3. Våra förstörda liv - Mjuka ord |
Jag har misslyckats :( Jag hade en plan om att publicera klockan 17:45 varje vardag men det tog längre tid att skriva färsigt mitt historia arbete på biblioteket än vad jag trott, så jag kom hem senare. Därför är den här delen lite försenad. Hoppas att ni gillar den ;)
Kapitel. 3
Från min säng kan jag blicka ut över två sjukhusbyggnader. De senaste dagarna har jag spenderat åt att utforska de gråa byggnaderna med blicken och lyssna på Peter Englunds ”Tystnadens Historia och andra essäer” som ljudbok. Nikolajevna hade ringt till mamma och frågat henne vad jag gillade för böcker och förvånande nog så hade hon faktiskt haft rätt.
Jag slumrade till och drömmde om gem. Nu när mina tankar varit instängda i mig så länge så känns det nästan som om de börjar mögla, eller mutera. De förvandlas till något annat, något dåligt som jag inte vill ha inuti mig.
Jag väcks av en lätt knackning på dörren. Det är Nikolajevna som kommer med mat, jag är vanligtvis ganska kräsen men den mat jag fått på sjukhuset har varit jätte god. Nikolajevna stänger av ljudboken och börjar mata mig.
- Gissa vem som kommer i eftermiddag? frågar hon och håller fram ett juice paket. Av ren reflex försöker jag rycka på axlarna men det ända som händer är att jag tappar koncentrationen på sugröret till juice paketet och en lång sträng av juice och saliv rinner ner för min haka och ner på min tröja. Nikolajevna torkar snabbt bort det.
- En kille från en annan avdelning kommer och läser för dig, fortsätter hon och ger mig en sked grönsakssoppa, han las in igår för järnskakning. Läkarna ville ha honom på övervakning över natten och nu har de bestämt sig för att behålla honom en natt till. Han mår relativt bra och han frågade mig om det kanske fanns någon dödssjuk han kunde läsa för eller något liknande, hon avbryter sig när hon ser oron i mina ögon, jag menar inte att du är döende men jag tänkte att du kunde behöva lite sällskap. Dessutom var han riktigt snygg! Nikolajevna blinkar mot mig och trotts att det gör ont att skratta så kan jag inte låta bli. Det blir dock ett ganska kvävt och konstigt skratt men Nikolajevna ger mig en uppmuntrande klapp på axeln.
Under veckorna som gått sen mitt uppvaknande hade jag sjunkit ner i en ogreppbar depression. Det förvånade mig att jag faktiskt kunde bli exalterad av något så litet. Jag är tjugo år med världen framför mina fötter, men om man inte kan röra sina fötter? Vad gör man då?
När jag tog studenten hade jag haft så många framtidsplaner men nu hade de alla raserats. Vad kan man göra när man inte ens kan gå på toa själv?
Efter Nikolajevna matat färdigt mig sätter hon på en Beck film. Jag hatar Beck men är för trött för att försöka tala om det för henne på något sätt. För att underhålla mig själv började jag dubba filmen i huvudet och hitta på en egen handling. Filmen blev genast mycket bättre.
När Beck precis är på väg att erkänna sin hemliga kärlek till Gunvald Larsson hör jag en lätt knackning på dörren. Nikolajevna kommer in tätt följd av en kille. Han har snälla ögon och jag gissar på att han har sydeuropeiska rötter. Jag försöker le men med den högra sidan av ansiktet förlamat så blir det ett ganska snett leende. Plötsligt blir jag väldigt självmedveten. Hur uppfattar han mig? Ser han mig bara som en sjukdom, någon att göra en godgärning mot så att han kan känna sig som en bra människa?
- Det här är Roberto, säger Nikolajevna, det var han jag berättade om innan.
- Hej Annie, säger Roberto och sätter sig i stolen bredvid min säng. Den har under den senaste månaden stått relativt tom. Jag har aldrig haft ett stort massuppbåd av vänner och sen studenten har jag inte varit jätte bra på att hålla kontakten. Några har ändå kommit men eftersom jag inte kan prata eller kommunicera på något sätt har besöken blivit väldigt få.
- Jaha, då lämnar jag er, säger Nikolajevna och stänger dörren efter sig.
- Okej, säger Roberto och drar fram en tunn bok ur sin väska, jag var inte riktigt säker på vad du gillade så jag lånade en bok från sjukhusets bibliotek som jag tycker om, då får ju i alla fall en av oss ut något av det här, han ler skämtsamt och jag lyckas återigen få fram ett snett leende.
- Eller ja, fortsätter han, jag vet inte om man kan kalla det för en bok. Det är en diktsamling av Emily Dickinson. Jag tänkte att jag kunde läsa några av mina favoriter dikter.
Jag jublar inombords. Det här hade inte kunnat bli bättre. Roberto letar i boken och börjar läsa.
There is no frigate like a book
To take us lands away,
Nor any coursers like a page
Of prancing poetry.
This traverse may the poorest take
Without oppress of toll;
How frugal is the chariot
That bears a human soul!
Först tittar jag bara på honom. Hans läppar hypnotiserar mig och jag vill bara sträcka ut handen och röra vid hans svarta lockar, den krokiga näsan och den smala halsen. Jag sluter ögonen och låter orden skölja över mig och slingra sig in i mitt allra innersta.
.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | glasbubblan - 4 feb 09 - 18:29 | | du har talang!! :) | Madvis - 4 feb 09 - 18:19- Betyg:  | Förlåt att det tagit tid för mig att kommentera, har inte tappat intresset utan har bara haft lite tid på sistone.
Jättebra! Ska försöka komma ikapp nu, men den här delen var extremt gullig :) | | vadsynd - 29 jan 09 - 18:04 | | åh vad bra detta är! var länge sen jag läste något som känns så genomtänkt, annorlunda och intressant på dikta, man blir verkligen meddragen!! men... var e delen som skulle va ute 17:45 idag???! fram emd den fort! |
|
|
|
