Det var en tystnad som mötte Douglas då han klev in genom ytterdörren. En onaturlig tystnad som aldrig brukade befinna sig i hans hus. Långsamt hängde han av sig sin väldigt utnötta, men ändå högst älskade jeansjacka, som han aldrig gick någonstans utan.
Han fortsatte längre in genom huset och vid vägghörnet mellan köket och hallen sökte hans fingrar upp ljusknapparna och på bara några få hundradelar så badade nu huset i ljus och inte i mörker, fast han gillade mörker så egentligen gjorde det inte honom någonting.
Utan brådska passerade han även det kliniskt rena köket och innan han tog stegen upp för trappan så riktade han sin blick ut mot fönstret. Därute sprang två barn, som kanske var fem eller sex år gamla, och hoppade i lövhögarna. Han hörde inte skratten, men deras ansikten speglade dem. Sådär brukade jag också göra, tänkte han och ett sorgset leende placerade sig på hans läppar.
Väl uppe på sitt rum sjönk han ihop innanför dörren, gömde ansiktet i händerna och lyssnade på grenarna som slog emot hans fönster då vindarna grep tag i dem. Ljudlöst började salta tårar rinna längst hans kinder och han försökte att inte tänka allt för mycket på de saker han inte skulle tänka på. Det var länge sedan han känt sig såhär ensam som han kände sig nu. Han hade trott att han börjat bli bättre, men att han satt med tårarna rinnandes och ansiktet gömt talade om att han inte alls bättrat sig. Han önskade verkligen att han kunde få slippa att sitta här och känna ångesten komma krypandes, men han visste sedan lång tid att det inte fanns någonting han kunde göra när han väl befann sig i det här tillståndet. Det var bara att försöka kämpa emot alla onda tankar och anstränga sig för att inte gå och hämta de där vassa rakbladen som låg längst ner i hans svarta nattduksbord. Han ville inte skada sig själv nu för tiden, bara ta bort lite av den fruktansvärda smärtan.
Förtvivlat upptäckte han att han inte stod ut längre och gick, mot sin vilja, och tog fram rakbladen. Med darrande händer lirkade han upp den vänstra tröjärmen och ett tjugotal ärr blottades. Han såg på dem med högsta avsmak och förde rakbladet mot den tunna huden vid handleden och pressade hårt. Huden öppnade sig likt en glaciärspricka och en röd vätska sipprade ut i en hög hastighet. Han flämtade till av smärtan, men gav sig inte. Ångesten skulle ut ur hans kropp och han lät rakbladet smeka armen en gång till och en gång till och en gång till och en gång till.
Chockat såg han ned på sina vita jeans som nu blivit helt täckta av hans röda blod. Hela rummet tycktes snurra runt och synen försämrades drastiskt.
Nu dör jag och den här gången var det inte ens meningen att jag skulle göra det, tänkte han innan han försvann in i det eviga mörkrets värld.
”Douglas? Douglas?! ”Jakob skakade förtvivlat om den livlösa kroppen framför sig. Såg på allt det röda blodet som fyllde rummets area och tårarna började okontrollerat rinna ner längst hans kinder . ”Försvinn inte ifrån mig, snälla”, bad han trots att han visste att det redan var försent. Douglas hade redan lämnat den mänskliga världen för att ta sig an sitt nästa äventyr och han hade gjort det utan att säga ett enda ord om det till honom.
Han hade trott att Douglas var frisk, för han skrattade ju på riktigt, log med hela själen och visade inga tecken på att vilja försvinna, men tydligen så trodde han fel. Nu låg Douglas kritvit i ansiktet med ögonen slutna framför honom och han var omänskligt vacker. Jakob hade nog aldrig sett honom så vacker tidigare, för månens ljus som sken in genom fönstret lyste precis upp Douglas ansikte.
”Jag älskar dig förevigt, älskling, trots att döden nu skiljer oss åt”, viskade han fram och kysste sin pojkvän en allra sista gång på de läppar som passade så perfekt ihop med sina egna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
viunderregnmoln - 16 mar 09 - 07:26- Betyg:  |
| du är nog menad att skriva sorgliga saker |
| Mangasagan - 15 mar 09 - 21:31- Betyg: |
Mwen.... gwaaah! Liksom... AAAAAWWW!! har inga ord (dom gick och åt ^^ O.o)
verkligen så himla fin <3 Du skriver typ bäst <33 |
| lonelyheartXx - 2 feb 09 - 22:03- Betyg: |
neej,, asså
omg
den var helt hjärtslitande,
fyfan asså *snyft* |
| NeMriA - 31 jan 09 - 21:28- Betyg: |
men...? O.O
uhu :'(
den var ju så fiiin *snyft* och jag är mållös som alltid ._.
bäst juh<3 |
| friends4ever - 28 jan 09 - 18:55 |
| Nej men usch va sorligt :( Du skriver värsta bra i alla fall (Y) |
| Madvis - 28 jan 09 - 13:35- Betyg: |
;_;
Alltså... helt underbar. Fantstiskt sorglig och välskriven.
Däremot fick ordet "area" mig att hoppa till lite, så kanske skulle ett annat ord passa bättre (som t.ex. yta, golv, m.m.)?
Annars är den jättebra :) |
| Pumisa - 28 jan 09 - 08:25- Betyg: |
| helt ärligt , jag skakar! Så bra var den! Jag sitter och skakar! Jättebra 1000/5 xD |
| fersure - 28 jan 09 - 07:05- Betyg: |
AWWW JAG DÖR
den var fin. :c |
| Guldvattnet - 27 jan 09 - 22:52 |
| helt enkelt vackert, du skriver målande och vad du målar är så himmla rörande <3 |
| Swejk - 27 jan 09 - 22:32- Betyg: |
| Kan fan inte bli bättre!! Du borde skriva en novell om BxB :) Maila om det kommer nån <33 |
| Maadelen3 - 27 jan 09 - 22:19- Betyg: |
eftersom jag borde plugga, och sova, så blir det en kort kommentar ;D
DU SKRIVER BÄST EMELIE EDENBY! ;D hihi, och jag tror du fattat det, denna var inte konstig om du försökt påstå det *kolla på kommentaren under* utan BÄST! :D hihihi :D <3<3 |
