Skuggor [del2] |
Castor drog in Mira till ett stort sällskapsrum och Mira tittade intresserad runt. Det var flera stora soffor, två gigantiska tv, några flipperspel och ett biljardbord.
Inne i rummet var också en blondin som satt i en soffa.
”Castor!” skrek blondinen ut och hoppade upp från soffan så fort hon märkte att dom hade kommit in i rummet.
Tjejen kastade sig runt Castors nacke och klängde sig fast på honom. Castor tittade generat på Mira men hon log bara.
När tjejen äntligen släppte Castor så backade hon och gav Mira en blick som hon inte kunde tyda, men den sa bestämt; inte välkommen. Castor märkte det och kliade sig besvärat bakom nacken.
”Det här är Mira, Abi”, sa han och Mira sträckte fram en hand.
Abi tittade bara nedlåtande på handen innan hon huffade och klängde sig fast på Castors arm. Han gav Mira en ursäktande blick. Mira skakade bara på huvudet och drog tillbaka handen. Hon kände hur henne ilska steg en oktav eller två.
Castor försökte skaka av sig Abi från honom för att kunna gå vidare med Mira. Det tog ett tag och tillslut började Mira fnissa och smällde snabbt en hand över munnen för att det inte skulle komma ut.
Men Castor hörde och när dom äntligen var ute från rummet så suckade han högt och viskade. ”Jag lovar dig, hon är hängigare än hängigast! Inte en sekund får man vara ifred!”
”Men, Castor, hon verkade ju vara världens charmigaste.”
Mira undrade hur hon kunde skämta så lätt med Castor. Kanske var det hela med att bo i en grupp inte så himla dåligt som hon först hade trott. Kanske hennes mamma bara hade överdrivit förut?
Miras mamma hade dött för åtta år sen, men hon hade varnat Mira för grupper med skuggor.
”När du minst anar det kommer dom att knivhugga dig i ryggen, det går inte att lita på andra skuggor än din familj.”
Mira hade tagit sin mammas ord på största allvar. Det var därför hon aldrig hade gått med i en grupp innan och det hade varit därför hon hade varit mycket tveksam att gå med i en nu. Hon hade på en dag gått emot alla hennes mammas önskningar för hennes liv. Men Mira kunde inte hjälpa att kunna undra ifall hennes mamma hade haft fel på vissa ställen.
Hon hade också sagt att det var svårt att komma överens med andra skuggor, men Mira hade knappt haft några problem utom med en som hon hade mött idag. Men Mira skulle aldrig klandra sin mamma för hennes ord. Hon hade sagt dom sanningsenligt efter hennes egna upptäckter.
Hennes mamma hade efter Miras pappas död, som också var en skugga, hittat en ny man. En som hon hade älskat väldigt mycket, men det var bara det att han hade inte varit skugga. Och att gifta sig med en som inte var en skugga var otänkbart, i allra högsta grad. Men Miras mamma hade gjort det ändå, och då hade hon blivit en utstött på bara några sekunder.
Skuggor ansåg att när man hade hittat sin älskade, som måste vara en skugga, så kunde man inte svika denna skugga genom att älska någon annan, även fast den älskade hade dött.
”Mira?”
Castors röst var alarmerad och Mira tittade ner på honom och kom ut från sitt dagdrömmande. Han såg en aning orolig ut och var bara någon centimeter från hennes ansikte.
Snabbt backade hon och fick en vägg hårt i ryggen.
”Oj, förlåt, Mira! Jag ville inte skrämma dig, men du var alldeles borta!” sa Castor ursäktande och Mira nickade en aning varsamt.
Mira gillade inte närkontakt i första taget med alldeles för okända människor, eller skuggor för den delen.
”Jag försvann i min egna lilla värld”, sa Mira och log sen för att ta ett steg från väggen och slappna av i kroppen.
”Jag brukar också göra det”, sa Castor och flinade.
Han såg ut att försvinna i en dagdröm alldeles då och Mira skakade på huvudet men kunde inte låta bli att le.
”Nå, kom, nu ska du få träffa Tiio och Wiking.” Castor tog tag i Miras hand och innan hon hann dra tillbaka den drog han vidare dom till nästa rum.
