McDonald och blivande tonårsmammor slutet |
Det var otroligt hur snabbt det gick mot slutet. Veckorna hade gått så långsamt och plötsligt så var den där obeskrivbara smärtan där i magen och spände alla muskler. Mensverk gången hundra, eller mer. Sedan hade det eskalerat, och snart så låg jag där med benen i vädret och tryckte nedåt för jag kunde inte göra någonting annat. Luftgasmasken tryckte jag mot näsan och munnen när verkarna kom. Jag frågade mamma efteråt om hon hörde hur jag muttrade ”ut barn, ut barn” om och om igen, och hon hade skrattande svarat ja.
Smärtan var kanske enorm, jag kommer inte ihåg så mycket av den så här efteråt, men jag kommer ihåg att jag tänkte flera gånger att jag ångrade mig, att jag inte ville ha barnet längre för att det gjorde för ont. Men efteråt så kan jag spola framåt i tiden, till då barnet lämnade min mage, och las på mitt bara bröst, då barnet låg där och skrek. Lyckan var så stor att jag inte brydde mig om hur öm jag kände mig i hela kroppen, inte brydde mig om tröttheten som letade sig in i vartenda hörn i kroppen. Allt som betydde var barnet som låg på mitt bröst. Allt som betydde var min son.
Jag fick en underbar liten pojke. 3651 gram, 54 centimeter lång och ljust, dunigt hår på huvudet. Allt han var det var fantastiskt, från han små tår till formen av hans huvud. Allt var litet, miniatyr, men han fick en sådan stor plats i mitt hjärta att han kunde ha varit en jätte. Bara på några sekunder tog han över mig, mitt liv, jag var inte den person jag var innan han föddes, nu var jag mamma. Jag var mamma till honom, och det var allt som betydde.
”Hej bebis,” sa jag, och smekte hans lilla hand då han började lugna ned sig. Det var då jag kom ihåg att mamma stod i rummet, så jag vände mig upp mot henne och såg att hon grät, men det var lyckliga tårar. Hon tog tag i min hand, och böjde sig då fram och smekte min sons, hennes barnbarns, huvud så ömt.
”Han är perfekt,” viskade hon, och så kysste hon min hand, ”du är perfekt, det har du alltid varit.”
Min son, jag kunde inte sluta tänka det, sov mesta delen av tiden, och när han inte sov sökte han efter mitt bröst, men jag kunde inte amma honom ännu, och det sörjde jag när jag fick hålla i den lilla nappflaskan som han sög på tills han somnade. Aptit hade han i alla fall.
När han sov, bara timmar gammal, öppnades dörren, men jag kollade inte upp för jag trodde det var mamma som kom tillbaka med det te hon sa att hon skulle köpa. Så jag fortsatte att titta på den lilla krabaten i min famn, han såg så fridfull ut när han sov.
”Hej,” sa en manlig, eller nästan manlig, röst bredvid mig, och jag tittade upp snabbt i rädsla, bara för att se att där stod Joakim.
”Du skrämde mig,” sa jag med ett nervöst skratt, och tittade ner på min bebis för att se att han om han vaknade av min rädsla, men han sov fortfarande djupt.
”Vad blev det?” Frågade han, och sträckte på naken för att se barnet från där han stod.
”En pojke,” log jag, och såg upp på honom. Visst var det Joakims näsa han hade, och kanske hans huvudform. Joakim såg inte så lycklig ut som jag trodde han skulle göra, han verkade inte i närheten så lycklig som jag var. Han stod på avstånd och tittade på oss med nyfikenhet.
”Åh, vad ska du döpa han?” Frågade Joakim tyst, och tog ett liten steg närmre.
”Jag vet inte,” jag ryckte på axlarna, ”har du något förslag?” Frågade jag, och vände på huvudet för att kolla på honom. Han hade en väska slängd över axeln, en dunjacka på sig, mörkblå jeans och en ljusblå skjorta. Han kom direkt ifrån skolan. Jag kollade snabbt mot klockan, den var tolv, så han skolkade tydligen, och det gjorde mig nöjd, konstigt nog.
”Teo?” Sa han och log nervöst, och tog tre långa steg och ställde sig bredvid sängen för att se närmare på vår son. Det var ett ledsamt leende som kröp fram på hans ansikte då han sträckte fram handen och smekte sin sons mjuka kind. Vår son suckade i sömnen. ”Nä, han är ingen Teo,” sa han då, och drog undan handen. Det var glädje, stolthet och sorg som präglade hans ord, och det gjorde mig förvånad, men jag kunde inte förstå det, för det enda jag kunde känna var en sådan glädje att jag nästan sprack.
”Vill du hålla honom?” Frågade jag, och höll upp bebisen lite högre så att han skulle kunna ta emot honom, men Joakim skakade snabbt på huvudet, kollade på klockan lite besvärat.
