Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 6 |
Extremt lat är ett uttryck som passar bra för att beskriva mig. Med tanke på att jag redan har skrivit kring 25 kapitel på den här och det bara är att slänga ut dem. Tydligen är det aningen för ansträngande för mig. Nä, men det är såhär, att jag har inte varit inne på dikta alls det senaste halvåret och det är ju rätt jobbigt nu när jag går sista året i grundskolan.
Okej, om jag skulle sluta försöka bortförklara det här då. Det här är sjätte kapitlet på min HP-fanfic och för att förstå handlingen krävs det att man har läst även de tidigare kapitlen. Tror jag... Jaja, de är lätta att hitta. Hoppas någon kommenterar, även om jag inte direkt förtjänar det. ;)
Kapitel 6
Där stod de allihop, alldeles tysta. Mackenzie, Helen, de tre tjejerna som blivit förhäxade varav en hette Melanie. Och så James. På vägen till rektorns kontor hade han försökt fråga Helen varför hon hade tagit på sig skulden för att ha förhäxat flickorna, men hon hade vägrat att prata med honom. Nu stod hon stel som en staty och stirrade in i väggen.
Rektorn, professor Flitwick, kom in genom dörren. Han viftade lite med sin trollstav och fick sex stolar att dyka upp ur tomma luften och placera sig framför det enorma skrivbordet. Själv slog han sig ner bakom det, med den vanliga bokhögen under sig för att han skulle kunna se över bordskanten.
”Någon, förklara kvällens händelser”, beordrade han och lutade armbågarna mot bordet. ”Miss Malfoy?”
Nej, tänkte James. Nej, inte Helen. Hon skulle ljuga, säga att allt var hennes fel. Han kunde inte förstå varför hon gjorde det, kunde inte komma på en enda vettig anledning.
”Jag var på väg tillbaka till uppehållsrummet efter middagen”, sa Helen tyst. ”Jag stötte på några klasskompisar. Vi har aldrig kommit överens, så vi började… gräla. Ja, vi grälade om helt onödiga saker. Till slut tappade jag kontrollen över mig själv och drog fram trollstaven. James kom gående och han försökte hindra mig. Kanske de trodde att det var James som kastade besvärjelserna, men det var faktiskt jag.”
”Jaså”, sa professor Flitwick bara och vände sig sedan till Mackenzie. ”Alec Mackenzie, eller hur? Tala om för mig varför du överföll James Potter.”
”Melanie sa att han förhäxade henne. Hon hade stora bölder i ansiktet, så jag piskade upp honom för det”, grymtade Mackenzie.
”Madam Pomfrey gav dig redan en veckas strafftjänstgöring. Vi tolererar inte överfall på den här skolan”, sa Flitwick och spände ögonen i Mackenzie. ”Du och flickorna kan gå nu. Potter och Malfoy stannar en stund till.”
När de hade gått, vände sig Flitwick till James.
”Du är alltså inte alls inblandad i detta? Det enda du försökte göra var att hindra miss Malfoy från att förhäxa sina klasskamrater?”
Det lät som om han visste, visste precis vad som egentligen hade hänt. James bet sig i läppen och såg snabbt på Helen. Hon stirrade på honom med bedjande blick. Säg inget, snälla James.
Men Flitwick tycktes ju redan veta. Det skulle inte spela någon roll vad James bestämde sig för att göra. Om rektorn verkligen visste. Det var bara det.
”Ja, så var det”, sa James mycket tyst. ”Jag försökte bara hindra henne.” Han ångrade sig genast men förstod att det skulle ha känts likadant om han valt att göra annorlunda.
”Bra, nu kan du gå.”
Ytterst motvilligt lämnade han kontoret. Helen satt ensam kvar, med fem tomma stolar runtom sig. Hon såg så liten och skör ut där hon satt, hopsjunken och med blicken fäst vid bordet.
När Helen äntligen vågade titta upp och möta Flitwicks blick, blev hon förvånad över hur förstående han var.