Alla som var kvar i huset satt nu runt bordet och Mira hade blivit presenterad för alla. Det var Castor, Tiio, Aby, Wiking, Myer, Kristen och Leisy. Av alla dom kvinnliga hittills så hade Mira bäst kommit överens med Leisy. Hon var en rödhårig tjej med solbränd hy och kunde lätt antas att vara från söder.
Hon skrattade och skämtade med Mira, vilket fick Mira att känna sig bekvämare på en gång.
Myer hade också varit trevlig och han hade mer än en gång fått Mira att skratta.
”…så jag sa åt Kain att han kunde antigen låta mig få ta hand om jägaren eller sluta i laget. Och då sa Kain att jag lika gärna kunde sluta i laget så här sitter jag, men jag klagar inte. Jag har ju den otroligt vackra Kris bredvid mig!” avslutade Myer när Mira hade bett honom att berätta lite om sig.
Laget, det var den grupp med skuggor som tog hand om det essentiella, försvaret och anfallet. Det var alltid dom bästa i gruppen som var med i laget. Myer hade tydligen varit med där men när den siste äldste hade blivit mördad av en jägare, som också hade varit Myers pappa så hade Myer velat döda jägaren.
Men Kain hade inte låtit honom göra det bara för att få hämnd. På något sett var Mira glad över att Kain inte hade låtit Myer göra det. Hon kände en konstig tacksamhet mot mannen som hon aldrig hade träffat. Bara det var konstigt för Mira, hon brukade inte bry sig om andras känslor. Egentligen var hon ganska självisk av sig. Men det hade ändrats efter att hon hade träffat Clare.
”Så, Mira, vad är din historia?” frågade Myer och log brett mot Mira.
Mira log snett. ”Jag bodde med min mamma och pappa tills jag var ungefär fjorton, för då dog dom i en bilolycka. Sen efter det har jag bara levt lite här och var runt i världen, inget särskilt spännande har hänt mig.”
”Men har inte du blivit jagad?” utbrast Castor och Myer gav honom ett varnande ögonkast.
Men resten av bordet hade tagit ett hastigt andetag och tittade nu med stora ögon på henne.
”Jo, flera gånger faktiskt.” Fler hastiga andetag. ”Men jag har aldrig varit särskilt bra på att gömma mig.”
”Hur många gånger pratar vi om egentligen?” frågade Wiking, en svarthårig smal man.
”Öh, jag slutade att räkna efter sju.”
”SJU! Du måste vara den sämsta skuggan någonsin som har funnits”, fnös Abi och både Castor och Myer blängde till på henne.
”Abi! Nog! Kain må inte vara här, men jag är under kontroll när han inte är här och om du inte passar dig får du husarrest nästa samling!” varnade Myer och Abi tittade ner på bordet.
Myer gav Mira ett ursäktande leende och bad henne att fortsätta sin historia. ”Hur kom det sig att du skulle gå med i våran grupp då?”
”Jag bodde i Atlanta och var på väg till ett”, Mira kom på sig själv att hon inte kunde berätta att hon hade varit med människor. ”möte. Då ringde en gammal vän till mig och sa att dom hade hittat mig, så jag ringde mig väktare och han sa att jag skulle fara hit. Det är nog allt.”
Mira nämnde inte att det här var hennes sista chans, hon ville inte lägga så stor press på dom för att hon skulle må bra där.
”Hur kunde jägarna hitta dig så fort?” frågade Kristen vänligt och såg nyfiken ut. Mira log tillbaka.
”Jag vet inte faktiskt, men jag har en teori. Om ni vill höra min teori?” Alla vid bordet nickade ivrigt utom Abi. ”Jag tror att om jägarna hittar din lukt en gång så kan han aldrig glömma bort den. Det låter i alla fall rimligt.”
”Intressant”, började Leisy med hennes hår flygandes runt hennes ansikte när hon hoppade upp och ner från stolen av iver. ”Kain vill nog absolut höra det här!”
”Kain vill nog absolut höra det här”, hördes Aby muttrandes.
Leisy vände sig snabbt mot Aby och gav henne en mördande blick. Aby sjönk under hennes blick och tillslut så tittade Aby ännu en gång ner på bordet nu med en röd färg i ansiktet. Som sakta blev rödare och rödare. Mira förstod inte hur det gick till med det såg ut som om att hon brann i ansiktet. Svett började rinna ner från hennes panna och när Mira tittade tillbaka på Leisy såg hon att hon tittade som en besatt på Aby.
