan!! underbart, men jag hoppas verkligen hon kommer kunna bygga upp ett nytt liv, självklart tillsammans med honom! Åh! De ska alltid vara tillsammans. Jävla Joakim, det är bara billbillbill hon ska ha >_______< ... aja! nu blire babbel, och jag måste åka till skolan. Doh' >.<
btw! kommer det mer? :O:O:O????????
hanna, gah så bra du är <3333 :D:D | | HilfMirFliegen - 2 feb 09 - 22:30- Betyg: | Shit, den här novellen har innehållit, skratt, gråt, smärta. Typ allting! Jag vet inte vad jag ska säga för att få fram hur jäkla bra den här är!
Btw. kan du skicka den till mig på msn så jag kan skriva ut den å läsa? :o | | Lovely__ - 2 feb 09 - 21:26 | *som den som läser, ska det vara. Blev lite fel där i kommentaren ser jag nu.
Haha, satan vad jag klagar förresten xD Menar det mer som sådant som du kan tänka på till nästa gång, så du inte tar det på fel sätt^^ | | Lovely__ - 2 feb 09 - 21:24- Betyg: | Och så är den slut.. känns lite konstigt måste jag säg eftersom jag har följt den ett tag nu.
Men till ris och ros.
Du har lyckats få allt så bra, orden flyter på och jag kan helt ärligt säg att flera gånger då jag suttit och läst denna följetong(eller vad jag nu ska kalla den för) så har jag nästan tyckt att det har varit en bok som jag läst. Jag har kunnat se allt framför mig, och det är ju mycket det den som skriver vill att läsaren ska känna.
Välskriven har den varit helt enkelt.
Och så till lite konstruktiv kritik.
Det var en del ord här som jag nog skulle vilja byta ut.
"men när det tedde sig omöjligt sköt jag ifrån mig vagnen".
Tallriken hade jag nog föredragit framför vagnen.
"och såg ganska obrydd ut?"
Obrydd? oO förstår vad du menar med det ordet, men än en gång. Jag hade nog velat ha något annat ord där.
Så till nästa gång du skriver en berättelse, läs igenom noga för att se att alla ord "stämmer", att det inte är något ord som läser kan fastna på, som stör själva flytet i texten.
Sen hade jag nog också velat ha ett annat slut. Någon liten text "fem år senare" eller något liknande för att se hur det gick för dem.
Men i det stora hela, till 90% kan jag säg, så har denna varit väldigt bra, en av de bästa jag läst!:) Helt klart värd en femma, om inte mer. | | Airya - 2 feb 09 - 18:33- Betyg: | visste inte om jag skulle våga läsa den, trodde att hon skulle dö.... Men det gjorde hon inte! :D *lättnad* så tack till det xD
så fint var slutet (och låten ^^ heh) jättebra verkligen! bäst <3 | | gbg_95 - 2 feb 09 - 18:17- Betyg: | | Omg, omg, omg!! Jag vågade inte ens klicka upp novellen, jag trodde att någon skulle dö eler något. Bill, alltså...Han är så rar! Vet verkligen inte vad jag ska skriva mer än att du skriver otroligt bra! Kan inte fatat att denna novellen är slut :( Men det kommer väl en ny? (a) ;) | | Ifos95 - 2 feb 09 - 16:38- Betyg: | ojojoj.
du. är. bra. eller.
bättre.
BÄST.
uhuhuh.
(mina ord tog slut där) | | -951111 - 2 feb 09 - 14:46- Betyg: | | åwh. så himla bäst <3 men den får inte vara slut ju ;( <3 | | M-424 - 2 feb 09 - 13:52- Betyg: | Fy fan vad glad jag är nu! Ville läsa om hela novellen när jag ser att du har lagt upp en ny del. Och den var/är minsann inte dålig! ;)
Synd bara att novellen är slut nu. Vill verkligen fortsätta läsa din underbara novell.
Och Bill :O Din charm..<333 ´
Guud, nu är tåröögd! Är du väldigt säker på att du inte glömde en del.. hon din pappa? En bortglömd del i toan?
Nej, skämtar :)
Tack för en underbar novell, eh? Du HAR talang!! =) <3 | | WhyJustMe - 2 feb 09 - 13:02- Betyg: | | Den är ju så bra :) inte får den vara slut :(:( |
|
|
|
