Skolan del 16 |
Om jag inte får mer än 8 kommentarer lägger jag ner
den nu är det snart bestämt om ni inte skickar in
8 kommentarer.
kommer att få lida.
- Nej, jag vill inte ju, svarade jag.
Jag började gråta och Cornelia kollade på medans hon hade rep om sig.
Hon visste inte vad hon eller vad jag skulle göra nu.
- Låt henne vara, sa mamma.
Andre skrattade men svarade faktiskt.
- Som om jag skulle släppa din gris till dotter, sa han.
Karl störde Andre när han kom in. Det gillade inte Andre.
- Andre, vi har då…, sa Karl.
Andre avbröt Karl, det förstod jag.
- Dåliga nyheter, jag vet, sa Andre, jag vet var det är.
Andre fortsatte sin mening.
- Den man hänger folk i är sönder, när vi skulle hänga Julias far, då gick den sönder, sa Andre.
Karl fick en chock att han mindes det.
- Gå och gör i ordning den då, sa Andre ilsket.
- Äh, asså man behöver två…, hann bara Karl innan Andre avbröt honom. (igen)
- … händer, se så gå nu och jobba, sa Andre.
Karl gick och jobbade och jag bara blev sämre och sämre, det kändes som
om jag skulle spy på ett sätt. Vad som än händer så var jag rädd.
- Mamma, sa jag tyst.
- Ja älskling, vad är det, sa mamma.
- Cornelia ska väl vara fri igentligen, sa jag.
Mamma kollade på Cornelia, hennes tårar rann nerför hennes kind.
En väldig jobbig känsla, speciellt nu när vi är i en fara.
- Gumman, spring hem ring polisen och för dom hit, sa mamma.
- Jag vet ju inte ens vart vi är ju, svarade jag.
Mamma gav mig en karta där det stod massor.
- Pappa skulle vara stolt över dig Julia, sa mamma.
Nu skulle jag springa hem men när Karl var där och grejade
med den som hänger folk, då såg han mig när jag sprang förbi.
- ANDRE, ropade Karl.
Andre kom ut och såg arg ut när Karl hade berättat vad som hade hänt.
- Ta henne då, sa Andre. Jag passar dom andra.
Karl springer som livet efter mig och jag bara springer åt helt fel håll.
Han hänger efter jag känner mig stressad kommer jag klara detta.
- Nejmän, din dotter är ute och springer Annika, sa Andre.
Mamma svarade inte. Men det gjorde Cornelia.
- Hon ska springa hem, ringa polisen för du håller på SÅ HÄR, sa Cornelia.
Andre skrattade, mamma såg förvirrad ut.
Hon ville inte att Cornelia skulle säga det. I alla fall inte så högt.
|
|
|
|
