Inget namn än del 1 |
Jag vaknade av väckarklockans irriterande ljud. Jag muttrade, tryckte på snooze-knappen och försökte somna om. Sen så satte jag mig upp med ett ryck. Jag skulle ju börja i den nya klassen idag. Jag och min familj hade flyttat i slutet av sommarlovet, och jag kände ingen i min nya skola. Jag reste mig snabbt upp och kände gåshuden komma krypande över min lätt solbrända hud, drog på mig en tjocktröja och började göra mig ordning. Sen gick jag in i köket och åt en macka, och skyndade mig upp på mitt rum igen och drog på mig kläder för dagen. Det fick bli ett par mörkblå jeans och en ljust grön tröja. Sen drog jag snabbt handen igenom mitt långa, blonda hår och började gå mot skolan. Det var väldigt vackert i den här staden i alla fall. Det fanns en massa blomstrande träd på nästan varje tomt jag gick förbi och det var lugnt och tyst ute. Himlen var ljust blå med bara några få vita moln långt borta i horisonten. Jag kände mig faktiskt… helt lugn. Sen kom jag att tänka på den där hemska kvällen, när det som inte fick hända hade hänt.
Alla skrattade, alla var så glada. Vi hade precis gått ut 7:an. Alla i klassen hade samlats nere vid sjön och vi hade grillat. Klockan hade blivit mycket, för mycket. Jag var tvungen att gå, så jag sa hejdå och kramade om alla. Jag gick baklänges mot vägen och kollade på dom. Det var den bästa klassen någonsin, det tyckte vi alla.
När jag kom hem gick jag inte genom dörren, något som jag ångrade mycket senare, utan jag klättrade i trädet, eftersom jag hade lämnat fönstret uppe var det inte svårt alls att komma in. Men jag kom aldrig in, dom arga, höga rösterna hindrade mig. Jag satt helt stilla, och lyssnade på mamma och pappas samtal.
- Det bara hände, det betydde ju inget! Det var mamma. Hon lät skräckslagen.
- Hur länge, Sara, hur länge har ni hållit på?
- Bara en gång! Vi tänkte ju inte! Det bara hände, fulla var vi också!
- Vafan Sara, du är vuxen! Du är inte femton år! Du är gift, du är för fan mamma! Har du ingen självrespekt? Tänkte du inte ens på Emma?
- Jag tänkte inte alls, och du jobbar ju hela tiden. Jag är jämt ensam!
- Jag vill skilja mig. Och jag tar Emma med mig, du har ingen chans att få vårdnaden.
Så jag och pappa flyttade. Jag får träffa mamma på helger om jag vill, och på loven med. Jag bestämmer själv, det var lättare så tyckte dom. Mamma bor kvar, men just då ville jag bara glömma.
Jag stod utanför en dörr i skolan. Den var precis som alla andra skolor: grå och trist. Alla i skolan stirrade på mig, fastän det gick jätte många på skolan så verkade dom se på mig att jag inte passade in, eller i alla fall att jag var ny. En av mina två nya klassföreståndare stod framför mig. Hon fumlade med nycklarna och fick till slut upp dörren. Tjugotvå ögonpar vändes mot mig. Jag kände att jag blev lätt röd i ansiktet och jag började känna mig lite nervös. Hela klassen var uppdelad i grupper, inte som i min gamla klass där alla umgicks med alla.
Längst uppe i ena hörnet satt en grupp på kanske 5 – 6 personer. Det var töntarna, det förstod jag direkt, dels för att alla hade hemska kläder, och för att dom satt just högst upp i klassrummet. Det var både tjejer och killar, fast ingen av dom såg särskilt smart ut. I andra hörnet längst upp satt det tre tjejer som tittade på mig och fnittrade. Dom såg ganska snälla ut. Nere i nästa hörn satt tre killar och två tjejer. Båda tjejerna såg ganska kaxiga ut och en av dom hade en väldig urringning. I det sista hörnet satt en ganska stor grupp. Det satt en fyra – fem killar där och fyra tjejer. Dom satt och pratade med varandra och tittade på mig ibland. Deras grupp var ganska blandad. En av tjejerna var hade svart hår och svarta kläder och dessutom var hon svart sminkad. Brevid henne satt en kort, svarthårig tjej. Hon såg ut att vara ganska mycket pojkflicka. Brevid henne satt två blonda tjejer, och sen killarna då. Dom såg också ganska normala ut.
- Emma, du kan sätta dig där, brevid Rasmus. Jag log kort mot henne och satte mig brevid den ganska finniga killen. Jag satt framför den blonda tjejen, och hon log mot mig.
- Vilka inne har spanska? Frågade klassföreståndaren som hade presenterat sig som Ninnie. Ett ganska stort antal elever räckte upp händerna.
- Jaha, då kan ju… Angelica visa dig vart ni ska vara då, sa Ninnie och log mot mig. Den blonda tjejen bakom mig, Angelica alltså, svarade ja, och sen gick Ninnie igenom en massa saker. Sen fick vi gå, fast först fick alla scheman och så.
- Vi har spanska nu, sa Angelica och log åt mig. Jag heter Angelica, och det här är Jane, sa hon och nickade åt den andra blonda tjejen, Linn, och Alice. Linn var hon i svart och Alice var den korta tjejen.
- Kom vi måste gå nu, sa Jane och jag följde efter dom mot våra skåp där dom hämtade mappar och så, och sen gick vi mot spanska salen där vi satte oss vid ett bord.
- Så, varför flyttade du hit? Frågade Jane och log ett snett leende mot mig.
- Pappa fick ett nytt jobb, svarade jag kort. Det var visserligen bara halva sanningen, men det var i alla fall inte helt och hållet ljug.
- Ok, svarade Jane och drog sitt hår ur ögonen. Hon måste ha varit utomlands i sommars, för hennes hy var brunast i klassen. Så, vad gjorde du i somras då? Frågade hon och log. Jag tittade avundsjukt på henne. Hennes ögon var ljust blåa och lyset upp hela ansiktet, till och med hennes tänder var perfekt vita.
- Vi fixade mest till huset, svarade jag och ryckte på axlarna. Du då?
- Jag och min familj var i Italien, sa hon och log. Ganska tråkigt egentligen, det var så varmt att man inte kunde gå någonstans utan vattenflaska. I Rom var det värst. Men glassen var så god så det gjorde nästan inget, fortsatte hon med ett skratt.
– Du fick i alla fall åka nånstans, påpekade Angelica, mycket roligare än att vara hemma hela sommaren och träffa släkten.
- Bättre det än att vara på semester med mina föräldrar, sa Jane. Alla tittade bort. Jag kunde känna på mig att något var fel, men sa inget.
|
|
|
|