”Du har det inte lätt”, sa han medlidsamt. ”Din depression har satt djupare spår än vi alla trodde. Tidigare idag, när du blev utnämnd till vaktare, trodde jag verkligen att det höll på att bli bättre.” Han suckade djupt. ”Men kvällens händelser… Mackenzie gjorde naturligtvis fel. Att Potter blev skadad är naturligtvis hans fel, men jag antar att du mycket väl vet att det också är ditt, om än bara litet.”
”Men han mår bra nu”, sa Helen tyst.
”Ja, Potter klarar sig. Den jag är orolig för är förstås dig. Men vad vore bäst att göra?”
”Vad menar du?”
”Vi vill ju naturligtvis hjälpa dig, på alla möjliga sätt. Tror du att det skulle vara lättare att komma över depressionen genom att börja om på nytt?”
”Jag förstår inte, professorn.”
”Om du kanske började i en ny skola?”
Helen var tyst. Hon hade ju alltid sagt åt Draco att hon måste vara på Hogwarts för att komma över depressionen. Det var på Hogwarts det hade börjat, det var på Hogwarts det måste sluta. Men kanske hade hon haft fel. Kanske var det just det som Flitwick nu föreslog, att börja om på nytt, det enda som kunde få henne att bli fullständigt frisk.
”Jag skulle vilja prata med Draco om det här”, mumlade hon.
”Naturligtvis, naturligtvis”, sa Flitwick. ”Jag ska be honom komma, nu genast.”
Han hoppade ner från stolen och böckerna och gick fram till spisen, där han kastade in en näve flampulver och stack in huvudet. Helen hörde honom byta några ord med personen på andra sidan, innan han drog ut huvudet ur elden. Några sekunder senare föll Draco ut ur spisen.
Helen hoppade upp och sprang fram till honom. Han borstade av sig lite sot innan han drog henne intill sig i en varm omfamning. Helen bet sig i läppen för att inte börja gråta. Det var inte många veckor sedan hon kommit tillbaka till skolan men hon hade redan hunnit börja sakna sin far.
”Helen”, sa Draco tyst och släppte henne. Han såg på henne med sina grå ögon, de var lika uttryckslösa som vanligt, men Helen, som kände honom så väl, kunde ana en skymt av värmen i dem. ”Vad har hänt? Varför funderar du på att byta skola?”
”Jag vet inte”, mumlade Helen och såg ner i golvet. ”Jag kanske borde börja om, ibland är det för jobbigt här. Men jag vill ju höra din åsikt om det först.”
”Jag föreslår att Helen går till sin sovsal”, sa Flitwick. ”Det är sent. Helen, din far och jag ska diskutera vad som borde göras. Du kan komma hit imorgon efter frukosten, så informerar vi dig om vad vi kommit fram till, och så får du säga vad du tycker.”
Helen nickade. Hon såg på Draco, som log lite och tryckte hennes hand.
”Vi ska ordna det här”, sa han.
”James!” Jennie kastade sig över honom så fort han kom in i uppehållsrummet. ”Det där var helt suveränt, jag kommer aldrig att glömma hennes min! Hur länge har du övat på det där egentligen? För så där bra kan du ju inte uttrycka dig i en pressad situation, det vet ju jag. Men hjälp, hur mår du? Ångrar du dig?”
Han förstod först inte vad hon pratade om, men så kom han plötsligt ihåg Dinah. Just det, han hade gjort slut med henne. Men det kändes som flera evigheter sedan, fast det hade hänt så sent som under lunchen samma dag. Och det var ju egentligen Dinah som var orsaken till att han förhäxat de där snobbiga tjejerna. Han hade varit så arg på henne och när några av hennes kompisar dök upp, hade han dragit fram sin trollstav och låtit sin ilska gå ut över dem.
”James, vad är det? Säg nu inte att du vill försonas med henne, för allt det där du sa till henne var ju sant –”
”Nej Jennie, jag vet”, sa James tyst och såg sig om i det tomma uppehållsrummet. ”Jag hade nästan glömt bort Dinah, det har hänt en hel del…”
Och så berättade han alltihop för henne, och hon lyssnade. Om det var någonting Jennie verkligen var en riktig höjdare på, så var det att lyssna. Hon satt hela tiden tyst och betraktade honom, rynkade pannan ibland och såg ut som om hon ville säga någonting, men hon svalde det och fortsatte lyssna.
