Om du bara visste... |
Du råkade se ett av mina sår i dag. Först tänkte jag berätta för dig, men jag ändrade mig.
"det är bara ett rivsår" sa jag. Och sedan frågade jag dig någonting som fick dig att tänka på annat.
Det var inte meningen, men det bara blev så...
Jag sa förut att jag hade någonting att berätta för dig. När vi var ensamma frågade du vad det var. jag låtsades som om jag inte förstod och fick dig sedan att tänka på annat.
Jag vill så gärna berätta, men det är svårt.
varige gång jag har vart här, sovit över en natt eller två. Känns det som om mitt liv börjar bli bättre igen.
Men varige gång jag kommer hem, till mitt liv. Så faller det i bitar igen. Jag gämför ditt lyckliga liv, din fantastiska mamma och syster som älskar dig så. Sedan kollar jag på mitt eget, varför kan inte min pappa älska mig? varför kan inte min syster visa att hon bryr sig. Varför kan inte min mamma visa att hon faktiskt lägger märke till mig?
Jag vill ha ditt liv, din familj och framförallt din livsglädje. Du är så glad hela tiden och dina ögon glittrar av lycka.
Mina ögon glittar inte längre, de kan knappt se. Bakom dem finns bara sorg, den sorg du inte vet.
En känsla av tommhet, men ändå så full av smärta. Det finns inte längre hopp för mig, att åter bli den lyckliga tjej jag en gång var.
Varige gång vi ses, kommer jag gömma mina skärsår. Klistra på ett leende och skämta och skratta med dig. För aldrig mer kommer du få höra sanningen, det gör ont att säga så, och jag vet att du förtjänar mer. Men just nu är allt jag kan ge dig, svar som du vill ha.
"jag mår bra" " visst jag vill gärna följa med" "de e underbart" "jag klarar mig"
Alla dessa meningar är lögner.
Jag mår inte bra, det gör jag aldrig nu för tiden...
Jag vill inte hänga med in till stan. Jag vill bara somna om och hoppas att jag inte vaknar igen...
Det är aldrig underbart, det ordet existerar inte i min ordlista, jag behöver dig hela tiden. Men jag vågar inte be dig...
Och jag klarar mig inte, inte själv, speciellt inte när jag bor hos fel förälder...
Detta är jag, den delen av mig som du inte känner till.
Jag sitter här vid datorn och skriver, och du befinner dig bara några meter i från. Du vet ingenting, du anar inte ens att jag inte mår bra.
Men det var länge sedan du kände mig, då du kunde läsa mina tankar ... och avsluta mina meningar. Den tiden var en dröm, en lek, en gång verklighet men aldrig igen.
Som en örn utan vingar sitter jag fast i en kraftig bur. Jag kommer inte ut, och även om jag gjorde det, så skulle jag inte kunna flyga i alla fall.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sofiiie - 16 apr 06 - 07:11 | De gäller att våga, de är jobbigt men det är värt det.
Kämpa, jag är säker på att hon hjälper dig
om du bara vågar berätta. | knyttet - 16 apr 06 - 05:59- Betyg:  | gumman,
är du säker på att du inte ska berätta? | | Poet_91 - 16 apr 06 - 01:48- Betyg: | Gumman verkligen underbar..
Men du jag tror du skulle må bättre av att berätta
för skulle hon lfy fårn dej..
Så är hon ingen äkta vän..
Men både du och jag borde berätta för våra
vänner |
|
|
|