”Det räcker Leisy!” sa Myer skarpt och Leisy bröt sin blick mot Aby och tittade på Myer med nu mjuka ögon. ”Du skrämmer Mira.”
Leisy fick en panikartad blick i ögonen och hon tittade snabbt på Mira, som mycket enligt Myer var lätt skrämd. Mira förstod att det hade varit Leisy som hade fått Aby att bli röd, men vad hon egentligen hade gjort mot henne förstod hon inte.
Aby började sakta men säkert få tillbaka sin naturliga färg på ansiktet och hon svettades inte längre.
Mira vågade inte möta Leisy blick så hon tittade bara ner på sin mat. Faktum var att Mira hade en känsla av att hon inte ville vara på Leisys dåliga sida. Just nu var hon inte ens säker på ifall hon ville vara på hennes bra sida heller. Någonstans där emellan lät väldigt bra just nu.
”Jag går nu”, sa Tiio och samtliga instämde utom Mira och Leisy.
”Förklara försiktigt Leisy”, varnade Wiking när han reste sig från bordet och följde ut efter Myer och Kristen.
Dom satt där vid bordet i en pinsam tystnad. Leisy tittade fortfarande på Mira men Mira tittade envist ner på bordet. Tillslut bestämde sig Leisy för att prata ändå.
”När jag var liten så blev min mamma och pappa dödad av jägare, jag och min bror blev tillfångatagna. Du ser, dom ville testa och se ifall dom kunde bränna ut skuggan ur oss.” Mira tittade upp med en häftig rörelse och såg att Leisy nu tittade glasartat på henne. ”Dom började med min bror, dom brände ett hål i hans hjärta med ett järnrör som dom hade hettat över en eld. Han dog.” En tår smet från hennes vänstra öga och Mira såg hur fler följde efter sekunden senare. ”Då tog dom tag i mig, dom fick för sig att skuggan kunde sitta i mitt center, alltså i magen.” Leisy ställde sig upp och lyfte upp tröjan. Mira drog in andan och blundade när hon såg vad som var på Leisys mage. Ett stort runt brännsår täckte nästan halva hennes mage och det var alldeles svart. Leisy tittade äcklat ner på sin mage och drog sedan ner tröjan igen för att sätta sig ner. ”När jag trodde att jag skulle dö så kom väktarskapet och räddade mig. Men den där hettan, den försvann aldrig. Det gjorde alltid så ont, men jag lärde mig kontrollera den, få den att minska, nu känner jag den nästan inte alls.”
”Var det de du gjorde mot Aby?”
”Gud nej! Den smärtan vill jag inte att någon ska få uppleva. Låt mig förklara; två år efter händelsen så insåg jag att jag kunde få andra att känna den smärtan, den där brännande smärtan. Värme. Jag kan projicera värme in i andra människor.”
”Du fick Aby att känna värme?”
”Bara till ungefär 46 grader.”
Dom blev tysta igen, men nu hade dom ögonkontakt och Mira kände sig inte lika rädd för henne längre. Leisy var bara en vanlig skugga med en talang, om man nu kunde kalla det det.
”Är du rädd?” frågade Leisy och Mira såg osäkerheten i Leisys ögon.
Leisy var bara en skugga som ville passa in, och vem sa att Mira fick döma Leisy? Mira drog på smilbanden och gav Leisy ett äkta leende.
Vill ni ha kvar den, kommentera! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 30 jan 09 - 15:45 | | yes, i want more ;D hihi, superb ;D | LannaH - 29 jan 09 - 19:37- Betyg:  | M E R A ! ! ! ! !
Give us more , you're evil little human !! ^^
h e h e , du kanske har förstått att jag G I L L A R den här ? :D<33 iaf : JAG ÄLSKAR DEN HÄR NOVELLEN !!!
jag vet fortfarande inte riktigt V A D en skugga är , men ... det kommer nog 8D elr så har jag helt enkelt missat det XD
något jag måste gnälla lite på är : Leisys och Miras relation gick för fort - liksom , ena sekunden var de främligar och sedan bästisar. Typ. ö h , det var nog det enda XD
M E R A !!
KraM
Hanna |
|
|
|
