5. Våra förstörda liv - Ogreppbart |
Kapitel 5
Jag ser på hans svarta lockar med fasa. Han ligger alldeles stilla nu. Inga ryckningar, inga andetag, ingenting. Jag fortsätter att se på honom och försöker förstå vad det är som har hänt. Det gick så snabbt. Jag börjar plötsligt gråta hysteriskt. Ljudet av min första snyftning skrämmer mig. Ljudet kommer så djupt inifrån att det känns som om det är min själ som skriker ut sin sorg och förtvivlan. Jag pressar in naglarna i handflatorna men det dämpar inte min själs avgrundsvrål. ”Det här är mitt fel”, skriker den!
- Hej Annie, säger Roberto muntert och hänger av sig sin jacka på en krok bredvid dörren. Den är blöt av regn precis som han.
- Hej, säger jag lite blygt, du kan hänga jackan på elementet så att den torkar.
Roberto tittar på mig, glatt överraskad.
- Wow, vilken förändring, säger han och hänger upp sin jacka på elementet, du har verkligen gjort framsteg. Sjuksköterskan sa att du blivit bättre men jag trodde inte att du skulle ha hunnit bli så här bra, han ler stort och sätter sig ner i stolen bredvid min säng.
Hans munterhet smittar av sig på mig och jag känner mig helt lugn i hans sällskap. Jag låter min blick gå upptäcktsfärd över hans ansikte och måste kämpa emot för att inte sträcka ut handen och smeka honom över kinden.
- Hur mår du, frågar han samtidigt som han gräver i sin gröna fjällräven väska och drar upp en påse med kanelgifflar.
- Bättre, säger jag och betraktar honom när han kämpar med att riva upp ett hål i plastpåsen.
- Ja, du ser ut att må mycket bättre nu, säger Roberto och ger ifrån sig ett triumferande ljud när han äntligen lyckas få upp bullpaketet, vill du ha en, säger han och sträcker fram påsen till mig.
- Ja tack, säger jag.
- Vad tyckte du föresten om dikterna jag läste för dig? frågar han efter en kortare tystnad då båda tuggat på sina bullar.
- De var magiska, säger jag och menar det verkligen, fast jag har blivit ganska svältfödd på poesi under de senaste månaderna så jag hade nog gillat vad du än läst upp, säger jag med ett skratt.
- Vad bra, säger han och skrattar med, jag har tagit med mig en annan diktsamling idag av Alfred Tennyson. Har du läst något av honom tidigare? frågar han och tittar upp från boken han letar i.
- Inte jätte mycket, säger jag och lutar mig bekvämt tillbaka mot kuddarna.
- Okej bered dig på en underbar resa, säger han när han hittat sidan han uppenbarligen letat efter, den här heter ”The Lady of Shalott”.
On either side the river lie
Long fields of barley and of rye,
That clothe the wold and meet the sky;
And through the field the road run by
To many-tower'd Camelot;
And up and down the people go,
Gazing where the lilies blow
Round an island there below,
The island of Shalott.
Han avbryter sig och erbjuder mig en till giffel. Jag tackar nej men han tar en.
- Vad tycker du så långt? frågar han mellan tuggorna.
- Den har en fin rytm, säger jag och funderar på vad jag kan säga mer, alla ord känns väldigt genomtänkta.
- Jag vet, det tycker jag me… han avbryter sig och börjar hosta. Han kippar efter luft och jag inser att han satt en giffel i halsen. Jag sitter som paralyserad och tittar på hur hans kropp rycker i hostningar.
Ett snöre med en larm knapp på är hängt över min högra sängstolpe och jag sträcker mig efter det. Jag fumlar med snöret och det hakas av från sängstolpen. Jag ser med fasa hur snöret med larm knappen faller till golvet och hamnar utom räckhåll för mig.
Med stigande panik ser jag hur han kämpar. Jag skriker på hjälp så högt jag kan men dörren är stängd och receptionen är sju dörrar bort från mitt rum, ingen hör mig.
Det ända jag kan göra är att titta. Han kämpar och jag tittar, han kämpar och jag tittar, han kämpar lite mindre och jag tittar, han kämpar lite mindre och jag tittar.
Han slutar kämpa och jag fortsätter titta.
Okej, jag mådde verkligen dåligt när jag skrev den här delen! Roberto är lite min dröm kille så det känns som om jag mördat en dröm :(
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | glasbubblan - 4 feb 09 - 18:37 | JagVetInteVadJagSkaSkriva!!
dina ord, meningar, stycken.. allt är sådär braaa | Madvis - 4 feb 09 - 18:28- Betyg:  | | Åh, vad hemskt D: Blir fruktansvärt ledsen nu :( |
|
|
|