”Jag måste gå…,” sa Joakim då, och spräckte plötsligt lyckobubblan jag var i, för orden var inte sagda med en ovilja att gå, en längtan att stanna och hålla hans egna son, det var med lättnad han sa det, som om han har gjort sitt som pappa genom att ge sin son en blick.
”Varför då?” Frågade jag då, argt för att han sa att han skulle vara där, han gav sin son en elefant och sa att han skulle vara pappa till det här barnet, vara där för barnet, men nu när han fanns här så ville han inte vara pappa längre, nu ville han… gå.
”För jag är inte en pappa,” sa han högt och tydligt, med någonting som liknade ilska i hans röst.
”Det är du visst, kolla på honom, du är pappa till honom!” Bad jag desperat, för även om han stod precis bredvid mig hade han ena foten utanför dörren, redo att ge upp sin son för att leva sitt eget liv.
”Jag är inte pappa,” viskade han, och såg på mig. Det var då jag visste att ingenting kunde övertala honom, det var när han såg mig rätt i ögonen med en sårbarhet jag inte ens varit i närheten av att röra förut. Jag visste att han talade sanning. Enligt honom var han ingen pappa, han hade ingen son.
När Joakim gick tittade jag ner på min son, och visst fanns glädjen där, men sorgen för min son, att han aldrig skulle få en riktig pappa högg i bröstet. Jag skulle vara tvungen att ge min son dubbelt så mycket kärlek, och det skulle jag aldrig tveka att ge honom.
Ensamstående mamma. Ensamstående tonårsmamma, det var jag.
Det gick en dag. Den gick bara så där. Mamma, pappa och Johanna satt runtom mig, ute i korridoren gick Sean, som var hopplöst snygg och trevlig, med sin treåriga son George, och deras skratt hördes på lång väg. Han hade kommit hit två dagar innan för att han och George hade saknat Johanna så mycket.
Det var bitterljuvt, denna stund, för även om alla de människor jag älskade var runt mig, hade jag förlorat så mycket på vägen hit. Loa, Sofi och Maria fanns inte i mitt liv längre, de smsade när de fick veta, grattis stod det, men inget mer. Grattis. Kort skulle väl komma sen med, men det var allt.
Sean tittade in i rummet och kollade på Johanna med en strålande, avgudande blick, de var så kära att man blev lycklig av att se på dem.
”Are you alright, do you want a cup of water, Hanna?” frågade han oroat, men hon himlade med ögonen och svarade nej. Sedan kollade han på mig och det lilla barnet som låg och sov bredvid mig. Jag låg på sidan och det gjorde bebisen med. ”He’s adorable, have you decided about a name yet?” Frågade han och då hoppade George ut bakom honom och rusade mot Melanie med ett stort leende.
”No, not yet, almost though,” svarade jag med en bred svensk dialekt påbred, och han flinade till svar.
”It’ll come soon.”
”Hanna, I got a, a lollie from one of the uh nurses,” sa George medan han gungade fram och tillbaka i Johannas knä. Jag log åt synen, och tänkte framåt då min son skulle vara så stor som han, men det kändes otänkbart.
”You did!?” utbrast Johanna med ett leende, och jag lutade mig tillbaka för att se Johanna prata med sin bonus son som hon kallade honom. Johanna skulle bli en underbar mamma.
Jesper, tänkte jag, och kollade på min son. Jesper, tänkte jag igen, testade att tänka det. Jesper är min son, Jesper det är mat! Jag log åt tanken på att ropa in honom om somrarna för att han ska äta mat.
”Jesper,” viskade jag, för att se hur det kändes att säga till honom, ”Jesper, du är min son.” Då öppnade han långsamt ögonen och såg på mig med ofokuserade ögon. ”Jesper Karlsson,” sa jag högt, och det kändes rätt, det passade honom. Han var en Jesper.
Det skulle inte bli Jesper Karlsson Lindholm, för om Joakim inte ville vara Jespers pappa, då skulle han inte vara det.
”Du är min Jesper,” viskade jag och kysste hans panna.
Och det var slutet på mitt förra liv, början på mitt nya. Där började ett nytt kapitel där Jesper var allt som betydde och allt jag brydde mig om ett. Det var ett kapitel där Johanna skulle vara borta, ett kapitel där Joakim inte skulle bry sig om oss. Det svåraste kapitlet i mitt liv, men ändå det bästa. Just nu var allt klart.
Det här var slutet på min barndom. Visst sörjde jag det, men jag hade Jesper, Johanna, mamma, pappa, Sean och George. Jag hade min familj.