”Vad jag inte förstår”, sa James olyckligt. ”Är varför? Varför tar hon på sig skulden?”
”Jag tror”, sa Jennie långsamt och strök en hårslinga ur ansiktet. ”Jag tror, att orsaken till alltihop är de där eländiga tjejerna. De får henne att må så dåligt. Hon kanske hoppas att de ska sluta om hon inte går och skvallrar för någon.”
”Men det kommer de inte att göra”, sa James bittert. Han spottade på golvet och Jennie torkade upp det med hjälp av sin trollstav. Hon lutade hakan i ena handen och satt tyst medan hon frånvarande snurrade trollspöt i handen.
Till sist reste sig James och gick upp till sovsalen. Bara en enda bra sak har hänt ikväll, tänkte han när han drog täcket över sig, och det är att Jennie inte är förbannad på mig längre.
Om nu det räknades. En förbannad Jennie eller en lugn och snäll Jennie, egentligen var det ju inte så stor skillnad. Hon var alltid likadan. Lika aggressiv. Man visste alltid var man hade henne. Samma sak kunde man väl inte precis säga om Helen.
Det var väldigt tidigt, så tidigt att det fortfarande var mörkt ute. Och kallt. Vinden ven mellan träden i skogen, fick vågorna på sjön att bli allt större, fick Helen att huttra där hon stod i bara ett par jeans och en tunn tröja.
Det var mulet så det fanns ingen soluppgång att stå och se på. Bara vattnet som bredde ut sig framför henne som ett enda stort, mörkt hål. Hon visste inte ens varför hon gått hit, men till frukosten ville hon åtminstone inte gå. För där skulle de vara, allihop. Hennes plågoandar, och så James. Han skulle vilja veta varför hon fått allt att peka på henne själv. Han var så trög, var det inte uppenbart? Att gå och skvallra skulle bara göra det värre, hon kunde redan höra deras ord; ”Lilla psykfallet blev så rädd att hon gick och tjallade för lärarna!”
Hon såg upp mot slottet, sökte med blicken efter det fönster som hörde till Flitwicks kontor. Var det för tidigt att gå upp dit ännu? Långsamt började hon gå över slottsgården mot den stora ekporten. Lika bra att gå medan alla andra satt och åt frukost, så skulle det inte vara så stor risk att hon stötte på någon.
”Helen!” Det var Ryans röst. Han kom springande emot henne med ett hoprullat pergament i handen. ”Tider för quidditchträngingarna”, flämtade han när han kommit fram till henne och räckte henne pergamentet. ”Alannah bad mig ge det till dig.”
”Åh, tack så mycket Ryan”, sa Helen. Quidditch, ja, det hade hon ju nästan glömt bort. Men som det var nu kunde hon inte ens vara säker på att få vara med på sin första quidditchträning.
”Ska vi gå och äta frukost då?” sa Ryan glatt, han hade inte märkt hennes bedrövade min.
”Jag har redan ätit”, sa Helen och tvingade fram ett litet leende.
”Åh, jaha”, sa Ryan och såg besviken ut. ”Men vi kan ju äta lunch tillsammans sedan?”
”Javisst”, sa Helen och fortsatte le tills Ryan hade vänt henne ryggen och vandrat iväg i riktning mot stora salen. Det var ju inte ens säkert att hon skulle få uppleva den lunchen tillsammans med Ryan och Spike. Hon kanske måste lämna skolan redan idag.
Hon upptäckte plötsligt att hon höll på att krama sönder pergamentrullen i handen. Snabbt stoppade hon den i bakfickan på jeansen och började gå med tunga steg mot rektorskontoret.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Duudanennss - 2 feb 09 - 20:07 | | Tack för alla dina kommentarer. :) Blev helt paff när jag loggade in och såg att typ tio av mina verk hade kommenterats, hehe. ^^ Jättekul att du gillar det. Nästa del är uppe senast imorgon. Möjligen petar jag ut den redan ikväll om jag orkar springa efter da memorystick. Och korrekturläsa... Jaja, vi får se. :) Tack i alla fall. | viunderregnmoln - 1 feb 09 - 23:09- Betyg:  | | men oohh vad bra du MÅSTE skynda dig att lägga upp mer |
|
|
|
