Kapitel. 2
Efter att ha sovit i över att halv år kunde man kanske tänka sig att jag inte skulle vara trött men jag tror aldrig att jag sovit så mycket som jag gjorde den första veckan efter mitt uppvaknande.
Mamma och pappa kom inte vilket inte förvånande mig. Istället skickade de min moster för att se till mig. Enda sen jag var liten hade jag älskat moster Karin. Hon hade alltid varit som en extra mamma åt mig. Hon fick bo i ett rum för anhöriga och vetskapen att hon var där gjorde allt mycket lättare att hantera. Vid de tillfällen då jag vaknade upp brukade hon sitta i en fåtölj och läsa eller skriva på sin laptop.
När jag sov hade jag ofta mardrömmar. Att inte få ut mina känslor på ett eller annat sätt var väldigt jobbigt för mig. Tidigare hade jag både skrivit dagbok och bloggat. Nu kunde jag varken prata eller skriva. Tankarna åkte bara runt, runt, runt som i en tvätt maskin och det fanns inget sätt att få ut dem.
Svea kom tillbaka flera gånger och gjorde olika tester på mig samtidigt som hon antecknade på sitt block. Jag skulle så gärna vilja läsa det hon skrev. I min fantasi förvandlades det där blocket till en sorts fiende. Det visste allt om mig.
I december härjade vinterkräksjukan som bäst och det blev förbjudet att låna filmer från sjukhusbiblioteket. Innan hade jag kunnat se på film då och då men nu fick jag inte ens det. Om jag hade kunnat prata hade jag bett dem hämta mina skivor så att jag i alla fall kunnat lyssna på musik. Det hade gjort allting mycket lättare.
Mamma och pappa kom och hälsade på då och då men de stannade aldrig länge. Jag kom ofta på min mamma med att stirra på mitt ansikte med något som liknade vämjelse i sin blick. De ända gångerna mamma tidigare brukade ge mig komplimanger var när jag såg bra ut. De flesta tjejer sminkar sig och fixar med sitt utseende för att få killar att tycka om dem men jag gjorde det helt och hållet för mammas skull. Att nu se henne smygtitta på mig med en äcklad min var nog bland det svåraste för mig.
Allt det jag i början tyckte var förnedrande vande jag mig snart vid. Varje morgon hjälpte en kvinna som hette Nikolajevna mig med att tvätta mig. Hon kom från ryssland och pratade hela tiden. I början irriterade hon mig. Jag kände mig så utlämnad och hjälplös. Hon klädde av mig och la mig i en duschsäng, tvättade mig, torkade mig och klädde mig. Men efter ett tag började jag vänja mig vid det. Jag lärde mig till och med att tycka om det, inte skälva tvättningen men hennes avspända sätt. Hon kom in och började prata om vad som helst. Hon ställde frågor trotts att hon inte kunde få något svar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| glasbubblan - 4 feb 09 - 18:24 |
det är så bra!
(förlåt, du förtjänar ordentliga kommentarer, men jag tappar andan av din historia!) |
flaourpower - 30 jan 09 - 15:38- Betyg:  |
| Skiit bra skrivet det är nästan precis så det känns |
| Madvis - 28 jan 09 - 13:41- Betyg: |
Bra del! Jag gillar liknelsen med tankar som en tvättmaskin ^^
Ska bli kul att läsa nästa :) |
| vadsynd - 27 jan 09 - 23:27 |
| åh vad bra. det märks att du har lagt ner tid eller vad man ska säga åp det, det e så genomtänkt, känns sjukt proffsigt! sen är det en handling som griper tag i en också.. vill gärna läsa fortsättningen snart! |