-----
Tja, det var det. Jag har en del som ska vara Joakims syn på allt planerad, men jag är inte så säker på om det kommer vara så många som läser den. Kommentera om du läst den här och vill veta varför Joakim var som han var. Kan också säga att Joakims del kommer innehålla vad Melanie gör med sitt liv efter hon fått Jesper.
Så, kommentera, det kan vara "yay" eller "nay" vad som helst... för jag vill också veta vilka människor som läst den här ^^ jag e ju nyfiken!!!!
Joakims del kommer isåfall heta "Jag som inte var pappa", säg om du vill att jag ska mejla om den kommer ut!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ferdos-Lina - 29 okt 10 - 17:47- Betyg:  | Underbart novell jag älskar den mejla när novellen om Joakim
ska komma | | ILoveTAKIDA - 21 jul 09 - 22:04- Betyg: | | Jag har läst den här asbra novellen :D | | dinmamma - 21 feb 09 - 09:42- Betyg: | | bra avsnitt :* , även om det Är sorligt att et är slut. Skulle vara kul med Joakims synvinkel ((; | | Diskret - 8 feb 09 - 19:36 | | Jag har tårar i ögonen. Så *censur* *censur* *fula ord* bra slut det här var! Jag har kanske blivit lite känslig nu också, för jag har precis tittat på corpse bride, och den påverkade mig lite, om man säger så... | | sofiiie - 6 feb 09 - 00:01 | Tycker du skriver super ra och vill gärna läsa Joakims del! (:
Kram<3 | | spektakel - 2 feb 09 - 14:51- Betyg: | | braaaaa mejla om det kommer nån del om joakim ;D | | Alvinnea - 1 feb 09 - 16:13- Betyg: | Braaaa! Mejla gärna om det kommer nån del om Joakim!
Kramizzzzzar!! | | sorgen - 1 feb 09 - 15:47 | | Bra! | | the-rose - 1 feb 09 - 13:46- Betyg: | jättejättejättebraaa!!! Älskar den=)) Slutet var också jättebra.
Joakim är en sån fegis =( Men vem bryr sig om honom =D | | Sh-ad-ow - 1 feb 09 - 01:39- Betyg: | | Absolut.. jag vill gärna att du skriver en fortsättning =) | | nohappy - 1 feb 09 - 00:55- Betyg: | | jag vill veta vrf han är sån..mejla när nästa del e ute | | ThisIsJustMe - 1 feb 09 - 00:06- Betyg: | Åh så bra!!
självkart e jag ledsen över att den är slut
men slutet var ändå så klockrent! :D
Ja förutom att Joakim va helt dum då :P
Jag vill absolut att du ska skriva en fortsättning?
till denna! :)
Så nu är det bara att skriva! :D
Och mejla mig när den kommer ut (a) :) | | bopping_girl - 31 jan 09 - 19:08- Betyg: | | Jag har läst allt från början o jag vill gärna läsa mera :D Du är grymt bra :) | | _Hannis_ - 31 jan 09 - 19:07- Betyg: | d e n ä r u n d e r b a r! Du måste lägga ut om joakim!JAG ÄLSKAR DEN!<3
P.S Jag håller helt med LannaH
kram Hanna:) | | Niz0 - 31 jan 09 - 18:21- Betyg: | Jag har läst den från början. Tycker den är skit bra och tycker verkligen du ska fortsätta skriva :)
Om du gör de eller börjar på en ny novell, så mejla gärna. Det du skriver är så himla härligt att läsa! <3 | | Rosapapper - 31 jan 09 - 18:15- Betyg: | | Jättebra, du måste skriva ur Joakims synvinkel :D | | BlackDream - 31 jan 09 - 18:12 | Jättebra =)
Mejla när den andra kommer?
Thanks x'D | | vaken - 31 jan 09 - 18:05- Betyg: | | Touché ;) | | LannaH - 31 jan 09 - 17:31- Betyg: | f a n t a s t i s k t .
hör du det människa!!? det var fantastiskt ! ,, underbart ! - p e r f e k t ! lite sorgsen blev man ju - jag menar ,, nu är det slut :( *snyft* ja, det skulle kunna vara en idé, det där om Joakim alltså :) mejla om du lägger ut den :D
vet du?? xD I slutet, då tänkte jag bara en mening i huvudet ”men det, det är en annan historia” & du kan ju alltid göra det. Skriva en annan historia alltså. Om Jesper & Johannas dotter. (Ja, jag har bestämt att det ska bli en dotter – okej!?!?) elr om George, Seans son. Eller…
öhm, du kanske förstår att jag har svårt att skiljas från den här novellen? jag menar, jag D Y R K A R ju den här !! hur ska jag någonsin kunna släppa den ? :( x)
igen – ifall du inte hörde:
f a n t a s t i s k t .
KraM
Hanna |
|
|
|
